Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
Funktionsnedsättning

En mammas tankar om att vara anhörig.

2011-12-30 21:52 #0 av: Skogshumblan

Att vara anhörig till någon med särskilda behov eller funktionsnedsättning är inte alltid lätt. Många som inte själva varit i den sitsen anar inte och förstår inte hur det kan vara. Men vi som vet och själva har varit eller är i liknande sits, vi vet. Vi har känt ångesten man bär runt på, rädslan, oron och alla andra tankar som ibland snurrar runt i huvudet på en. Vi vet att ens liv aldrig blir det samma när den man står nära fått diagnos/ diagnoser, men många av oss vet också att livet inte tar slut, det tar bara en annan vändning än vi trott eller hoppats på.

Jag som skriver detta är själv mamma till en liten med särskilda behov.

Det var mitt första barn så jag visste inte riktigt vad det kunde innebära att  bli mamma eller hur små bäbisar kan förväntas vara och reagera på olika saker. Men från den dag mitt barn föddes fanns en underlig vag känsla av att något inte var som det skulle. I början var den vag och väldigt sporadisk men ju äldre mitt barn blev, dessdå tydligare blev känslan, även om jag inte förstod vad det var som inte stämde, så märkte jag att mitt barn reagerade på helt andra sätt än de jämnåriga barn vi hade runt oss.

Allt ställdes på sin spets när mitt barn började på förskola (det som i folkmun kallas för dagis). Den känsla jag hade fick mer och mer konkreta bevis och förskolans personal började snabbt visa att de delade känslan av det där något som inte stämde. Men ingen av oss visste vad det var utan vi nådde vägs ände och kopplade in kommunens förskolespecialpedagog som också hon kom till vägs ände rätt fort. Gemensamt kontaktade vi landstingets familjepsykolog som är knuten till kommunen. Då hade mitt barn gått på förskolan ett par år men på något underligt sätt hade vi som är närmast, hemma och på förskolan, hittat de sätt som funkade för att få en trygg och bra struktur som fick livet att funka så smidigt det gick.

Under den utredning som psykologen gjorde nämndes också några diagnoser som psykologen ansåg att mitt barn eventuellt kunde ha och jag minns att det var som en kalldusch att höra de där namnen.

Vi fick remiss till barnläkare som i sin tur skulle skriva remiss till barn- och ungdomsspykiatrin (BUP). Även den läkare vi remitterats till nämnde dessa diagnoser som troliga eller möjliga. Det blev svårare och svårare för mig att värja mig mot tanken på att mitt barn kunde ha diagnoser. Inte för att det egentligen ändrade något i hur jag kände för mitt barn,  men nu var det svart på vitt, gick inte att hoppas på att de skulle ha fel om detta.

Det som fick mig att sluta hoppas på att de skulle ha fel och som fick mig att acceptera och inse fakta var när de på BUP efter sin inledande utredning konstaterade att det är de diagnoser vi fått höra tidigare som faktiskt är och att det under resans gång kan komma upp fler. Samtidigt som det var en jättelättnad att få ett kvitto på att allt vi hade känt faktiskt stämde, så var det fruktansvärt att behöva förstå och inse att vår fina skatt hade minst en diagnos.

Jag inser nu i efterhand hur dumt det låter men för mig var det som att jag hade sabbat hela min familjs liv eftersom det var jag som satt igång hela processen med utredningar och allt vad det blev. Nu i efterhand vet jag att det inte är så och jag är enormt tacksam att jag lyssnade på min egen magkänsla och tog den på allvar. Vi har fått hjälp i god tid och har kunnat ge mitt barn rätt start i livet och i skolan vilket är oerhört viktigt med tanke på hur det påverkar hela resten av livet på alla möjliga sätt.

De reaktioner vi fått från nära och kära då vi berättat har varit allt i från stöd, delad lättnad och förståelse för vår situation och i andra änden av spektrat; bortförklaringar av hur BUP gjort sina tester och kommit fram till sitt resulat, till att att vårt barn är helt normalt och det är vi som är paranoida. Inte så kul att höra alltid men jag förstår nu, med ett bra tags distans, att det var en chockreaktion då de till skillnad från mig inte haft minsta aning eller möjlighet att förbereda sig så som vi ändå fått genom utredningar och tester. Oavsett reaktion när de fick veta har de har de, precis som vi, sörjt och sörjer olika saker kring vår familj och vårt barns framtid.

 

Jag jobbar i grundskolans första fem skolår som lärare. Under de år jag jobbat har jag mött familjer som på olika sätt gör samma resa som många av oss här inne gjort eller håller på att göra. Långt ifrån alla får den hjälp de behöver och jag är imponerad av den kämparglöd många föräldrar och anhöriga visar. Och den outtröttliga glädje de visar sig ha och den motivation de ger oss som jobbar med eller runt deras barn!

Det är aldrig lätt att vara förälder, men när ens barn dessutom har särskilda  behov tror jag den ångest och oro man som förälder har blir på ett annat sätt och kanske större än den man känner kring barn som inte har dessa speciella förutsättningar. Kanske är det även så för de som finns runt oss, mor-och farföräldrar, syskon och annan släkt? Oron för att den de har så kär inte ska vara som alla andra, oro för hur vi som föräldrar/syskon etc mår och kommer få det framöver.

Rädslan för hur livet ska bli och tankar på vad som gick fel snurrar nog hos alla oss som finns runt dessa barn och vuxna med olika särskilda behov eller nedsättningar. Men jag tror det är viktigt att vi inte glömmer att även om det finns nedsättningar eller hinder så finns det alltid saker som funkar och varje människa har unika förutsättningar och förmågor som bara de kan förvalta och utveckla.

För mig är dessa starka sidor viktiga att hålla fokus på, så att jag inte gräver ned mig för djupt i självömkan eller "det är synd om träsket" eller missar möjligheterna som kan tas till vara. Mitt barn kommer alltid ha särskilda behov, men också ha sidor som är tillgång och styrka, och som få "normala" barn och unga har. Att få vara just den här lille individens mamma gör mig stolt, att få vara med om allt fantastiskt diagnoserna möjliggör som inte skulle finnas annars, är för mig spännande, även om jag mellan varven är både arg, ledsen och trött på allt som diagnoserna innebär på den mer negativa skalan.

Varma hälsningar från en anhörig till er andra anhöriga.

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

Anmäl
2011-12-30 22:06 #1 av: Höstlegenden

Tack Skogis för en underbar artikel som kommer att hjälpa många föräldrar att hitta ord till sina känslor om hur det just känns att vara t.ex. mamma till en liten med särskilda behov!

Kyss

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2011-12-30 22:08 #2 av: Skogshumblan

Tack själv för att jag fick skriva av mig och formulera mitt virrvarr av tankar. Skönt att denna sajt finns för det stöd vi kan ge varandra!

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

Anmäl
2011-12-30 22:10 #3 av: Höstlegenden

Ja, just detta att få skriva av sig är skönt, och sajten har ju inte funnits mer än ågra månader så förhoppning kommer fler och fler att finna den och varandra på så sätt! Glad

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-03 15:45 #4 av: Flamman1

Tycker det var intressant att läsa ur din synvinkel då min mamma har fått ståt ut med mitt speciela behov jag har det inte medfött utan har fått en skada från en olyckan men tyckte ändå det var intressant att veta hur mammor tänker när de har ett barn med speciela behov

Anmäl
2012-01-03 20:49 #5 av: Skogshumblan

Flamman1, det här är ju "bara" mina tankar.
Vi mammor är nog rätt lika i det att vi aldrig ger upp när det gäller våra barn.

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

Anmäl
2012-01-03 21:06 #6 av: Flamman1

Sant men det är som du sa ni mammor är rätt lika min mamma gav inte upp trots alla olika läkare jag träffa och hur mycket hon fick ta ledigt för att jag nån gång skulle få en diagnos

Anmäl
2012-01-03 21:15 #7 av: Skogshumblan

Så skönt att din mamma kämpade för dig och tog sin intuition på allvar. Hoppas hon vet hur rätt hon gjort för dig och er!

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.