Annons:
Etikettövrigt-viktigt
Läst 6325 ggr
Jess89
2013-03-02 20:25

Medlemmarnas egna berättelser

Här medverkar medlemmar om hur det är att vara anhörig. Den här gången får vi om läsa om Lina som är anhörig till cancersjuk.

När jag var sju år drabbades min mamma av bröstcancer för första gången. Min pappa var död och vi hade inte någon släkt kvar förutom min 85 åriga farmor. Jag förstod inte riktigt hur allvarligt det var med bröstcancer, de hade upptäckt mammas tidigt och prognosen såg bra ut så hon valde att försöka vara så positiv som möjligt när hon pratade med mig. 

Men hon behövde operaras så hennes bästa vän kom hem till oss och bodde med mig medan mamma låg på sjukhus. Det jag minns mest var att jag och mammas vän pratade om att de skulle ta bort ett av mammas bröst och att hon kanske skulle få ett plastbröst i stället. Jag föreställde mig en bubbla av hårdplast, typ vägkon, som skulle sitta under huden och tyckte att det skulle se konstigt ut. 

Mamma kom ganska lindrigt undan, hon tog bort hela högra bröstet men behövde inte någon cellgiftsbehandling så för mig var det inte så stor skillnad. Det tog många år innan jag verkligen förstod hur illa det kunde ha gått. Men när mamma var tillbaka efter någon månad för att ta prover och röntga sig så upptäckte läkarna skuggor på hennes lungor och hon fick veta att cancer förmodligen hade spridit sig. Mamma som arbetat som sjuksköterska i hela sitt liv visste precis vad det innebar.

Hon började förbereda sig för att hon inte hade så långt kvar att leva och det innebar att hon var tvungen att prata med mig om vad som skulle hända. Jag minns att hon berättade att jag skulle få bo hos min kusin och hans mamma vilket jag inte alls ville. För första gången var jag riktigt rädd för att jag skulle förlora min mamma och att jag skulle bli helt ensam. Jag var väldigt medveten om var döden var, min pappa, mormor och morbror hade gått bort väldigt tätt åren innan. Det var en jobbig tid då jag kände mig väldigt ensam och drog mig undan från mina kompisar.

Det visade sig att läkarna hade missdiagnostiserat mamma, det som de trott var cancer var i själva verket skuggor som kan synas på lungor hos rökare. Mamma rökte visserligen inte då men hade varit storrökare fram tills det att jag föddes. Livet vände ganska snabbt efter det och som barn så återhämtade jag snabbt och glömde till stora delar bort rädslan. Men kvar har det alltid funnits en medvetenhet om att jag var väldigt utsatt för om något hände mamma så fanns det ingen annan. När jag fyllde 18 så insåg jag hur stor del av mig som faktiskt oroat mig för det. För på min 18 års dag så tänkte jag att "nu behöver jag inte bo hos främlingar om något händer mamma". Det var verkligen som att andas ut efter att ha hållit andan i 11 år.

När jag var 14 år så kom cancer tillbaka, nu i andra bröstet. Jag var större och förstod på ett annat sätt vad det betydde. När mamma berättade det så satt vi båda och grät vid köksbordet. Rädslan att bli lämnad ensam kom tillbaka och blommade upp. Jag kände att jag inte kunde prata med någon av mina vänner. Jag tyckte att de hade så vanliga och enkla liv, vem skulle förstå min rädsla för ensamheten och för att bli övergiven? Jag fick prata med en kurator och det hjälpte lite, men själva orsaken fanns ju kvar så rädslan försvann inte.

Mamma opererades på sommaren och jag fick följa med en av mina bästa vänner och hennes familj till deras sommarställe. Det var jobbigare för jag ville vara hos mamma men det var så långt bort. Mamma förlorade mycket blod och första veckan ville jag bara vara ifred. Jag hade tur att min kompis mamma var väldigt förstående och pratade med mig om hur jag mådde och lät mig få utrymme.

Även den gången gick det bra. Inga cellgifter och inga metastaser. Mamma var frisk igen.

För tre år sedan, när jag var 27 år, så kom cancern tillbaka igen. Denna gången i livmodern. Jag visste redan när mamma ringde och frågade om jag kunde komma över och dricka kaffe vad som väntade. Jag hörde det på rösten och denna gången blev jag riktigt rädd. Mamma var äldre, 70 år, och jag arbetade själv inom vården och visste mycket mer. Men nu var så stor att jag kunde bestämma hur jag skulle hjälpa till. Redan dagen efter mamma berättade det för mig så gick jag till min chef och tog ledigt i 3 veckor från dagen efter mamma skulle opereras. 

Jag jobbade dagen då mamma opererades. Hon skulle sövas strax efter lunch och jag skulle inte kunna träffa henne för än nästa dag. Men det var ingen lätt dag. Jag berättade för min kollega som jag arbetade med vad som hände och bad om ursäkt att jag förmodligen skulle vara något disträ. Men det gick. Jag fick prata med mamma på telefon på kvällen. Hon var lite groggy men verkade må bra. 

Sedan flyttade jag hem till min mamma i tre veckor och hjälpte henne efter operationen. Det var en stor skillnad denna gången. Vi pratade på ett annat sätt och jag kunde vara ett stöd för henne. Vi pratade om hur hon ville ha sin begravning den dagen det blir aktuellt, om rädslor och om livet. Än en gång klarade hon sig utan cellgifter så åter hämtningen gick väldigt bra.

Idag så är mamma 73 år och väldigt pigg. Hon klarar sig själv och springer på teater, syklubbar och kafferep. Jag har blivit mer medveten om eventuella ärftliga faktorer. På min mammas sida så är cancer ganska vanligt. Jag har blivit erbjuden att testa mig och se om jag har en ökad cancerrisk. Men efter mycket funderande kom jag fram till att jag får ta det när eller om det kommer. Det som avgjorde mitt beslut var vad jag skulle göra med beskedet. Om jag får veta att det är stor risk att jag får cancer kommer jag att ta bort mina bröst och min livmoder? Nej, jag skulle inte göra det. Istället har jag anmält att jag vill börja med mammografi tidigare och jag är väldigt noga att gå på mina cellprovstagningar. Dessutom känner jag igenom mina bröst regelbundet och jag tjatar alltid på mina vänner att göra det samma. Det är så enkelt att ta tre minuter när man ändå duschar att känna igenom sina bröst så det är något som alla kvinnor borde göra. Lär känna dina bröst så vet du om något är fel. Det är också något jag tycker att mammor borde lära sina döttrar redan när de börjar få bröst. Visst är det ovanligt att unga får bröstcancer, men det händer.

Jag har även blivit mer noga med vad jag äter. Jag försöker undvika konserveringsmedel  vissa färg ämnen osv. Helst äter jag saker jag odlar själv eller som kommer från gårdarna runt mig. Minska riskerna helt enkelt. 

Trotts all rädsla och ångest som min mammas cancer har orsakat så finns det positiva sidor. Jag är en starkare person idag för att jag har varit tvungen att vara det. Min mamma och jag har en väldigt nära relation, jag har alltid uppskattat henne. Vilket gjorde att min tonårstid blev väldigt lugn. Jag har varit nära att mista henne så jag har alltid varit glad för den tiden vi har. Dessutom har jag fått en livsfilosofi som säger att livet är för värdefullt för att slösa bort. Är det något i mitt liv jag inte gillar eller tycker är fel så ändrar jag på det, det är inte värt att gå och inte trivas med sitt liv bara för att man ska vara snäll eller för att inte vara obekväm. 

Mitt råd till andra anhöriga är först och främst att man som anhörig har lika många känslor som den sjuka att bearbeta och man ska inte känna att det är fel. För att man ska orka att finnas där för någon annan så måste man ta hand om sig själv. 

Våga prata om ämnen som är jobbiga. Döden, begravning och liknande är något som många känner att man inte ska prata om för att inte verka pessimistisk. Men om det värsta ändå händer så är det skönt att man i alla fall vet vilka önskemål ens anhöriga hade. 

Blunda inte för vad sjukdomen kan innebära för din del. Finns det ärftliga aspekter och du är blodssläkt med personen så ta reda på fakta. Våga fråga läkarna, våga ta emot informationen. Ta sedan tid på dig och tänk igenom saken. Var står du, vad är dina rädslor och hur kan du anpassa ditt liv?

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Annons:
Timmorn
2013-03-16 21:34
#1

Mycket bra artikel. Jag tror att det är bra att prata mer med barnen så att de förstår mer.
Min pappa hade hudcancer när jag var 7? Och jag har inget minne av att vi satt och pratade, jag tror nu i efterhand att han fick komma in på operation väldigt fort. Och min pappa alltid varit väldigt inåtdriven på det sättet, till stor del vill han inte vara jobbig eller oroa någon annan, farfar är likadan…
Men jag kommer ihåg skräcken av att se pappa på sjukhuset, och då var han ju inte nämnvärt sjuk, han fick inga cellgifter, utan opererade bort största delen av vadmuskeln. Han var pigg, men att se PAPPA på sjukhuset, när jag alltid till stor del varit pappas lilla flicka var förvirrande och gjorde ont för mig. Man visste inte vad man skulle göra, eller säga, och jag upplever att jag och lillebror fick sköta oss själva och visste inte hur vi skulle bete oss. Slutade med att vi hade rullstolsrace i korridoren ;P Och jag har därefter aldrig gillat doften av sjukhus. Att han sedan fick sitta och vädra såret varje dag under sommarlovet, var heller inte roligt. Jag klarade inte av att titta på det utan var ute så mycket som möjligt eller i mitt rum.  Och i slutändan förstod jag inte vad cancer var, eller vad som skulle hända..
Som tur var har den aldrig kommit tillbaka (än så länge) och han är numera friskförklarad.
Men sedan dess har jag alltid varit väldigt noggrann med solskydd, eller i alla fall från och med 14? Då jag började förstå vad cancer vad och förstå kopplingen.

We accept the love that we think we deserve - Perks of being a wallflower

“A dog is the only thing on earth that loves you more than he loves himself.” ― Josh Billings

Jess89
2013-03-19 18:29
#2

Starkt jobbat av dig och berätta om detta. Intressant artikel!

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

LinaLj
2013-03-21 12:01
#3

#1: Ja jag tror också det är viktigt. Barn uppfattar så mycket mer än vad vi vuxna tror att de gör. Pratar man då inte om det så kommer de bara att gå och fundera på sakerna eller hitta på egna förklaringar.

#2 Tack 🙂

Upp till toppen
Annons: