Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
-- Alkohol

En otrolig ilska i mig

2013-03-16 22:31 #0 av: Cecilia81


Jag växte upp bland missbruk, mina föräldrar har druckit så länge jag kan minnas. Men det tog fart när jag var nio år, pappa hade slutat sitt arbete på grund av alla indragningar och min mamma blev förtids pensionerad. Jag kommer ännu ihåg varje gång jag hoppade av skolbussen, kände den där enorma klumpen i magen. Jag kan svära på att jag redan då jag promenerade över gräsmattan kunde känna lukten av sprit. En tyngd en enorm tyngd och inget slut är vad man kände då. Dom gångerna jag kom hem och mamma och pappa var nyktra var underbara, det var som att huset fylldes av luft det blev enkelt att andas. Mamma skrattade och log sitt underbara leende, hon hade en enorm förmåga att få människor att le. Pappa tog mig med ut på promenader och fisketurer.

Min mamma dog av missbruket för några månader sedan och pappa kommer snart säkerligen sluta samma väg han med. Han vill inte sluta eller han kan inte sluta helt säger han. När jag var yngre fanns stunder då han grät och skämdes över sitt missbruk men inte nu längre. Om jag inte lät min pappa bo i mitt sommarhus skulle han vara uteliggare, då han och mamma inte klarade av att sköta ekonomin på slutet och el samt vatten stängdes av i deras hus.

Jag känner mig bestulen på min barndom, alkoholen som staten så vackert säljer förstörde så mycket för mig och mina föräldrar. Varför är kommuner så långsamma på att göra något? Min pappa har mist körkortet och kört olaglig flera gånger, hamnat på avgiftning, psyket m,m. Jag som 11-åring fick sitta och hålla vakt på min pappa och ge honom sömn medel. Min mamma borde läkarna sett att något varit fel på för länge sedan! Även hon hamnade på psyket ett tag, hon fick tabletter och kunde då konstatera att hon inte sett färger på lång tid. Men varför kom ingen till oss när vi var små då dom fortfarande inte var helt nergågna. När jag i vuxen ålder kämpade för att sociala skulle ingripa har jag fått kämpa mig utmattad. Dom reagerade först när min mamma ramlade rakt in i ett fönster och min pappa och hans fyllovän bara hjälpte henne tillbaka till sängen blödandes. Det var en bekant till dem som brukar kolla till att allt är okej som möttes av en massa blod i hallen. Då började dem vakna till lite men det var mest för att syrran min hotade att anmäla dom för tjänstefel som dom kom fram med olika behandlingshem. Men allt var försent min mamma dog 4 veckor senare.

Allt jag önskat i mitt liv var att mamma och pappa skulle bli friska, varje bön i min barndom slutade likadant att Gud skulle hjälpa mina föräldrar. Men nu vet jag inte längre vad mitt liv  går ut på. Vilket är helt fel jag har en familj att hand om och som jag älskar. Men ändå känns det som jag bara har haft en önskan och det är att mina föräldrar skulle bli friska...

Anmäl
2013-03-17 12:14 #1 av: Jess89

Det där med att någon utstående inte reagerar har jag delvis också upplevt. Jag kontaktade socialen för att få hjälp i tonåren, men tror att jag var för gammal för att få hjälp i deras ögon. Dessutom var mitt "fall" inte tillräckligt allvarligt för att få hjälp. Den enda hjälpen jag skulle få var att prata med mina föräldrar, kändes bra lustigt.

Ibland har jag funderat över vad som är tillräckligt allvarligt för att få hjälp.

Jag lider med dig att din barndom inte har varit så bra som den kunde ha varit. Kan känna lite likadant, men samtidigt ser jag det jag har varit  med om lite positivt. Jag har kommit fram till vad jag vill arbeta med och även hur jag själv inte ska bli.


Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2014-09-07 21:57 #2 av: bettan1967


Hör av dig.. jag är ett vuxet barn och missbrukat själv men ren i 15 år om två månader..

Kan vara skönt att få skriva av sig. Du vet att det finns olika program som tex Alanon. Lycka till

Anmäl
2014-09-28 20:10 #3 av: H-lena

Usch vad ont det gör i mig att läsa detta. Förstår verkligen att du har en ilska inom dig! Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag delvis kan relatera, även om jag inte varit med om i närheten så hemska saker som du. Har du någonsin funderat på att ta hjälp nu? För att på något sätt komma vidare? Jag vet att det inte är till någon särskilt hjälp men det är allt jag kan komma på. Styrkekram till dig! Hjärta

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.