Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
¤ Att vara anhörig till...

Maskrosbarn eller ej, ingen slump

2013-09-18 16:04 #0 av: postmortum91

Vad är maskrosbarn?

Tänkte bara dela med mig av mina tankar kring maskrosbarn.

Först måste man definiera vad man ser som maskrosbarn. Jag definierar maskrosbarn som vuxna personer som haft en trasslig barndom, som växt upp och "lyckats" i livet. Lyckats i livet ser vi olika på. Att man inte gått i sina föräldrars fotspår och istället omvandlat ens trassliga barndom till en fördel, eller ett lyckande i livet. Det är hur jag definierar "att lyckas". Men vi har självklart olika tankar om det.

Varför "lyckas" en del, och andra inte?

Nu kommer vi till det intressanta, varför vissa "lyckas", och andra inte. Jag vill säga vad jag tror, utifrån mina egna erfarenheter...

"Oj, vad stark du måste vara som varit med om det du varit med om, och fortfarande sitter här med en ljus framtid"

Jag tror inte det alls handlar om att vara "stark" eller ej. Jag hade helt enkelt tur, som växte upp i "rätt" förhållanden som hjälpte mig att bli den människa jag är idag, och att jag fick en chans att "lyckas". Jag är villig att kalla mig själv för maskrosbarn, jag växte upp med en blandmissbrukare till pappa, och även en mamma som mådde psykiskt dåligt under hela uppväxten och även dog i cancer när jag var 14. Idag studerar jag på universitetet, missbrukar inget annat än eventuellt socker. Är lycklig i min relation med min sambo och har stora framtidsplaner. Jag mår bra i mig själv, och älskar livet. Däremot påverkas ALLA barn i trasslig uppväxt på olika sätt, vilket jag är väldigt medveten om. Min ständiga välvilja till att "rädda" andra människor, är en del av maskrosbarnet i mig. Att jag vill ha kontroll runt om mig, speciellt i mina relationer är en annan del. Det finns fler, en del bättre sidor, andra sämre. Och vi alla har dem, oavsett om vi har "lyckats" i livet eller ej. 

Varför "lyckades" jag?

Fråga dig själv, varför lyckades du? eller varför har du "misslyckats"? Det har ingenting att göra med att du är svag, eller sämre. Jag tror att det har att göra med dina resurser du hade som barn.

Mina resurser var:
*Jag hade en mamma som var väldigt känslomässig, och öppen.
Hon uppfostrade mig att prata om mina problem, detta ledde till att jag pratade om hur jag hade det.
*Jag hade en mamma som jag kunde vissa gånger springa till och sova över hos när pappa drack.
*Jag hade en bästa vän och hennes mamma som alltid fanns där, en vän som jag delade mina upplevelser med, jag var aldrig ensam. Och viktigast av allt, jag hade en att prata med.
*Min pappa var stolt över mig, även om jag aldrig var bäst, så var jag det i hans ögon. Jag fick min bekräftelse, som jag behövde, trots att han var alkoholist.
*Jag hade en släkt att se upp till, trots att jag alltid sett mig som släktens svarta får, så har jag alltid velat klättra uppåt och "lyckas" som min faster hade gjort. Jag hade någon att se upp till, något att sträva efter.
*Jag hade vuxna runt om mig som brydde sig, på sitt sätt.
*Skolan blev min fristad, jag trivdes för det mesta i skolan, jag hade mina vänner och jag fick utvecklas.


Det viktigaste av allt


Var du än står idag, oavsett om du lyckats eller ej, så är det aldrig försent. Du drog en nitlott, du får helt enkelt arbeta mer för att komma dit du vill. Se varje steg du gör som ett lyckande. Du måste inte jämföra dig med den "bästa".

Jag tröstar mig ofta med när jag jämför mig med folk som fick MVG i skolan, eller som har ett jobb och tjänar hur mycket pengar som helst. Dessa personer kanske har haft det mycket bättre än jag, och jag har kommit mycket längre än dem i min egna utveckling. Även om jag bara fick G i skolan, så lyckades jag lika bra som dem, för de kanske hade ännu bättre resurser för att lyckas. Du gör så gott du kan utifrån dina resurser du har fått i livet, och det är dem du ska använda som måttstock. 

Sedan är det viktigt att bli varse om vilka resurser man har fått, och hur man har påverkats och varför man agerar som man gör. Då blir det lättare att lyckas nå dit man vill.

Ha det bra!

-Postnatal

Anmäl
2013-09-18 16:59 #1 av: Jess89

Intressant och bra läsning man kan lära sig mycket av.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2013-09-18 18:24 #2 av: postmortum91

Vad kul att du tycker det :)

-Postnatal

Anmäl
2013-09-18 19:04 #3 av: Snovit79

Jag nickar instämmande. Var in en sväng på maskrosföräldrar, men där passade jag inte alls in. Det var bara missbrukare. Jag har växt upp md samma uppfattning att ett maskros barn (som mig själv) är då man lyckas trots att man saknade verktygen. Det behöver inte vara missbruk, utan psykisk och fysiska handikapp,ensamstående föräldrar som måste arbeta så mkt för att få det att gå ihop - så man inte ses ofta, misshandel eller incest, mobbning osv. 

Jag är uppfödd i ett hem med en mor som aldrig visade kärlek (& och en far som aldrig ville ha mig och var frånvarande), fast en mormor som gav mig uppmärksamhet då hon hade ledig tid. Tack vare henne så kan jag överösa min son med kärlek och uppmärksamhet. Hade jag inte lärt mig det, så vettesjutton hur man varit som partner, vän, syskon eller mor. 

Fick växa upp tidigt, då jag var 8 år och bror 1 år så fick jag ta över det mesta hemma, för mamma fick fibromyalgi efter graviditeten. Jag fick handla, betala räkningar, städa, tvätta, ta hand om bror på alla sätt han behövde , laga mat och någonstans där göra läxor och ta mig själv till/från skolan. 

Men jag försöker att inte vara bitter, utan tänka att jag kunde allt det där då jag flyttade hemifrån vid 16. Och fick aldrig bekymmer att hålla en tight budget och leva på luft. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2013-09-18 20:02 #4 av: postmortum91

#3 Var stolt över dig själv :)
För mig kan det komma perioder då man kommer in i bitterheten, men det tror jag man kan få göra ibland, så länge det inte påverkar ens handlingar etc. Man måste få tycka synd om sig själv ibland, det tror jag alla gör. Härligt att du hade din mormor som var din klippa :)
Självklart måste det inte handla om missbruk, det kan vara om precis allt det du skrev. Och allt den i kombination också. Skönt att du har en son som du kan överösa med kärlek. Kram!

-Postnatal

Anmäl
2014-08-24 10:23 #5 av: bettan1967


Oftast så klarar sig maskrosbarnen väldigt bra här i livet..

Anmäl
2014-08-24 15:09 #6 av: postmortum91

#5 Du får jättegärna utveckla dina tankar :)
Har du egna erfarenheter etc?

-Postnatal

Anmäl
2014-08-25 07:05 #7 av: bettan1967

#6 Jag delar gärna med mig av mina egna erfarenheter och tankar.

Jag är ett maskrosbarn själv och mina barn med, har fyra.

Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj, där min hemmiljö var helt trasig med misshandel på mig och en mamma som började senare att dricka.  Fanns ingen trygghet eller kärlek och ett stort utanförskap.

För det är så att miljön i barndomen påverkar oss starkt hur vi blir senare i livet.

Jag började själv att missbruka i tidig ålder för att överleva min situation men jag började också få en drivkraft, när jag visste vad jag ville så gjorde jag det.

Jag blev nykter och drogfri för 15 år sen och har klarat mig bra och gjort vettiga saker av mitt liv.

Min äldsta dotter som är 30, har levt med missbruk, kaos och en otrygghet. Ungefär som mig i min egen barndom. Men hon valde att bryta vårt mönster och utbildade sig, skaffa jobb, man, barn, hus och varit ute och rest. 

Mina andra tre är det med och de har den där starka drivkraften.

Det går att bryta ett mönster.

Jag har borderline och add och legat på psykiatrin många gånger och är en av dessa som har psykiska sjukdomar efter min barndom. Och där är skillnaden på min äldsta dotter för hon har inget sådant. Men ensak har vi alla gemensamt vi har svårt med stress.

Idag pratar vi mycket om det som varit om så behövs.

Vi som har levt i sådana relationer i vår barndom, hamnar antingen i missbruk eller inte, psykisk sjuk eller inte men den där drivkraften finns hos oss ganska starkt.

Man får titta på helheten i miljö och arvet som man får med sig. 

Anmäl
2014-09-11 20:17 #8 av: Gasoline

Tummen upp, mycket bra och tänkvärt inlägg! Tummen upp

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.