Annons:
Etikettatt-vara-anhörig-till
Läst 3325 ggr
[postmortum91]
9/18/13, 4:04 PM

Maskrosbarn eller ej, ingen slump

Vad är maskrosbarn?

Tänkte bara dela med mig av mina tankar kring maskrosbarn.

Först måste man definiera vad man ser som maskrosbarn. Jag definierar maskrosbarn som vuxna personer som haft en trasslig barndom, som växt upp och "lyckats" i livet. Lyckats i livet ser vi olika på. Att man inte gått i sina föräldrars fotspår och istället omvandlat ens trassliga barndom till en fördel, eller ett lyckande i livet. Det är hur jag definierar "att lyckas". Men vi har självklart olika tankar om det.

Varför "lyckas" en del, och andra inte?

Nu kommer vi till det intressanta, varför vissa "lyckas", och andra inte. Jag vill säga vad jag tror, utifrån mina egna erfarenheter…

"Oj, vad stark du måste vara som varit med om det du varit med om, och fortfarande sitter här med en ljus framtid"

Jag tror inte det alls handlar om att vara "stark" eller ej. Jag hade helt enkelt tur, som växte upp i "rätt" förhållanden som hjälpte mig att bli den människa jag är idag, och att jag fick en chans att "lyckas". Jag är villig att kalla mig själv för maskrosbarn, jag växte upp med en blandmissbrukare till pappa, och även en mamma som mådde psykiskt dåligt under hela uppväxten och även dog i cancer när jag var 14. Idag studerar jag på universitetet, missbrukar inget annat än eventuellt socker. Är lycklig i min relation med min sambo och har stora framtidsplaner. Jag mår bra i mig själv, och älskar livet. Däremot påverkas ALLA barn i trasslig uppväxt på olika sätt, vilket jag är väldigt medveten om. Min ständiga välvilja till att "rädda" andra människor, är en del av maskrosbarnet i mig. Att jag vill ha kontroll runt om mig, speciellt i mina relationer är en annan del. Det finns fler, en del bättre sidor, andra sämre. Och vi alla har dem, oavsett om vi har "lyckats" i livet eller ej. 

Varför "lyckades" jag?

Fråga dig själv, varför lyckades du? eller varför har du "misslyckats"? Det har ingenting att göra med att du är svag, eller sämre. Jag tror att det har att göra med dina resurser du hade som barn.

Mina resurser var:
*Jag hade en mamma som var väldigt känslomässig, och öppen.
Hon uppfostrade mig att prata om mina problem, detta ledde till att jag pratade om hur jag hade det.
*Jag hade en mamma som jag kunde vissa gånger springa till och sova över hos när pappa drack.
*Jag hade en bästa vän och hennes mamma som alltid fanns där, en vän som jag delade mina upplevelser med, jag var aldrig ensam. Och viktigast av allt, jag hade en att prata med.
*Min pappa var stolt över mig, även om jag aldrig var bäst, så var jag det i hans ögon. Jag fick min bekräftelse, som jag behövde, trots att han var alkoholist.
*Jag hade en släkt att se upp till, trots att jag alltid sett mig som släktens svarta får, så har jag alltid velat klättra uppåt och "lyckas" som min faster hade gjort. Jag hade någon att se upp till, något att sträva efter.
*Jag hade vuxna runt om mig som brydde sig, på sitt sätt.
*Skolan blev min fristad, jag trivdes för det mesta i skolan, jag hade mina vänner och jag fick utvecklas.

Det viktigaste av allt

Var du än står idag, oavsett om du lyckats eller ej, så är det aldrig försent. Du drog en nitlott, du får helt enkelt arbeta mer för att komma dit du vill. Se varje steg du gör som ett lyckande. Du måste inte jämföra dig med den "bästa".

Jag tröstar mig ofta med när jag jämför mig med folk som fick MVG i skolan, eller som har ett jobb och tjänar hur mycket pengar som helst. Dessa personer kanske har haft det mycket bättre än jag, och jag har kommit mycket längre än dem i min egna utveckling. Även om jag bara fick G i skolan, så lyckades jag lika bra som dem, för de kanske hade ännu bättre resurser för att lyckas. Du gör så gott du kan utifrån dina resurser du har fått i livet, och det är dem du ska använda som måttstock. 

Sedan är det viktigt att bli varse om vilka resurser man har fått, och hur man har påverkats och varför man agerar som man gör. Då blir det lättare att lyckas nå dit man vill.

Ha det bra!

Annons:
Jess89
9/18/13, 4:59 PM
#1

Intressant och bra läsning man kan lära sig mycket av.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

[postmortum91]
9/18/13, 6:24 PM
#2

Vad kul att du tycker det :)

Intehärutandär
9/18/13, 7:04 PM
#3

Jag nickar instämmande. Var in en sväng på maskrosföräldrar, men där passade jag inte alls in. Det var bara missbrukare. Jag har växt upp md samma uppfattning att ett maskros barn (som mig själv) är då man lyckas trots att man saknade verktygen. Det behöver inte vara missbruk, utan psykisk och fysiska handikapp,ensamstående föräldrar som måste arbeta så mkt för att få det att gå ihop - så man inte ses ofta, misshandel eller incest, mobbning osv. 

Jag är uppfödd i ett hem med en mor som aldrig visade kärlek (& och en far som aldrig ville ha mig och var frånvarande), fast en mormor som gav mig uppmärksamhet då hon hade ledig tid. Tack vare henne så kan jag överösa min son med kärlek och uppmärksamhet. Hade jag inte lärt mig det, så vettesjutton hur man varit som partner, vän, syskon eller mor. 

Fick växa upp tidigt, då jag var 8 år och bror 1 år så fick jag ta över det mesta hemma, för mamma fick fibromyalgi efter graviditeten. Jag fick handla, betala räkningar, städa, tvätta, ta hand om bror på alla sätt han behövde , laga mat och någonstans där göra läxor och ta mig själv till/från skolan. 

Men jag försöker att inte vara bitter, utan tänka att jag kunde allt det där då jag flyttade hemifrån vid 16. Och fick aldrig bekymmer att hålla en tight budget och leva på luft.

[postmortum91]
9/18/13, 8:02 PM
#4

#3 Var stolt över dig själv :)
För mig kan det komma perioder då man kommer in i bitterheten, men det tror jag man kan få göra ibland, så länge det inte påverkar ens handlingar etc. Man måste få tycka synd om sig själv ibland, det tror jag alla gör. Härligt att du hade din mormor som var din klippa :)
Självklart måste det inte handla om missbruk, det kan vara om precis allt det du skrev. Och allt den i kombination också. Skönt att du har en son som du kan överösa med kärlek. Kram!

bettan1967
8/24/14, 10:23 AM
#5

Oftast så klarar sig maskrosbarnen väldigt bra här i livet..


Elisabeth

[postmortum91]
8/24/14, 3:09 PM
#6

#5 Du får jättegärna utveckla dina tankar :)
Har du egna erfarenheter etc?

Annons:
bettan1967
8/25/14, 7:05 AM
#7

#6 Jag delar gärna med mig av mina egna erfarenheter och tankar.

Jag är ett maskrosbarn själv och mina barn med, har fyra.

Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj, där min hemmiljö var helt trasig med misshandel på mig och en mamma som började senare att dricka.  Fanns ingen trygghet eller kärlek och ett stort utanförskap.

För det är så att miljön i barndomen påverkar oss starkt hur vi blir senare i livet.

Jag började själv att missbruka i tidig ålder för att överleva min situation men jag började också få en drivkraft, när jag visste vad jag ville så gjorde jag det.

Jag blev nykter och drogfri för 15 år sen och har klarat mig bra och gjort vettiga saker av mitt liv.

Min äldsta dotter som är 30, har levt med missbruk, kaos och en otrygghet. Ungefär som mig i min egen barndom. Men hon valde att bryta vårt mönster och utbildade sig, skaffa jobb, man, barn, hus och varit ute och rest. 

Mina andra tre är det med och de har den där starka drivkraften.

Det går att bryta ett mönster.

Jag har Borderline och add och legat på psykiatrin många gånger och är en av dessa som har psykiska sjukdomar efter min barndom. Och där är skillnaden på min äldsta dotter för hon har inget sådant. Men ensak har vi alla gemensamt vi har svårt med stress.

Idag pratar vi mycket om det som varit om så behövs.

Vi som har levt i sådana relationer i vår barndom, hamnar antingen i missbruk eller inte, psykisk sjuk eller inte men den där drivkraften finns hos oss ganska starkt.

Man får titta på helheten i miljö och arvet som man får med sig. 


Elisabeth

Gasoline
9/11/14, 8:17 PM
#8

Tummen upp, mycket bra och tänkvärt inlägg! 👍

mollygumma
10/5/14, 8:34 AM
#9

Hej och har läst era inlägg Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj med mycket stryk, men har växt upp till en harmoniska kvinna till slut efter alla destruktiva män jag haft Tror att jag klarat mig så bra för att det fanns andra vuxna som såg mig och som jag kände älskade mig Dessvärre märker jag att mina vuxna barn nu tagit över och lever i destruktiva relationer, inget missbruk eller så men känslomässigt störda partner, men dom måste ju komma på det själva, men mönstren upprepar sig sorgligt nog

Upp till toppen
Annons: