Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
-- Suicid - Självmord

30 år...

2014-03-19 13:01 #0 av: LinaLj

Jag behöver få sätta mina tankar på pränt känner jag. Om två veckor är det 30 år sedan min pappa tog sitt eget liv. Jag har så mycket blandade känslor runt allt det här så det är svårt att reda ut allt. 

Jag var bara 2 år så jag har inga minnen alls av honom vilket får mig att känna det som det fattas något. Allt jag vet om min pappa är saker som andra berättat, jag vill ha egna upplevelser av honom. Jag vill ha en relation till honom inte till berättelser.

Jag har också dåligt samvete för jag vet att han gjorde det han gjorde för att han inte ville utsätta mig för sitt alkoholmissbruk som han gjorde med mina halvsyskon. Rent logiskt vet jag att det var hans beslut och att jag inte borde ha dåligt samvete. Men jag har det, i alla fall lite innerst inne.

Sedan är jag arg för allt det jag aldrig fått uppleva det som alla mina vänner har fått. Jag vill ju också ha en pappa! 

Till råga på allt så känns det som att jag inte har rätt att vara ledsen, nedstämd och vad man nu ska kalla det. För dels är det ju 30 år sedan och dels så mins jag honom ju inte. Jag sörjer ju mer en idé än personen. Jag känner det som att mina vänner borstar det åt sidan, att det inte är äkta. 

Allt det här skapar bara oreda i min hjärna och med mina känslor. Jag går dessutom och väntar på en utredning om ev bi-polaritet, en vän fick precis diagnosen bröstcancer och ska opereras i morgon (vilket rör upp mycket gamla känslor) och har ett ex som inte vill släppa taget. Det känns som jag bär omkring på alla känslor man kan känna samtidigt. Det är som en orkan och jag har svårt att börja reda i allt. 

Anmäl
2014-06-23 22:39 #1 av: Höstlegenden

Jag beklagar att du inte har fått något svar. Jag upptäckte det nu. SkämsHjärta

Först vill jag säga att jag hoppas att operationen din gick bra och att du snart får komma på din utredning. Blomma

Visst har du rätt att vara ledsen och nedstämd. Jag förstår hur du menar. Du sörjer en del av dig. Ett barn/en person behöver bägge sina föräldrar (lära känna dem) för att bli en hel människa. Du bär ju arvsanlag av både din mamma och din pappa. Du är en del av honom.

Jag var väldigt trasig innan jag lärde känna min far, vilket jag precis hann innan han gick bort. Jag insåg att han inte var sådan som min mor sa att han var. Han var som jag. Jag upptäckte att jag är så himla lik honom och det gjorde mig stark. Jag är någon eftersom jag är av hans blod. Jag har aldrig känt mig lika min mor, inte på något sätt. Jag bär numera honom med mig. Med stolthet. För om inte han hade funnits så skulle jag inte vara som jag är idag. 

Min far var också alkoholist, ska tilläggas. Jag älskar honom för det. För han är inte sjukdomen alkoholism. Det finns givetvis en människa bakom.

Jag förstår att du har dåligt samvete. Valet han gjorde är enbart hans, och det får man tycka vad man vill om. Valet. Men låt det inte äta upp dig. Du var 2 år och för liten för att förstå vad död innebar ens. Ett barn som är två år lever i nuet och antar att idag kommer att vara som igår. Om pappa då plötsligt försvinner, så tror barnet ett pappa kommer att komma hem snart. Döden är inte för evigt.

Kanske är det de tankarna som finns kvar. Den lilla flickan på blott 2 år som fortfarande väntar på att pappa ska komma hem. Det kan mycket väl vara så.

Jag läste precis en bok av Elisabeth Cleve. En stor och en liten är borta: Kristerapi med en tvåårig pojke. Jag lånade den på biblioteket. Men här finns den på Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/en-stor-och-en-liten-ar-borta-kristerapi-med-en-tvaarig-pojke-9789174511765

Jag vet inte alls, men jag undrar givetvis om du någonsin fick bearbeta att du förlorade din pappa när du var 2 år?

Låter som att du ännu behöver få svar på många frågor för att lugnet ska infinna sig, tomheten i ditt inre ska fyllas och du ska få bli en hel individ. Hjärta

Styrkekramar!

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2014-06-23 23:29 #2 av: Jess89

Jag har läst ditt inlägg men inte riktigt vetat vad jag ska skriva till svar. Därför skänker jag dig enbart en tanke och hoppas att det löser sig på bästa sätt. 

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2014-09-07 19:56 #3 av: sudniF

Har inte heller ord riktigt, läser och tänker och påverkas.

Jag hoppas du har fått hjälp? kanske gjort utredningen?

Hur som så är väl alltid ens känslor äkta och bör väl tas på allvar. Kram

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.