Annons:
Etikettadhd-add
Läst 2244 ggr
Livet_1980
11/7/14, 7:41 AM

Anhörig och desperat

Min man har adhd. Vi har varit separerade en gång för han mår ofta dåligt med ångest och depressioner och då har han inget stopp utan gör och säger väldigt elaka saker. Vi har till slut hittat tillbaka tollvarandra igen. Har ett barn. Dock har jag sååå svårt att acceptera hans beteende och mår så dåligt av det :( jag vill vara med honom men vet inte om jag psykiskt klarar av det. Skulle behöva stöd och råd från folk här för att klara av det. Han gör det som är viktigt för honom oavsett om han har famil. Han kan jobba jämt, dra till ett annat land, säga det han vill, åka bort fast vi andra inte vill det etc Han går in för saker till 300% vilket gör att han glömmer oss andra big time under tiden. Han har svårt att förstå att det han gör och säger gör andra ledsna om det är så att det är nåt han känner/tycker Han har svårt med känslor och man får väldigt sällan bekräftelse eller uppmuntrande ord. Han kan inte stötta eller trösta om någon annan mår dåligt men han ska ha stöd och förståelse hela tiden. Han skämtar gärna om saker som gör en ledsen mej ah väldigt svårt att ta skämt tillbaka och blir arg och irriterad. Han får inget gjort utan jag måste organisera och förbereda allt vilket i längre blir jobbigt. Han har noll ekonomiskt sinne vilket gör att han mer eller mindre lever på mig och står med gigantiska skulder… Mm kan någon hjälpa mig.

Annons:
VildaVittra
11/7/14, 8:11 AM
#1

Jag tror du först och främst ska fundera på hur denna relation påverkar ert barn, för du är vuxen och har alltid ett val, men vad har barnet?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Livet_1980
11/7/14, 8:35 AM
#2

Ja det påverkar naturligtvis, både hans beteende mot barnet men även hur jag mår påverkar ju barnet negativt såklart. Frågan är väl mer om det finns något man kan göra: struktur, förståelse mm som gör att ingen av oss påverkas negativt. Eller om separation är enda alternativet? Barnet blir ju såklart osäkert om han försvinner titt som tätt eller inte engagerar sig eller säger dumma saker. Det förstår jag, å andra sidan är ytterligare en separation, utan att man testat allt, helt bra heller 😕

VildaVittra
11/7/14, 8:41 AM
#3

Jag kan som skilsmässobarn säga att en helt frånvarande förälder är klart att föredra framför en som bråkar eller skiter i en trots att man finns i samma rum. Mitt liv blev mycket bättre när jag som 11-åring helt bröt med min far. Jag hade tack och lov det valet eftersom mina föräldrar inte bodde tillsammans och min mamma lät mig göra det.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Livet_1980
11/7/14, 11:25 AM
#4

Absolut det förstår jag. Det är det svåra i allt detta. Barnet säger att det saknar pappa och vill att han ska vara här, å andra sidan går det lika bra när vi är själva…😕

Upp till toppen
Annons: