Annons:
Etikettpsykiska-sjukdomar
Läst 2193 ggr
cissi_1993
2015-12-15 16:13

ältandet gör mej galen

hej

jag behöver hjälp och råd för inget i mitt liv har förbrätt  mej på dehär.

min kille är jätte snäll och fin på alla sätt och vis men han är hypokondriker och tjatar om olika sjukdomar både fysiska och psykiska. han tar en itaget och tjatar från morgon till kväll om varför han har den sjukdomen. nu är han inne i en sämre period och han har inte tid hos kuratorn fören om en månad. 

jag känner att jag orkar inte mer varje gång han börjar får jag panik jag känner pulsen öka, det blir svårt och andas och tårarna börjar komma. de enda jag kan göra då är att försöka fokusera på något annat så jag städar, gråter och andas kort och ytligt.

jag behöver hjälp att hantera dehär på ett bättre sätt de jag gör nu hjälper ingen av oss men jag vet inte hur jag ska ta mej ur de.

snälla hjälp

MVH

Cecilia

Annons:
[Tibonnanj]
2015-12-15 16:29
#1

Låter som han behöver psykolog eller terapeut inte kurator.

Gå ut och gå, ta med honom ut, varje dag. Verkar som att hypokondri är ångest eller depressions relaterat, när man läser om det. Jag hade inte kommit ur min depression om jag inte tvingats gå ut och gå, av min familj.

Fråga honom vad han tror kan lugna hypokondrin, lugna sig själv. fråga vad han behöver av dig.

Du måste tänka på dig själv i första hand. Mår du dåligt kommer han må ännu sämre förmodligen.

cissi_1993
2015-12-15 16:37
#2

jag är inte så insatt i dehär med depression eller ångest men det blir väll ut och gå för vad jag en säger så lyssnar han inte.

har försökt och ringa till en psykolog och dom sa att vi var tvungen att gå via vårdcentralen så då tog vi kontakt med deras kurator trodde det var det bästa hon borde ju kunna skriva en remis vidare när hon upptäcker hans behov?

en vanlig allmänläkare tänker jag kanske bara skickar honom till kuratorn?

MVH

Cecilia

[Tibonnanj]
2015-12-16 12:24
#3

Av egen erfarenhet så har jag märkt att det hjälper att ringa och tjata, annars så kommer inget hände. Vissa län har en 3 månader tid på remisser, dvs att ingen ska behöva vänta på en remiss i mer än 3 månader, men har även varit med om att min remiss "glömts bort".
Tror man ska ringa och boka tid för en utvärdering på en vårdcentral. De skickar sen en remiss till psykolog eller behandling av något slag, psykologen gör en värdering om det ska sättas in mediciner och då kontaktas en läkare som ska göra en egen utvärdering.

Hela processen i psykvården är för jävlig (ursäkta språket). Du är iaf inte ensam, bara så du vet. Du borde ha ett anhörig centrum i din kommun som du kan gå till och få stöd.

Det låter som att du själv börjar utveckla ångest, panikångest. När ni kontaktar vården så är det viktigt att tala om allt, som både du och din pojkvän upplever. Har man tur så får man kontakt med någon som verkligen lyssnar och vill hjälpa till. Ta hjälp av släkt och vänner för stöd, om dessa finns.

Förlåt om det blev rörigt. Berätta gärna hur det har gått.

Stor kram

cissi_1993
2015-12-21 20:07
#4

jag får ringa och tjata och ja jag har någon fått någon typ av ångest om han börjar tjata börjar jag gråta och antingen slutar han eller så kan han inte sluta och då blir allt bara skit för mej

jag är tacksam för all hjälp jag kan få rörig eller ej :)

[Tibonnanj]
2016-01-03 18:08
#5

Önskar dig ett Gott nytt åt iaf :)

Hur har det gått? har ni fått njuta av helgerna tillsammans?

cissi_1993
2016-01-18 17:40
#6

förlåt för sent svar vi har då inte fått njuta något en han blev bara värre. men till slut tog jag tag i de ringde till kuratorn och sa att nu går det inte längre vi fick tid nästa vecka. nu 2 veckor efter de första samtalet har han fått en medicin mot depression, en lugnande och en kontakt hos kuratorn. han är mycket bättre en han var när han var som värst men vi har en lång väg att gå och nu har min panik övergått i ett illamående :(  han har fått sova hos sina föräldrar när han var som värst han var lugnare där och det är jag evigt tacksam över jag hade aldrig klart av att ha honom hemma jag skulle gått under.

han har börjat fundera om det är våran relation som gör att han är nere och tjatar nu om att han kanske inte älskar mej… vet inte hur många gånger till jag orkar höra på de :( men ibland mår han bättre och då säger han att han självklart älskar mej.

Varför fastnar bara det dåliga?? (suck)

Annons:
[Tibonnanj]
2016-02-25 14:57
#7

Jag svara också jättesent nu. Skönt att ni fick hjälp trotts att det blev förändringar, kanske till det sämre.

Jag vet inte om det här är till någon tröst men det visar iaf att något hemskt och jobbigt kan leda till något ännu bättre.  Min förra kille gjorde slut med mig för att jag hade en ätstörning och för att jag va deprimerad. Det jobbiga var att det va hans föräldrar som övertalat honom att dumpa mig. Jag planerade att ta mitt liv, va helt slut körd på livet och ville bara sova eller dö. Jag flyttade till Norrköping för att få en nystart och då träffade jag min nuvarande kille som jag varit förlovad med i 3 år nu. För 2 år sen slutade jag helt med medicin mot depression och ångest.

Jag tror inte att man får det man förtjänar, jag tror man får det man behöver. Om det nu tar slut mellan dig och din kille så kanske du kan ta med dig att va lite mer självisk i ditt nästa förhållande och bry dig mer om dig själv. Det går oftast inte att ändra på någon, tyvärr. Man kan bara ändra på sig själv. Vad jag har förstått så har du varit ett fantastiskt stöd och hjälp för din kille. Du ska vara med någon som uppskattar dig, om det är din kille eller någon annan vet jag inte. Men man vet aldrig vad som väntar i framtiden.

Stor styrke kram till dig <3

cissi_1993
2016-02-25 18:03
#8

tack behöver styrkakramarna känner att jag efter denna vinter från helvettet också kanske håller på att bli deprimerad jag är i alla fall hemskt trött hela tiden och vill/behöver väldigt massa ensamtid. men vi är fortfarande tillsammans vilket gör det väldigt svårt då han är arbetslös. och i en stad där jag inte är uppvuxen och bara bott 1år känner jag inte att jag har någon jag kan prata med och få stöd tyvärr. saknar mina vänner hemma. Suck. jag kanske inte är gjord för att vara stöd åt en man som är orolig och har dåligt självförtroende :(

[Tibonnanj]
2016-02-26 19:14
#9

Vissa sjukhus och psykmottagningar erbjuder gruppträffar. Det kan va ett sätt att få ventilera och prata ur sig med andra och till och med leda till nya vänskaper :)

Det mesta går genom remisser så kontaktar man sin vårdcentral fixar de det mesta.

Beslut som förändrar livssituationen kan tyvärr ingen annan hjälpa en med.

cissi_1993
2016-03-01 15:41
#10

tack :)

VildaVittra
2016-03-20 17:57
#11

Om du vill ha stöd själv, så kan jag rekommendera att ta kontakt med svenska kyrkan, många präster och diakoner är utbildade inom det och du måste inte vara kristen. 🙂

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

cissi_1993
2016-03-22 13:03
#12

tack

[Otippbar]
2016-03-27 20:21
#13

Hej! Det är bra att du reflekterar även över ditt eget mående. Det är också fint att du vill vara ett stöd till din man, men jag tror det är viktigt att du hittar någon som du själv kan få stöd av om det är möjligt. Det är svårt att hitta en bra terapeut eller psykolog som känns bra, men det är värt att försöka. Förstår du saknar dina vänner, men samtidigt så tror jag det är bra att du får prata med någon som kan se mer objektivt på hur er situation ser ut, och som kan få dig att fundera över saken ifrån lite andra vinklar. Hursomhelst, det är viktigt att du ger dig själv andrum, gå ut, åk och hitta på något på egen hand som du får energi av. Det är är ingen bra signal att du känner dig deprimerad och så trött. Du behöver ta hand om dig själv nu för att orka fundera ut vilken förändring som du/ni behöver. För det andra tycker jag inte att du ska behöva lyssna på om han beskyller på dig för sitt mående, och ena dagen säger sig älska dig för att nästa dag vara tveksam. Det kommer att skada dig även om du inte vill tro det. Du är värd bättre än så här. Det kan ibland vara så att människor som mår alltför dåligt inte orkar annat än att skjuta ifrån sig sitt eget ansvar. Fundera igenom vad du känner är rimligt gällande ditt ansvar gentemot honom, och helst tillsammans med en terapeut. Ta hand om dig. Kram!

Annons:
cissi_1993
2016-03-31 17:59
#14

tack för alla hjälp han mår bättre nu men jag kan känna att jag inte riktigt har kommit tillbaka men nu har han ett jobb vilket gör att jag har tid med mig själv då jag bara jobbar 50% och han 100% tack och lov

[Otippbar]
2016-04-02 15:08
#15

#14 Skönt att höra att han mår bättre. Att ha en meningsfull sysselsättning eller ett jobb är så viktigt för hälsan. Det låter också klokt att du jobbar halvtid, så att du får möjlighet att rå om dig själv en hel del, bara "vara" eller göra saker som ger dig kraft och energi. Det låter i alla fall som att du är lite på rätt väg igen. Ta hand om dig.

cissi_1993
2016-04-03 15:07
#16

tack ja jag ska rå om mej

Upp till toppen
Annons: