2016-03-28 14:36 #0 av: DarkLittleGirl

Hej! Jag har precis blivit medlem här och tänkte att jag skulle presentera mig lite.

Jag växte upp i Norrbotten med en alkoholist pappa, han har varit missbrukare sen innan jag föddes (jag är född 1991.) Mina föräldrar skilde sig när jag var 2-3år.    Dom skilde sig pga pappas missbruk, mamma orkade inte med hans missbruk.            Jag och min lillasyster skulle vara hos pappa varje/varannan helg men så fort vi vart äldre så ville vi inte vara hos pappa utan vi hittade på massa lögner för att få gå hem till mamma och så gick vi aldrig tillbaka till pappa igen.                                                      Vi (jag,mamma och mina två syskon) flyttade till en annan kommun och då skulle vi vara åter igen hos pappa varje/varannan helg men vi var aldrig hos pappa utan vi sov hos farmor och träffade pappa på dagarna. Efter några år så flyttade vi tillbaka till kommunen där pappa bodde och då umgicks vi med pappa dagligen från och till. 

Jag började att må dåligt när jag gick i 8an fram tills jag flyttade hemifrån.                       Varför jag mådde dåligt var pga att pappa han var pappa när han själv ville, brydde sig också bara när han själv ville annars så sket han fullständigt i en, kallade en saker (jag har fått höra att jag är missbrukare) bara för att han inte kan se sitt missbruk, svikit en m.m. Hemma (bodde heltid hos mamma) var de inte så lätt heller pga att min mamma och lillasyster skrek på mig dagligen från att jag klev upp tills jag gick och la mig, inget jag gjorde var bra, syster kallade mig saker och sa att de var mitt fel att pappa inte brydde sig om oss m.m, sa vad hon skulle göra med mig när jag sov m.m.  Man kan säga att jag var ganska bra på om man ska säga bra att dölja hur jag mådde, så inga kompisar, mamma m.m visste inte hur jag mådde.  När jag gick i andra året på gymnasiet så vart jag mobbad, en tjej som jag umgicks med spred ut till klassen att jag hade sagt att de var klassens fel att jag mådde så dåligt fast jag aldrig hade sagt de, så klassen började frysa ut mig och sa elaka kommentarer när jag gick förbi i korridorren så jag gick ständigt med mp3 i öronen för att slippa höra och jag åt aldrig några lunch i skolan, lärarna visste ingenting och inte mamma heller. Jag hade bara en vän som jag lärde känna genom internet, hon var den enda som visste hur jag mådde, visste om allt. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne. Jag började att tänka hur jag skulle ta mitt liv, för jag orkade inge liva mer då jag mådde så dåligt, började skära mig. Sen av en slump så kom jag i kontakt med min make , vi började prata och vart ihop och så flyttade jag ner till honom och bor här fortfarande. Jag har inte haft kontakt med min pappa på 4-5år nu, jag sa upp kontakten ett kort tag efter jag hade flyttat. De är klart att jag saknar honom, de är ju fortfarande min pappa men han får mig att må dåligt så då känns de inte värt att ha kontakt med honom. Jag får höra ibland hur de är med pappa, hur han är m.m.    Skulle nog kunna skriva mer om allt men då skulle de bli så långt, mycket att läsa så de vart en kort sammanfattning och presentation om mig.