Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
¤ Att vara anhörig till...

Hur har ni påverkats?

2016-08-09 23:30 #0 av: elviraj

För er som varit eller är barn till en eller två föräldrar som missbrukat alkohol och våld. 
Hur har det påverkat er? 

För mig så har ansvar varit en stor del. Jag brukar säga att jag varit mamma, fru, psykolog och barn till min pappa samtidigt. Jag har lätt att ta på mig för mycket som inte är mitt och känna ansvar för människor som jag vet inte är mitt ansvar. Jag sätter alltid alla andras behov före mitt eget och har svårt att se mitt värde.
Jag är också hela tiden på min vakt och förberedd på det värsta..

Anmäl
2016-08-10 08:41 #1 av: Herveaux

Min mor missbrukar alkohol och har troligen ett eller flera psykiska problem, min (frånvarande och nu avlidna) far missbrukade alkohol och tunga droger.
Min mor har mestadels misshandlat mig psykiskt under uppväxten, men har också tidiga minnen av fysiskt våld, hon har även haft relationer med våldsamma, manipulativa män som även gick ut över mig och min lillasyster.

Allt du tar upp känner jag igen, känns som att jag själv skulle ha skrivit ditt inlägg.
Jag är otroligt konflikträdd, räcker med att någon höjer rösten mot mig så blir jag bokstavligen livrädd. Jag har otroligt svårt att lita på folk och att släppa dom in på livet. Känslan av otrygghet finns alltid med.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-08-10 10:25 #2 av: elviraj

#1 Det är skönt att inte behöva vara ensam i sånna här saker, att som barn veta att det finns fler som har det såhär, men kanske framförallt att det finns vuxna som faktiskt överlevt och tagit sig igenom det. Men jag tycker också det är så otroligt sorgligt att det ska finnas barn som har det såhär, det gör så ont i mig att veta att det finns de som går igenom precis det jag gör..

Känner igen mig så väl i det du skriver också! Därför blir det så fruktansvärt svårt att berätta för någon hur man har det.. Gjorde eller har du gjort det någon gång?

Anmäl
2016-08-10 11:13 #3 av: Herveaux

#2 Lider verkligen med dig! Kramas...och alla andra i liknande livssituation såklart.

Jag sa upp all kontakt med min mor när jag fyllde 18 år (är 29 år idag).
På något konstigt sätt så har jag inte så svårt att berätta om vad jag upplevt för andra, känns nästan bara bra att få förklara för folk varför jag är som jag är. (Antar mer eller mindre alltid att folk tycker jag är en lite udda fågel.) Men att berätta för folk hur mina minnen och upplevelser påverkade och påverkar mig känslomässigt; vad jag känner och tänker...det är en helt annan femma, då känns det som att det blir för personligt och känsligt på något vis.
Den som har fått veta allt är min underbara make som jag levt med i 11 år nu.
En av mina få vänner har fått veta en del hon också, men långt ifrån allt.
För ca 8 år sen fick jag KBT för min sociala fobi och innan psykologen slog fast den diagnosen så gläntade jag bara lite på locket till mina minnen. Fy så jobbigt det var!

Du då? Har du någon du kan ventilera med? Antingen i verkliga livet eller via nätet?

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-08-10 11:30 #4 av: elviraj

#3 Bra att du har någon som du kan prata med allt om, det är ju så viktigt!! Men gjorde du det någongång när du var liten, och var mitt uppe i det?
Även om jag har svårt att berätta om händelser, så känner jag igen skillnaden mellan att berätta vad som har hänt - och känslorna och tankarna bakom..

Alltså egentligen inte, har nog ingen jag kan berätta allt för. Jag har en kompis som vet lite av det som har skett hemma, men låångt ifrån allt. Min familj är ju förstås svår att prata med om detta,  men jag har en studie och yrkesvägledare på skolan som jag verkligen litar på. Men det blir ju lite svårt när det är tex sommarlov, och att det inte är hennes jobb att lyssna på mig..
Annars har hon varit helt underbar, alltid lyssnat, skrivit till mig, följt med mig till socialtjänsten och erbjudit sig att följa med mig hem och så vidare.. Jag har försökt berätta allt för henne men vissa saker vet jag kommer gå vidare till socialtjänsten, och då blir det ju förstås lite svårare.. 

Anmäl
2016-08-10 13:04 #5 av: Herveaux

#4 Nu när jag tänker efter så tror jag faktiskt inte att jag berättade för någon medans det pågick så att säga. Jag var alltid den som bodde längst ifrån skolan, så det vart så sällan att man hade med sig kompis/ar hem. Jag var alltid "lyssnaren" bland vännerna så det vart liksom aldrig av att jag berättade något.
Det här låter helt knäppt, men jag tror också att det vart "normalt" det som pågick hemma, så hade vi det helt enkelt. Andra familjer funkade bara annorlunda än min.

Vad skönt att det iaf finns någon som du kan prata med, och framförallt som du känner tillit till. Finns det en skolsköterska eller kurator på skolan som du skulle kunna kontakta?
Nu blir det väldigt personligt, så om du vill svara så kan du ta det via PM, men på vilket sätt är socialen inkopplad?
Låter som att det kan hända saker/tas beslut(?) du inte vill om dom får reda på vissa uppgifter?

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-08-10 13:39 #6 av: elviraj

#5 Känner såå igen mig i det du skriver. Att man lyssnar på alla andra, tar ansvar för alla andra och att alla andra förutom en själv ska ha det bra i ens omgivning. Jag har också länge trott att det är så det ska va, att det är normalt. Men när man blir äldre så förstår man att andra inte riktigt har det som vi..

Både kuratorn och skolsköterskan har jag haft liten kontakt med. Tycker alltid det är så svårt att ta kontakt med vuxna själv, det har alltid varit tvärt om. Men jag ska försöka. Många gånger berättar jag saker för studie och yrkesvägledaren som sedan hämtar kuratorn tex, för at hon har det området som ''sitt'', men ''syven'' är liksom ändå med mig, på min sida, och det tycker jag är bra!
Men jag får ändå lite dåligt samvete att de måste lyssna på mig när de kan lyssna på andra eller göra viktigare saker.,

Gör ingenting! Om jag inte känner mig bekväm svarar jag inte, eller så skickar jag pm..
Men skolan gjorde iallafall en orosanmälan i höstas till socialtjänsten om att jag var ute på nätterna, drack alkohol och var väldigt ''uppskruvad''  och hade avvikande beteenden i skolan. 
Ja det stämmer! Fast en sida i mig vill ändå att det ska tas beslut och att det blir en förändring, men på ett sätt känns det som att jag sviker min familj och att jag väljer bort de, och hela släkten om jag berättar..

Anmäl
2016-08-10 14:09 #7 av: Herveaux

#6 Låter återigen bekant, tycker själv att det är svårt och avigt att ta kontakt med vuxna...eller ja, andra vuxna numera.

Snubblade över ett likadant startinlägg du lagt ut på ett annat forum här, och jag får stämma in med flera andra där att ett brev kanske kan vara ett bra första steg?
Då får du liksom ut lite av det du vill ha sagt men det är sen den vuxne som tar upp tråden och får igång ett samtal, värt att prova?

Återigen bekant. Men du vet att du är en viktig sak också? Tex sköterskan och SYO jobbar inom skolan, med just dom yrkena för att dom tycker om att lyssna och vägleda sina elever. DU är precis lika viktig som andra elever.
Underbart att du känner att SYO backar upp dig! Jag hade faktiskt också en grymt bra SYO när jag...ja, "gick gymnasiet" är ju en överdrift...men i.a.f var inskriven på skolan, så du ser, dom verkar gilla att hjälpa oss som hamnar lite snett. Glad

Jag kan förstå känslan att vara den som sätter igång stora förändringar för hela familjen. Men jag tror inte dom mår så värst bra i det här heller.
Nu vet jag inte vad som kan hända om du berättar hur allt ligger till för tex Soc, men en förändring behöver inte bara vara av ondo.
Att vilja hjälpa sig själv eller sin familj att ta sig bort från något negativt och destruktivt kan aldrig vara fel.
Det är fruktansvärt att du känner dig så ansvarig, det är inte du som har gjort deras livsval åt dem. Det är endast dom själva som har satt sig - och dig - i den här situationen. Ingenting av det här är ditt fel på något sätt!
OM du skulle välja att berätta, och det blir stora förändringar i både ditt och familjens liv, så kommer dom kanske reagera negativt till en början, men egentligen är det inte dig dom är arga eller besvikna på. Det är dom endast på sig själva, men det är alltid enklare att "skylla ifrån sig". Men när stormen har lagt sig så är jag övertygad om att dom kommer vara tacksamma och stolta över dig som tog ett så svårt beslut när dom själva inte kunde det. Kramas

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.