Tråkigt. Men så är det
Var med om en bilolycka när jag var 9år. Bodde då i en liten ort. Jag och min mamma flyttade till Örebro när jag var 11år. För det fanns mer hjälp att få här. När man är liten är det svårt att förstå att något inte stämmer. Åren gick och min mamma som det känns idag inte ville ha mig hemma. Hon bad mig att åka till kortisboende. Men idag när jag är vuxen förstår jag varför
Förlåt Hon ville träffa kompisar och festa m.m Hon ville nog inte ha mig hemma. Jag var bara ivägen :/
#2 då förstår jag hur du menar. Tja, är man missbrukare av något slag så ser man inte skogen för alla träden = man ser bara sitt behov och andra är ivägen för det. Det är hemskt att man som barn ska behöva känna så, och man kan aldrig riktigt få den där upprättelsen man önskar. Nu vet jag inte hur er relation är nu och om ni ens har kontakt. Men för dig så skulle jag råda att prata med någon. En präst kanske eller kurator. Vad som känns bäst för dig för att ventilera detta.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Tack. Idag bor jag själv. Har bott på massa boenden innan som mamma har tyckt. Nu har jag bott själv lite mer än ett år. Och såhär bra som jag mår nu har jag aldrig mått. Men det som är tråkigt är att mamma typ aldrig är och hälsar på mig