Annons:
Etikettallmänt
Läst 1875 ggr
maggizponni
2/19/17, 6:48 PM

Är för godtrogen

Hej! Jag har ett inre problem, tack och lov! Jag öppnar upp mig alldeles för fort och för snabbt för nya människor! Om någon frågar mig hur det är då öppnar jag upp mig och berättar om mina privata problem och inre känslor. Jag blir alldeles för engagerad, jag pratar alldeles för mycket och delar med mig alldeles för mycket, jag lägger mig själv andras händer och det känns inte bra! Har fått höra att många tycker att jag pratar för mycket och detaljrikt om komplexa saker! Och min bästa kompis har reagerat på och tycker inte om att jag öppnar mig för mycket för andra för fort! Hon är rädd att det kommer vara en person som vill mig illa! Jag förstår henne och är tacksam för att hon är så fantastisk som hon är! Jag kan inte riktigt förstå varför jag gör såhär! På något sätt vill jag skapa en ärligare och varmare värld och genom att jag öppnar upp mig, välkomnar och visar att jag inte är "perfekt" så kanske jag bidrar till det! Jag vill liksom inte ljuga eller så när någon frågar hur jag mår och jag tycker om att predika om olika instinkter och teorier som jag själv har kommit fram till! För mig är det inte fel! Men förstår att det kommer bli fel och jag märker att jag just nu inte mår så bra eftersom jag inte känner mig anonym för somliga! Jag vill jobba upp min självrespekt! Men vet inte hur! Vad tycker ni om det jag berättat? Känner ni igen er? Vad bör jag göra? Jag var dock väldigt mycket såhär förr när.jag hade bdd så det har blivit lite Bättre men gör det fortfarnade. Och när jag tänker tillbaka på hur mycket jag gjorde detta förut så skäms jag och det känns som om jag har gjort bort mig! Jag vill inte träffa vissa männsikor pågrund av det och får så mycket ångest av det! Det är som om jag vill för väl! Jag skulle uppskatta att diskutera djupa känslor och tankar med någon men jag förstår inte att alla inte är såpass varma och öppna att ta emot det! Är det någon som känner igen er? Jag är besatt av vad alla tycker och tänker rom mig och när jag kommer på en idé eller tanke vill jag gärna dela den med någon för att jag på något sätt ska acceptera den och veta hur jag ska förhålla mig till den! Det är väldigt jobbigt! Jag är något om någon säger att jag är det! Först då kan jag lita på det! Vill inte ha det såhär! Hur ska jag bygga upp en inre röst, självrespekt och självtillit? Tacksam för svar

Annons:
Aleya
2/19/17, 7:31 PM
#1

Jag tycker snarare att det låter som att du skrämmer iväg folk. Sen får man tänka att alla inte uppskattar folk som delar med sig av sina problem innan man ens känner dom. Då börjar då jag undra: har denna personen så få vänner att den måste använda mig som någon slags avlastning för sina problem? Gör det enkelt för dig: dina problem pratar du med med en psykolog. Träffar du nya människor så undviker du kasta det upp i deras ansikte. Jag vet inte om du gör detta för att få bekräftelse eller vad det är när du möter nya personer. Men man behöver som sagt inte dra upp hela sin historia för att fånga folk.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[nejdufinnsinte]
2/19/17, 7:57 PM
#2

#1 spelar de ngn roll om man inte har mycke vänner eller haha? jag har knappt någon social kontakt men avlastar mig verkligen inte i folks knän öppnar mig knappt för ngn.

Shilon
2/19/17, 8:06 PM
#3

Jag har lätt att få förtroende för de flesta människorna jag möter, men inte alla. När jag känner mig bekväm så blir jag i samma veva rätt så öppen med mina tankar och dylikt (beroende på vad samtalet handlar om). Men skulle inte berätta mina djupaste oroskänslor eller så som jag t.ex. finner pinsamma. Antar att för min del så handlar det mer om att jag måste vara mer "misstänksam" och tänka efter med vad jag delar med mig. Fick en varning av min kompis en gång pga. detta (min öppenhet.) - alla människor är inte snälla.

Men har inte fått något problem än så länge.

Men ja, av vad jag tolkar på din text så skulle jag försöka att bli mer bekväm i mig själv om jag var du. Du är du.  Alla är bra på sina sätt och den man ska jämföra sig med är den man var i gårdagen. (ungefär).

Försök att leva i nuet, använd alla dina sinnen och slappna av, släpp stress och tankar om framtiden/dåtiden och bara andas. Jag tror det kan vara bra att du tror på dig själv, lyssnar på vad du vill göra och kanske till och med hitta en stig som du vill vandra. 

Jag ser ingen felaktighet med att vara ärlig alls utan värderar det ytters hos mina vänner och familj. Jag själv vill alltid vara ärlig, även om det kanske inte är det bästa svaret just då men det är så jag vill ha det. Dock så går det väl efter situation att utelämna en del av informationen helt ifall man bedömmer det som korrekt beslut.

Om man hälsar med ett leende så lär man få ett leende tillbaka, kanske inte första gången men nästa. Om du är glad så blir säkerligen den andra personen glad också.

Ta det lugnt och lyssna på andra åsikter och tankar men även dina egna, din magkänsla och vad du tycker känns rätt.

Vet inte om detta hjälper alls eller bara förvirrar, hoppas absolut inte att det förvärrar någonting, vill inget illa. Lycka till👍

Shilon
2/19/17, 8:11 PM
#4

#2 Jag skulle anse att hellre ha få vänner som är bra och trivsamma än flera dåliga som man inte riktigt trivs med.

Aleya
2/19/17, 8:17 PM
#5

#2 vart skrev jag att det spelar stor roll om man har många vänner? Men man kan börja undra om personer som gör som ts har så få i sin närhet om dom ska direkt kasta ur sig saker som: jag har varit med om xxx. Det har jag flera gånger undrat då det gäller folk i min ålder som öppnar upp med: jag heter xxx och jag har varit med om detta och jag har dessa problem. Ser inte varför man ska kasta sig på detta sättet framför nya människor.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[nejdufinnsinte]
2/20/17, 9:34 PM
#6

#5 misstolka det då, men jo kanske. finns ju fler än ett sätt å vara på dock och olika hur folk reagerar.

Annons:
Aleya
2/20/17, 10:48 PM
#7

#6 jag skrev däremot att har personen så få vänner att den måste använda mig som någon slags avlastning. Med det menar jag snarare att den som mår dåligt och har få vänner mer tenderar till att försöka fånga folk genom att ganska snabbt kasta ur sig problem. Detta är vad jag dock upplevt och jag säger inte att det är så, eller att det är fel att ha få vänner. För det har jag själv också. Men det finns säkert folk som har ett helt harem av vänner som gör på liknande sätt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sjuttan
3/19/17, 5:07 PM
#8

Känner mycket väl igen den egenskapen. Det är inget som man väljer att göra. Men man KAN i nödfall hejda sig, ex om/när man söker jobb. Kanske kan ha att göra med dålig självkänsla! Eller att man är vad som ibland kallas stark-skör? Har någon egna erfarenheter?

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting".
Oscar Wilde.

Tjeja
3/20/17, 4:19 PM
#9

Jag känner igen mig jättemycket. 

Speciellt i detta "Jag kan inte riktigt förstå varför jag gör såhär! På något sätt vill jag skapa en ärligare och varmare värld och genom att jag öppnar upp mig, välkomnar och visar att jag inte är "perfekt" så kanske jag bidrar till det! Jag vill liksom inte ljuga eller så när någon frågar hur jag mår… "

Var lika dan förr. Kanske nu med men inte lika mycket. Det har liksom lugnat sig lite med åren på något vis. Kan fortfarande lämna  ut mig för mycket och ffa på fel sätt i fel situationer till fel personer.

Ibland är det som att något annat bakom tvingar mig att berätta och göra det som är sämst och liksom förstör för mig själv på det viset.

Typ som på ett utvecklingssamtal på jobbet, så går jag dit ned intentionen att berätta vad jag har gjort och förbättrat och bidragit med som är bra för verksamheten.

Istället rapar jag ur mig alla mina misslyckanden och dåliga sidor, klagar på det som är dåligt istället för att peppa om det som är bra osv, och sänker mig själv på så vis så att löneförhöjning liksom blir omöjlig att hoppas på sen… 

Och ja.. jag förstår inte varför jag gör så… det är som att jag måste fylla andra människors värsta möjliga tankar om mig och bekräfta hur rätt de har i negativa tankar om mig. Som om de inte får tänka/tycka någonting positivt.

Skillnaden är väl den att jag egentligen inte är godtrogen alltså.. utan något, som jag inte förstår vad eller varför, driver mig till sänka mig själv i andras ögon hela tiden.

Förstår inte varför jag fungerar så och varför det är så omöjligt att få stopp på sig själv och sitt eget babblande då heller.

Ska jag prata om andra är det lätt att lyfta dem, men mig själv trycker jag bara ner liksom.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[postmortum91]
4/17/17, 11:22 PM
#10

#0 Jag vet inte hur gammal du är men jag känner igen mig.
Ingen har dock sagt att jag öppnat mig för mycket, men jag vet att jag gjort det. Detta var dock när jag var yngre.

Jag gissar att du varit med om en tuff uppväxt och egentligen är öppen och delar med dig för att du behöver bearbeta och prata om det. Så var det för mig, och det var min öppenhet som hjälpt mig genom livet. Om jag inte hade kunnat prata och varit öppen så hade jag säkert inte varit ett "maskrosbarn" som jag faktiskt är. 

Ju äldre jag blivit desto längre tid har det tagit innan jag öppnar upp och pratar om min barndom. När jag var yngre räckte det med att någon nämnde något om problem och jag började ösa ur mig. Ju äldre jag blivit desto mindre behov har jag att "lätta på hjärtat".
Nu kan till och med en person öppna upp sig för mig och berätta om sin tuffa uppväxt utan att jag yttrar ett ord om mitt. 

Var stolt och nöjd över att du är öppen, det är din styrka. Du ska bara träna på att kontrollera den, att känna av rummet och personen du pratar med. 

jag har en punktlista du kan följa :P
*Prata inte om din uppväxt på en fest
*Prata inte om din uppväxt med nya bekantskaper
*Prata inte om din uppväxt förrän personen du pratar med har delat med sig något till dig (stort eller smått).

Lycka till!

Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: