Annons:
Etikettberoenden-och-missbruk
Läst 6550 ggr
Kalendula
2011-09-12 00:15

Lottas Historia

När jag var 8 år speddes mobbningen på för jag fick glasögon, och då passade barnen på att bekräfta att jag var dum i huvudet för nu hade jag fått glasögon, och såna som har glasögon är ju helt enkelt dumma i huvudet.

Lottas Historia

Jag begav mig istället ut på upptäcksfärd och den slutande i köket bland mattanterna. Där fick jag hjälpa till fast att barnen inte hade tillåtelse att vara där.

Jag vill inte störa människor i deras liv bara för att jag inte har någon att leka med. I hela mitt liv har jag liksom inte fått lov att vara med. På dagis fick jag inte vara med i barnens lekar, tillslut kände jag mig såpass utanför att jag satte mig för mig själv och pysslade med halsband, pärlplattor, etc. På fritids var det likadant, jag fick inte vara med att leka. När jag försökte så blev det är jävla liv och jag fick helt enkelt lämna uppståndelsen och barnen. Jag begav mig istället ut på upptäcksfärd och den slutande i köket bland mattanterna. Där fick jag hjälpa till fast att barnen inte hade tillåtelse att vara där. Men, jag fick nog vara med för att jag var så duktig ändå. Och försiktigt. För jag fick lova att inta vara ivägen för tanterna, vilket jag inte var. Men kunde fråga om jag fick hjälpa till med något. Detta tog sitt slut naturligtvis, för jag fick ju egentligen inte vara där.

Sedan började jag skolan när jag var 7 år och blev mobbad från första dagen (uppropningsdagen) Jag hade min ända trygghet med mig, min bästa kompis. Men vi skulle hamna i olika klasser, vilken skräck jag fick. Så jag gick in i klassrummet bredvid och frågade om någon ville byta. Det var en som vill det, en sån tur jag hade. Men redan där på rasten fick jag höra att jag var dumm i huvudet. Då, på den tiden tog jag inte till mig det. Det var först senade när detta fortgick som jag tillslut i vuxen ålder faktiskt trodde att jag var dum i huvudet. Och allt detta för att jag från början inte fick lov att vara med att leka.

När jag var 8 år speddes mobbningen på för jag fick glasögon, och då passade barnen på att bekräfta att jag var dum i huvudet för nu hade jag fått glasögon, och såna som har glasögon är ju helt enkelt dumma i huvudet.

Jag började få ont i magen av att behöva gå till skolan, för varje dag var den andra lik, och jag fick inte vara med och leka. Allt jag bara önskade var att få lov att vara med. Jag slutade och fråga och kände att den som ville vara med mig fick bjuda in mig deras lek.

När jag var 9 år fick jag mensen, jag minns det som igår. Jag hade haft väldigt ont i magen. Och just den dagen hade jag på mig vita jeans, som en stor röd fläck syntes på. Jag gick till läraren för att fråga om jag fick gå hem och byta. Men det fick jag inte. Hon sa att jag kommer säkert inte tillbaka mer den dagen om jag gick hem. jag försökt att övertyga henne om att jag skulle skynda mig. Men, nej jag fick vara snäll och stanna kvar. Varpå på rasten så fick ju alla syn på min stora röda fläck fast att jag skyndade mig ut så att jag kunde sätta mig på en bänk med en bok i knät. Det blev folksamling och jag sa som det var att jag inte hade fått gå hem och byta. Strax innan rasten var slut satte sig en kille bredvid mig och sa att jag var äcklig. Då fick jag nog, jag blev så ledsen och sårad att jag helt enkelt bara gick hem.

Mer och mer började jag att gå hem, jag orkade inte bli sårad och ledsen mer, hemma tröståt jag mackor o bullar. Min mormor lärde mig att laga mat genom telefonen, för jag var så hungrig när jag kom hem. Jag hade då en annan bästa kompis för min första ville inte vara med mig och leka för jag var så dum i huvudet, det hade ju dom andra klasskompisana berättat för henne. Så jag umgick mycket med min nya bästa kompis, men när vi skulle ut och leka så fick jag inte lov att vara med. Och om jag någongång fick vara med såg dom till att ändra reglerna i lekarna så att jag förlorade.

Sedan började mellanstadiet och jag hade svårt för att hänga med dels i undervisningen och i gymnastiken. Varför fick jag reda på i vuxen ålder, att jag är född med en bindvävssyndrom. Vilket gör att man kan få svårt för att hänga med i skolan på olika sätt.

Gymnastiken var jobbigast, jag kunde helt enkelt inte göra samma saker som dom andra, det gjorde för ont. Men jag kämpade verkligen ändå och blev så trött. Detta medförde att barnen kom på att jag var en jävla tjockis, en padda och fortfarande dum i huvudet. Och det var jag för att jag var en jävla tjockis och så ful. När jag senare i livet tittat igenom massa bilder så var jag inte alls tjock. Utan en riktigt söt flicka, platinblond med underbart blå ögon. Tänk vad barn kan få en att känna sig dum ful och tjock och inte värd någonting. Jag glömmer aldrig en gång som jag sakulle hjälpa läraren att lämna lite böcker på lärarrummet. På vägen tillbaka fastnade jag med foten under en dörr och jag skar mig ordentlig, så jag gick till systern som plåstrade om mig. När jag kom tillbaka fick jag en utskällning att jag varit bort för länge, och jag förklarade varför. Då sa läraren- Det är då alltid något med dig. Vi ska ta och leka en rolig lek. Så vi fick sätta oss, hon ropade fram min bänkkompis, som fick ett papper att rita på. Efter en stund ropade hon fram mig som viskade till mig i örat att jag skulle stöta till honom då och då. Vilket jag gjorde. Tillslut blev min bänkkkompis saå arg på mig att han slog till mig riktigt hårt på axeln. Jag sa till honom att läraren hade sagt att jag skulle göra så. Läraren nekade och sa- så går det när man mobbar andra och jag tycker inte om att du ljuger för mig, jag har inte sagt att du ska knugga din bänkkompis när han ritar. Fy vad jag blev ledsen, jag gick hem på rasten, för jag kände att det var lika bra att jag inte var kvar om det skulle vara så här.

Fortfarande så drog jag mig undan på rasterna för jag orkade inte bli sårad, så jag gömde mig ofta i väntrummet hos skolsystern.

Sedan började högstadiet, där blev det en mardröm med alla dom äldre som hängde på dom som redan gjorde mig illa. Men, jag kom in i ett annat gäng som jag tyckte var så bra. Och dom tyckte jag med var bra. Jag börjde att röka och dricka alkohol och låg med några killar. Där fick jag min bekräftelse, men egentligen var det ju inte alls någon bekräftelse. Senare i livet förstod jag att jag bara hade blivit utnyttjad. Att dom drack mig full för att dom lättare skulle få ligga med mig. Fy vilken Vilken insikt!

I slutet av första terminen i nian så hamnade jag på behandlingshem pga. missanpassning. Det är den bästa tiden i mitt liv, även om den också jag väldigt jobbig med allt vad det innebar med KBT. Allt jag jag gick igenom och lärde mig där har jag med mig i mitt liv. Men att inte få lov att vara med är inte slut där. Nu skulle jag ju ut i livet, börja jobba och försöka hitta ett boende. Jag jobbade på alla möjliga ställen, bla. ett hunddagis. Det var roligt för där blev jag bekräftad för jag var duktig med hundarna. Såpass duktig att polisen bad mig vara med i deras utbildning av deras hundar. Vilken lycka!

Efter alla dessa år med hundar fick jag jobb som telefonist på en socialbyrå, jag utvecklade mig där så långt det gick, och fick fler jobb i andra växlar. Jag var duktig och jag tjänade pengar som aldrig förr. Men jag hade ingen respekt för andra människor, jag jobbade bara för min egen skull. Och tjafsade chefer på mig så fick dom sig en näsbränna att dom aldrig kopplade sin telefon till växeln när dom inte var där. Min aggressivitet kom fram i högstadiet när jag i stället för att föröka att prata med folk slog dom i stället, usch vilka slagsmål jag kunde vara i. I alla fall, jag fick den respekten jag ville ha och cheferna började koppla sina telefonen till växeln när dom inte vad där.

Så träffade jag då på killarna i mitt liv som råkade vara missbrukare, en narkomasn, en som tog anabol, en spelmissbrukare och sist men inte minst en alkoholist. Ingen av dess män bjöd in mig att vara med deras vänner förutom familj, där det slutade med att jag fick hjälpa till med allt möjligt från att laga mat till att klippa gräset, till att såga ner träd, kapa träden och hugga den samt stapla veden. Inget tack för hjälpen utan det var bara naturligt för dem att få den hjälpen. Men killarna bara klagade på att jag gjorde fel och dom ville inte att jag skulle umgås med deras vänner för att dom skämdes för att jag var tjock. Och dom hade ont av att jag var tjock. Jag blev alltså bara utnyttjad.

Nu har jag levt ensam i fem år och hoppas på att jag en dag ska stöta på han med stort H. Han som ser mig som jag är, som tar mig för den jag är. Som ser till mina känslomässiga behov lika väl som jag ser till hans känslomässiga behov. En kille som inte skäms för mig för att jag är tjock. Som låter mig vara med och leka, som tar mig på äventyr bara för att han trivs i mitt sällskap. Men detta kommer inte att hända, därför att jag behöver en språngbräda i mitt liv, ett stöd. Ett stöd som inte är rädd för att fråga mig om jag vill följa med på äventyr, äventyr som kan vara något så enkelt som en promenad, en picnick, ut o fiska, eller bara ta en tur med bilen kanske till treriksröset för att plocka en blomma och sedan åka hem igen. Att få lov at vara med i andras sällskap och få lov att vara mig själv, och förhoppningsvis träffa honom eller dom i mitt liv som skulle göra mig lycklig igen.

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv där jag känner att jag inte tänker bjuda in mig hos människor och störa i deras liv bara för att få lov att vara med att leka. Jag känner att människor som korsar min väg får bjuda in mig istället, för är människor intresserade av mig som person och vill umgås med mig så kan dom lika väl fråga mig om jag vill vara med. Så den magiska frågan i mitt liv är: Har du lust att hitta på något roligt?, eller vill du fälja med mig på…?

Artikel av Lotta

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Annons:
JohannaEkroth
2011-09-12 01:09
#1

Viken historia, Lotta! Vilken stark människa du måste vara. Förvånad

Hoppas du finer Han med stort H! Flört

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Kalendula
2011-09-12 10:53
#2

Tack du goa underbara Skrattande

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Upp till toppen
Annons: