Annons:
Etikettberoenden-och-missbruk
Läst 7097 ggr
BaraLisa
1/11/12, 7:46 PM

Kärleken till missbrukaren

Här berättar Katerina Janouch, journalist, samlevnadsexpert, föreläsare och författare om hur det är att leva ihop med en missbrukare. Hon skrev den boken ("Anhörig") som hon själv hade önskat fanns när hennes liv var ett kaos.

Katerina Janouch var 29 år, frilansande journalist och ensamstående mor till en fyraårig pojke. Robert var 22 och känd i Stockholms krogvärld. De båda blev kära på fyllan och villan.

Elva år senare skriver Katerina Janouch en bok för att någon sådan bok inte fanns. En bok som inte handlade om missbrukaren som den utstötte, nedgångne, utan om en missbrukare som är ung och snygg och har ett flärdfyllt liv. Men kanske hade hon inte varit redo för en sådan bok då…

- Jag gjorde alla klassiska fel. Jag dolde och skulle minsann inte be om hjälp.

Frustrationen och vanmakten blev så stor att Katerina Janouch tog till nävarna. Under flera av de nattliga bråken slog hon sin man, slog och slog och slog.

- Det är en myt att det bara är män som slår. För en man är det en dubbel skam att bli slagen av en kvinna.

Men hon har inga ursäkter för våldet, bara förklaringar. På ett sätt var det bra att missbruket - och relationen - drevs till sin spets, säger hon. Det hade varit värre med ett lågintensivt drickande utan slut. Det tog ändå för lång tid innan hon sparkade ut honom och ansökte om skilsmässa. "Det enda som hjälper är att sätta hårt mot hårt".

Men hon var nyförlöst och allt handlade om barn, hon orkade inte ta några beslut alls. Maken fick en chock först när han insåg vad han skulle förlora, att det var allvar.

Brytningen med honom var nödvändig (nio månader). Som anhörig måste man tänka på sig själv, och kvinnor behöver i regel vara mer egoistiska. Som anhörig glömmer man sina egna behov, önskemål och intressen och någonstans börjar man tycka illa om sig själv.

Först när han hade flyttat kunde jag tänka att jag var jag igen. Det är både intressant och läskigt att åter igen lära känna den människa man har förlorat på vägen - och upptäcka att man tycker om den personen. Men även den som missbrukar kan behöva tid för sig själv, tid för eftertanke. Men samtidigt ska man som anhörig kräva resultat, inte ta något snack. Det är så mycket jidder, så mycket lögn i ett missbruk, säger hon.

Även efter erkännandet är vägen till friskhet lång och och allt annat än rak.

- Det går inte att förstå för oss som inte har missbrukat, hur svårt det är att bli fri från ett beroende. Man tänker att "han har erkänt" och tror att allt ska bli bra. Så är det inte.

Hon beskriver missbruket som en elakartad cancer med ständiga metastaser.

Att vara anhörig suger musten ur en, det tar livslust och initiativförmåga. Katerina Janouch höll sig uppe tack vare vardagsrutinerna och barnen som behövde henne. Men hon hade tider av total handlingsförlamning när bara det nödvändigaste blev gjort.

- Min räddning är att jag är lekfull och tycker om att skratta. Jag vill inte lägga mig ned och dö. Och jag har blivit en mer ödmjuk människa av de här åren.

Sammanfattning av artikel på DN.se

Text & foto: BaraLisa

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Annons:
AnneN
1/19/12, 10:34 AM
#1

Har läst hennes bok Anhörig och det är en av de få böcker jag sträckläst, jag kunde bara inte lägga undan den!

Den boken läste jag precis i början av ett förhållande där jag nyligen insett att killen var/är alkoholist. Boken gav mig då den inre styrkan att sätta hårt mot hårt och bryta förhållandet.

Så ett stort tack till Katerina Janouch för att hon skrev denna bok! Glad

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

BaraLisa
4/24/12, 12:30 PM
#2

putt

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Jess89
4/24/12, 2:41 PM
#3

Jag har också läst boken anhöriga, en otroligt bra bok.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Upp till toppen
Annons: