Annons:
Etikettfunktionsnedsättning
Läst 4798 ggr
BaraLisa
2/25/12, 12:01 PM

Annorlunda, i praktiken liksom

Ibland blir jag så trött på att bara försöka klara mig... Mina tankar.

Stress gör mig deprimerad. Många har säkert sin syn på vad stress är, laga mat och hämta ungar på dagis och jag vet inte vad. Sådant är inte vad jag tycker är stress. Jag får för mig att jag inte skulle sätta mig en i en sådan sits. Eller, jag skulle inte stanna kvar i den.

Jag har inte barn och familj. så kanske kan jag inte prata om hur jag skulle reagera. Om jag inte hann bli deprimerad först, så skulle jag med buller och bång på något sätt skaka mig ur det. Antagligen helt utan tajming och alldeles för impulsivt. Men jag attackflyr.

När det kommer till en prestation där jag känner mig maktlös, jag blir bedömd. Det händer inget eller så får jag ingen information, då börjar jag hitta på den själv. Efter tre dagar handlar allt om att det är jag som har adhd så de har tröttnat/fryser ut mig tills jag tröttnar först.

Säkert många av er vet att sådana här tankar beror på tidigare erfarenheter. Väldigt få är väldigt nojiga över någonting de aldrig upplevt.

Jag lär mig annorlunda, det tar emot att säga inlärningssvårigheter. Tyvärr så är det väl så jämfört med medel. Fan att det ska vara så, att man ska bli "dålig" för att man är annorlunda.

Eller så ska man vara stark. Jag är bara stark på ytan. Hur gör man med självkänslan?

Jag är extremt duktigt på att bli överegonojig. Jag stannade hemma två dagar från utbildningen för att jag kände mig "för skör"…

Det är en hårfin linje, vad som är anhörig och vad som är "sjukdomen". Men när jag känner så här så behöver jag ty mig till vettiga "vanliga" människor. Det är det jag tappar bort hos mig själv, liksom. Kanske bristen på egna anhöriga som förstår mig. För min dåliga självkänsla beror inte på min adhd, utan är sviterna av ett liv med adhd och utan skydd och förståelse.

Jag tappar bort den vuxna delen av mig själv, blir väl det här lilla barnet som tror att allt är mitt fel. Att sitta där emellan är ingen höjdare. Som tur är så brukar jag komma igen genom att träffa en vän och fixa någonting som varit en börda. Typ tvätta massa tvätt och diska, då känner jag mig kompetent igen. Hur gör ni? /Lisa

Foton: HTC Wildfire

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Annons:
Evahelene
2/29/12, 7:49 PM
#1

Vill bara skriva detta: jag har varken adhd eller add. Men det mesta som du skriver stämmer in på mig med. När jag var barn hade jag svårt med t.ex. att lära mig gränserna mellan humor och oförskämdhet, men med pappas hjälp gick det - någorlunda. När jag känner mig otrygg blir jag sjuk. Känner mig iaf sjuk. Självkänslan är ofta nere "i botten av en djup brunn". När man väl kommer sig för att göra något - som t.ex. hushållsarbete - känns det lite bättre för en stund.

Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!

JereMina
3/1/12, 8:37 PM
#2

Att vara en person då som känner att han inte blir förstådd? Jag menar att då han pratar om saker så förstår inte många vad han pratar om. Som filosofi och liknande.

Att inte bli med i gänget för att man har speciella funderingar kring livet och inte vill följa med mängden. Vad göra då?

BaraLisa
3/2/12, 6:18 AM
#3

#2 Då har man fel kompisar, då ska man inte försöka passa in i mängden. Det finns likasinnade, även om de kanske kallas "nördar" så brukar såna kids hitta vänner. Även vuxna kids.

Med vänliga hälsningar Lisa

 

JereMina
3/2/12, 11:24 PM
#4

#3 Kyss

Upp till toppen
Annons: