# Min älskade farmor Author: [Borttaget] Hej ! Jag har varit inne på den här sajten några gånger och bara läst, aldrig skrivit. Men nu tänker jag skriva ett inlägg här, det verkar som det är sån bra och respektfull stämning här, tummen upp för det! Jag har aldrig förlorat någon nära, den närmsta som försvunnit från jorden för mig var min gammelfarmor och jag var bara 12 år när hon gick bort (alltså minns jag inte speciellt mycket av händelsen). Jag minns inte anledningen men jag var inte med på hennes begravning vilket gör att jag aldrig varit på någon. Jag har aldrig besökt en grav som tillhör någon av min släkt. Men nu till saken. Min farmor är min bästa vän. Hela mitt liv har jag bott granne med henne och  farfar. Hon var dagmamma innan hon gick i pension så jag och mina två kompisar var hos henne på dagarna istället för på dagis och på fritids. Det är ytterst få dagar i mitt liv som jag inte hälsat på henne. Nu när jag flyttat till en annan stad blir det inte lika ofta, men när jag bodde hemma var jag hos henne en sväng så gott som varje dag.  För mig känns det som mor och farföräldrar aldrig kommer försvinna, jag har alla mina kvar och på något sätt känns det som de alltid kommer finnas där. Så länge man levt har de varit gamla och det känns som om äldre kommer det inte bli. Någon som känner igen sig? Nu är det i alla fall så att min farmor är sjuk, svårt sjuk. I dagsläget mår hon helt okej och genomgår diverse behandlingar för olika sjukdomar, men man vet ännu inte riktigt hur pass bra det kommer gå, om det ens kommer gå. Det är så jobbigt att se henne bli allt skruttigare, jag vet inte hur jag ska reagera. Vi pratar om allt, såväl om vardagliga saker i mitt liv men även om hennes sjukdom. På något sätt känns det ändå som om jag inte når fram, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har på senare tid fått en gnagande känsla över att jag inte kommer hinna säga allt till henne som jag vill. Jag uttrycker gärna mina känslor och säger ofta till henne att jag älskar henne.  Farmor och jag delar mycket tillsammans, bland annat intresset och gåvan om det övernaturliga (de som inte tror på detta, det är okej, men jag tror). Jag känner mig orolig över att när hon försvinner, då finns det inte längre någon kvar som jag kan prata om det här med, få råd osv. Kort och gott, jag vet inte hur jag ska tackla det här. Jag vill att farmor får vara med på mitt bröllop, jag vill att hon ska se mina barn. Jag vill fortsätta dela min glädje och min sorg med henne. Vem ska jag dela med när hon inte längre finns ? Egentligen vill jag bara skriva av mig, hoppas ni orkar läsa. Kram ! ## Comment 1 Author: Intehärutandär Känner igen mig mycket! Fast jag har min mormor, som varit min trygga punkt - den som alltid frågar genuint hur man mår och vad man har för sysselsättning. Om min son och hans skolgång,  mående osv. Hon har varit är också väldigt sjuk och har blivit väldigt tunn. Tunnare från gång till gång, och hon har alltid varit en stadig kvinna. Nu är min "stål-mormor" så skruttig, ensam och sjuk - att det tar mycket på mina krafter varje gång jag åker därifrån.  Nu är jag dock motsatsen till dig, då det gäller begravningar - för mormor drev begravningsbyrå - och jag har växt upp i den. Och varit på många andras begravningar, samt egen släkt. Så döden, för mig är något naturligt. Men, ändock önskar jag att mormor levde förevigt. Vad ska jag göra utan henne?  Man får ta dagen som den kommer - "den dagen, den sorgen" som man brukar säga. Försök njuta av din farmor, den sista tid Ni får tillsammans. Hon kommer med största sannorlighet finnas kvar, någonstans och se hur Du utvecklas sedan med barn, bröllop osv. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Visst är det som du säger. Man ska ta vara på tiden, det är absolut det jag gör. Men då och då kommer det till en att snart kanske det är dags och det är just den tanken som är så svår att få bort. Tack för dina ord och för att du delade med dig av dina tankar. ## Comment 3 Author: Jess89 Låter som att ni har en väldigt fin relation och önskar att jag också hade haft det med min farmor innan hon gick bort. Hon vet säkerligen hur mycket du älskar henne och hur mycket hon betyder för dig. Men det är inte alltid så lätt och veta vad man ska säga i sådana situationer. Säg det du känner för och försök inte ha dåligt samvete över att du kanske har missat och sagt något till henne. Jag tror personligen att hon alltid kommer att finnas hos dig, även om hon inte finns här personligen... Hon kommer alltid och hålla ett vakande öga över dig och barnen. Finns det inga andra som du skulle kunna dela dina tankar kring det andliga med? Styrkekram! ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Tack för dina tankar och ord ! Jag tror också att hon alltid kommer finnas med mig, det är en självklarhet för mig och jag kommer bli riktigt arg och besviken om det inte blir så (haha). Jag har andra jag kan dela mina tankar kring det andliga med men jag tror inte det någonsin kommer kunna vara på samma sätt som med farmor. Men självklart, det kommer fortfarande finnas möjlighet för det och det känns tryggt.