# Orkar inte.. (svårt för mig) Author: Anonym Jag är bara inte stark nog för detta. Mamma vill att jag ska komma på hennes 50års dag. Det låter väl rimligt.. kruxet är att hon är en missbrukande sociopat (fråga min terapeut..) och jag har brutit kontakten för en tid sedan. Naturligtvis erkänner hon inte sitt missbruk. Jag har bara en mamma. Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara för en mor att hennes egna barn inte vill träffa henne. Jag får fruktansvärda skuldkänslor bara av att tänka på att inte åka. Om jag åker kommer hon få nya krafter att försöka ändra mitt beslut om att umgås med henne. Hon kommer smyga sig tillbaka i mitt liv och börja be om tjänster osv, och toill slut är vi tillbaka där det började. Jag kan inte se när hon ber om saker som är ''fel'' _(tex att be om sprit pengar från sin 12åring eller som för nåt år sedan, dyka upp efter flera månader och förvänta sig att få sova ruset av sig i min lägenhet för att hon var för full/hög för att köra+ skjuts från färjan, vilket jag iofs gått med på innan, och sen skuldlägga mig när jag säger nej till övernattning._) Jag fattar inte att det inte är normalt, men sen står jag där med skuldkänslor och känner mig dum, elak och värdelös. Jag är rädd att när jag åker kommer allt bli skit, skrik, bråk och tårar igen. Men jag är mer rädd att hon håller masken och faktiskt beter sig  vettigt.. då blir det ju ännu svårare för mig att komma undan igen.. Och jag orkar inte ha henne i mitt liv, oavsett hur mycket jag älskar henne.. ## Comment 1 Author: Skogshumblan kramar om dig. ## Comment 2 Author: BaraLisa Försök stå på dig! Det är medberoendet i dig som ger dig dåligt samvete. Iaf för mig är det så! Du är värd att vara den du är, en missbrukare är en parasit. Tyvärr. Kram! ## Comment 3 Author: Anonym Tack.. Har försökt vara stark och har stått emot nu i 2 år. På ett sätt känns det som att jag kanske borde ge henne en chans till nu.. men jag vet ju att inget egentligen förändrats... Hon är så djävla bra på att spela också. Inte många som ser igenom henne direkt, trots missbruket får hon ofta jobb på skolor som speciallärare eller elevassistent osv.. eller så kör hon lastbil.. högst olämpliga yrken.. de varar ju sällan länge, men.. Jag ser väl igenom henne nu, känner igen när det är spelat eller ej.. Det finns en lista med 7 punkter om sociopater, för att klassas som det ska man ppfylla 3 av dem.. hon uppfyller 6 punkter och den 7e är jag osäker på.. Hon är ju inte frisk.. men om hon började missbruka pga det eller om hon blivit sån av missbruket är svårt att veta.. det spelar kanske ingen roll. Det hade känts skönt att veta att hon helt saknar känslor, men det är samtidigt väldigt svårt att tro. De ligger väl där inne begravda nånstans.. Man vill ju tro att ens mor älskar en även om hon har svårt att visa det.. samtidigt ser jag så tydliga bktankar med allt ''snällt'' hon gör.. ## Comment 4 Author: BaraLisa Man är alltid missbrukare före allt annat. Det är därför det är så svårt. Mammor älskar inte barnen mindre, de älskar drogerna mer bara. Man blir som en "sociopat" om man är missbrukare. Det finns även andra störningar som är vanligare och som, ihop med missbruk, kan verka som sociopatiska. Det är ju en viss typ av människor som blir missbrukare. Vissa slutar... Det är val man gör, alla är inte starka. Det är nästan som att hon är besatt av en demon skulle jag tro. För många är det så. Drogen styr allt. Har du provat att gå till en anhöriggrupp? ## Comment 5 Author: Anonym #4 Vilken typ av störning? Det känns konstigt att just hon av alla syskon trillat dit.. känns som om det ligger något bakom.. kanske någon dold sjukdom.. Jag var rädd för henne när jag var yngre.. det är jag väl inte nu, men det gör ändå ont. Nej, jag har ine varit i kontakt med någon grupp.. det känns på något sätt onödigt.. egentligen har jag väldigt bra stöd från vänner och resten av familjen, och numera är det så pass sällan hon hör av sig sedan jag bröt kontakten. Vill inte gå i en grupp och bli påmind om henne..Sen finns säkert andra som behöver platsen bättre. Jag har däremot gått hos psykoterapeut för depression, ångest och självmordstakar som jag haft i ca 15 år, och fått medeciner. Det är i stort sett borta nu. ## Comment 6 Author: BaraLisa Till grupperna får alla gå, gratis, man är anonym och binder inte upp sig. Exempelvis Borderline personlighetsstörning, på främst kvinnor. Sedan finns det antisocial med mera. Sedan kan hon ha blivit mentalt misshandlad utan att hon har en störning... I en syskonskara kan någon vara känsligare än de andra. ## Comment 7 Author: Anonym #6 Jag har 'drag av borderline'' enligt terapeuten.. är det ärftligt? Hade lite antydningar på OCD också. Men inte mycket nog att få en diagnos eller att det skulle vara något att bry sig om egentligen. Mer för att ha ett namn på det antar jag. Jag känner ju hennes sida av släkten en del och har svårt att tro att hon farit illa..blivit lite undanträngd och inte fått så mycket utrymme hon kanske behövt möjligtvis.. (hon skulle hata mig om hon visste att jag analyserar hennes uppväxt och henne..) iofs har jag aldrig träffat morfar men ändå. Men man vet inte.. jag vet ju inte ens när jag själv råkar ut för det.. Var mobbad i skolan men insåg det först i 5e klass när de började slänga sten på mig. Läraren var alltid orolig, men jag kände inte av det. Var väl iofs bättre att de mobbade mig som ändå inte led av det än att de  gav sig på nån annan. :)  I 6e klass blev det lite våldsamt så då slog jag tillbaka, sen slutade det. Bytte skola samtidigt pga flytt. men det var rätt ineffektiv mobbing får jag väl säga..svårt att frysa ut en ensamvarg ;) Däremot ser jag ju fortfarande inte att mamma handlat fel, trots att jag vet det logiskt sett. Det är väl det som gör det svårare. Hur kan man vara anonym IRL? De andra ser ju vem man är.. :3 ## Comment 8 Author: BaraLisa Man har tystnadsplikt, man behöver inte berätta saker eller sitt rätta namn. Man pratas inte vid om man ses på stan, om man själv inte vill. Alla sitter i samma båt och känner liksom likadant. Och man tar inte in vem som helst när som helst. Det är väldigt privat. Många är ju lite "blyga" där. "Borderlinedrag" och OCD/tvång har jag med. Det är snarare en följd av ens uppväxt, ständig oro med mera. Just borderline kan man utveckla om man fått för lite uppmärksamhet under uppväxten. Eller om man blivit för hårt hållen. Om man ligger i riskzonen i känslighet. Att växa upp med en borderline-förälder är i sin tur ingen jäkla höjdare alls. Jag vet. Och ofta tar de till droger och dylikt. Och är aggressiv och självcentrerad med mera. ## Comment 9 Author: Anonym Jag känner nog inget behov av en grupp ändå, jag har så pass bra stöd här. Både pappa, syskon med samma uppväxt som mig och ett syskon med en annorlunda men liknande  uppväxt. Vi har bra kontakt och förståelse för varandra, även om vi valt olika sätt att hantera det. Jag har även vänner jag känner mig trygg med och kan ventilera med utan att det blir en stor sak.. och så finns ju internet och forum som detta där man kan skriva av sig utan att bli avbruten,  få stöd och kan vara anonym :) Jag har en väninna (mer bekant egentligen) med ganska kraftig borderline som just fått barn, är lite orolig för barnet får jag erkänna. Hon är åtminstonde inte aggressiv, men har lite svårt att ge av sig själv, och att stå på sig. Vet hur det är när hon är i en nere period och inte orkar något.. men tror och hoppas att hon kommer vara och orka vara bra för barnet i stort. Nåväl, det är inte mycket jag kan göra, jag umgås inte så väldigt mycket med henne heller längre. Tar en kopp kaffe ibland. Jag har svårt fr vänner där det alltid är jag som ska söka kontakt, ringa osv, även om de är glada och trevliga när vi ses så vill jag ha lite mer respons tillbaka. Men ibland ringer jag iaf och så tar vi en kopp kaffe eller går ut med hunden. Jag känner att jag har hittat den största boven till min ångest och depression. Det blev värre ett bra tag, självmordstankar förvärrades till självskadebeteende, vilket jag inte haft tidigare. Men nu är det borta sedan några månader. I princip helt. Kommer tillbaka lite med hormonbalansen under mensen... (gissa vilken dag mor hörde av sig..) Annars är jag helt fri från det vilket är väldigt skönt. Men så klart finns det fortfarande saker som är svåra. ## Comment 10 Author: BaraLisa Det låter bra, du verkar ganska stabil ändå. Alltså, det är en komplimang. Sunda tankar ![Glad](http://anhoriga.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Det är jättebra att du har så bra stöd. Och självklart ringer hon DÅ! Jag vet! ![Skrikandes](http://anhoriga.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") Med din kompis som blivit mamma, involvera dig inte för djupt. Det hör liksom till att det inte går, tyvärr. Och det är svårt att ge råd utan att det blir kaos. ## Comment 11 Author: Anonym Ja, det är väl vi som verkar stabila som gör folk förvånade när vi hittas uppsköljda på stranden..   Nejdå, jag är relativt stabil nu. Fast många tyckte att jag verkade stabil innan också.. det är väl problemet när man kan hålla huvudet kallt trots att känslorna säger något helt annat. När man kan tänka (och säga) 'jag har många bra sidor" och räkna upp dem, samtidigt som man känner sig helt oduglig och bara vill försvinna för all framtid.. Det jag var mest rädd för var att tappa kontrollen just i fel tillfälle och lyckas ta livet av mig.  Jag _visste_ ju att det skulle gå över snart.. men det hjälpte ju inte _just då_.. Menmen. Nu är jag faktiskt ganska stabil i känslorna med, får inte samma ångest attacker. När jag känner mig ostabil hjälper det faktiskt att tänka positivt, nu är hjärnan och hjärtat ihopkopplade på ett sätt de inte var innan. Och jag kan bli arg, det har jag inte kunnat innan.. innan har jag bara blivit frustrerad, besviken och ledsen. Folk som träffar mig IRL och känner mig väl märkte direkt att jag var gladare och stabilare också. Så jag har nog faktiskt lyckats överleva 15 års depression.. det är ju inte så illa ;) Troligtvis kommer hormonbalansen ''den veckan'' bli bättre med tiden också, kroppen håller på att normalisera sig. Men hon har verkligen timing, mor min.. Jag kommer nog åka dit ändå. Då kan jag iaf säga till mig själv att jag ställt upp. Men sen är det stopp igen. Antagligen tvingas jag säga det till henne, vilket kommer leda till bråk. Kommer ha Xanoren med i bilen, har inte tagit dem på ett halvår men vid ett sådant tillfäller är det bäst att ha dem med. Var ju därför jag fick dem, för krissituationer. Väninnan kommer nog förbli mest ytlig. I början ställde jag upp rätt mycket, kom med frukost osv när hon mådde dåligt (vi bodde nästan grannar då) osv. Det kändes bra för mig, jag kände att jag gjorde något bra, var duktig, fanns till hands. Menäven om jag inte förväntade mig samma sak tillbaka, så upptäckte jag snabbt att det var inte en person jag kunde lita på som stöd. Hon är jättegullig och snäll, det är absolut inte det, lyssnade osv, men det var helt enkelt något som inte stämde. Istället för att bli lättare till sinnes mådde jag ofta sämre, kände att jag började halka ner. Bränd som man är blev det ju full back, tillbaka med känslor och sätt upp brandvägg. Så vi kan fortfarande umgås, jag lyssnar gärna på henne och pratar osv och det är trevligt, men jag låter mig inte svepas med och sätta mig in i hennes situation så mycket längre. Jag ger råd om jag blir ombedd, eller berättar dem som 'detta har jag provat och jag mår så bra nu!' så får hon själv bestämma om hon vill testa. Barnuppfostran tänker jag inte lägga mig i alls, har inte ens sett bebin än. Men så gillar jag inte barn så mycket heller, de är ite läskiga.. Tror det kan komma av skuldkänslor då jag var liten och lekte med en liten tulting som råkade bryta benet just då. Jag är väl rädd att det ska hända igen. Men det stör mig inte, jag vill inte ha barn. Vi är ju inte precis på utrotningens gräns så att alla kvinnor måste skaffa barn för att bevara mänskligheten heller.. ;) ## Comment 12 Author: minimamma Jag har precis brutit kontakten med min mamma... Och det är så lugnt och skönt. Behöver inte må dåligt flera gånger i veckan då hon ringer, eller få dåligt samvete av att jag inte VILL prata med henne. För det gör jag inte... Hoppas det går bra för dig! ## Comment 13 Author: Anonym #12 Tack detsamma, hoppas det håller sig lugnt :) ## Comment 14 Author: Anonym Nu har jag pratat med mamma.. hon lät trevlig.. lite tyken i början bara men kom nog på sig själv och blev lite trevligare sen. Det är en dryg månad innan vi ses så jag hinner förbereda mig iaf.. Vi får se hur det går. Klistra på leendet, undvika alla fällor som lweder till bråk och åka hem igen... Om hon sköter sig kanske jag kan godkänna lite kontakt. Med de förändringar jag gjort m. depression osv är jag lite starkare, kan nog klara mer. Vi får se... en sak i taget... ## Comment 15 Author: minimamma Lycka till! Lite funkar inte med min mamma. Det är allt eller inget... ## Comment 16 Author: Anonym Tack :) Jag känner väl egentligen likadant, men det känns så hårt att bryta helt för all framtid. Jag kommer iaf tänka ut klara regler och riktlinjer för vårt förhållande, så att jag själv har något att ta stöd mot och ha klara gränser för vad jag accepterar, om det blir fortsatt kontakt..