# Kontakten är bruten
Author: [Borttaget]

För några dagar sedan gjorde jag det avgörande steget, iallafall för mitt välmående. Jag bröt kontakten med min pappa.  
  
Han har ännu en gång åkt in och sitter nu på häktet, och det är endast då som jag duger att kontakta, låna pengar av och få prata av sig med. Kvinnan i hans liv kan han ju inte prata med eftersom det som hon som har satt dit honom (ännu en gång). Och ÄNNU EN GÅNG påstår han att han är oskyldig. Folk har en tendens till att stå på min pappas sida, iallafall dem som känner honom "Så klart han inte gjort något, det är den där slynan som sätter dit honom för pengarnas skull".  
  
Andra gånger har jag brytt mig, och trott på min pappa, mest för att jag inte vill ha en pappa som har misshandlat sin "flickvän". Men nu idag så bryr jag mig seriöst inte och förstår hur naivt det är av andra att bara vifta bort domarna som pappa har fått. Och oavsett om han har gjort det eller ej, så bryr jag mig inte. Inte längre. Den här kvinnan har även slagit min pappa, en gång med en stekpanna i huvudet och en annan gång satte hon igång en mordbrand medvetet, när både hon, pappa och några andra befann sig i "lägenhetshuset". Så hon är ju ingen ängel hon heller.

Nu kanske jag får det att låta som att det är därför jag brutit kontakten med honom, men det är inte därför. Anledningen är att han är en självisk alkoholist som bara tänker på sig själv. Jag är idag 21 år och ÄNTLIGEN förstår jag hur situationen ser ut. Hela mitt liv har jag levt med att hoppas på en nykter pappa, som slutar att dricka helt. För tre år sedan försvann hoppet, vilket gjorde väldigt ont. Jag insåg att det är helt omöjligt för min pappa att bli nykter eftersom han varit blandmissbrukare redan i unga år.   
  
I år insåg jag en ännu större sak. Det är inte själva drickandet som jag hatar hos honom, när han dricker så kan jag prata med honom om känslor och han gråter och visar sina begränsade tillgångar till känslor. Det är hela PAPPA som är problemet. Hans missbruk har format honom till en underutvecklad, självisk, barnslig människa, nykter eller onykter spelar ingen roll, han är fortfarande den samma.

När jag var ett barn så var han fortfarande den vuxna av oss, men nu som 21 år så är jag den vuxna, med långa hästlängder, han tänker och fungerar precis som en 13 åring, både i sitt resonemang, sina förhållanden och allt runt om.

Jag vet inte hur många år det har gått som jag inte fått ett positivt utbyte av att ha kontakt med pappa. På senare år har han nästan undvikit att umgås med mig, jag har fått tagit kontakten med honom och frågat om vi kan ses etc. När vi väl träffats så har han tagit med sig sin "tjej" eller så har han gått efter en halvtimme och av den halvtimmen har han ringt till henne 3 gånger och frågat vad hon gör. Sen ska vi inte prata om hela min uppväxt, då skulle denna texten aldrig ta slut. Men hoppas att ni förstår själva hur sviken man kan bli av en förälder med missbruksproblematik, det är säkert många här som vet.   
  
Nu har jag iallafall brutit kontakten med honom, för gott.  
Och jag ska äntligen få leva mitt liv utan att må dåligt av att behöva tänka på honom, eller bli besviken, eller orolig, eller arg, eller ledsen etc etc.

## Comment 1
Author: Jess89

Starkt jobbat att av dig att bryta kontakten med din pappa. Om du känner att han gör dig mer skada så har du gjort rätt val. Vet själv hur svårt det är att ta det besultet det var för min egen del cirka 2-3 år sedan jag tog samma beslut, så jag finns om du behöver prata.

Styrke kramar!

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Tack :)  
De ringde från häktet för att säga: Gunnar vill prata med dig.  
Men jag sa: nej jag vill inte prata med honom. Sen ringde de upp senare och ville säkerställa att jag inte ville ha kontakt med honom nu eller i framtiden, så på det sättet blev det offeciellt och pappa fick reda på det på  det sättet.  
  
Jag hoppas att han kommer till insikt med sitt liv och beteende jäntemot andra när han är död iallafall, nu är det helt omöjligt, tyvärr.  
Därför det inte är någon idé att fortsätta relationen.  
  
Hur har det varit för dig i dessa 2-3 åren med bruten kontakt? känns det jobbigt ibland eller är det bara befriande?  
  
Styrke kramar till dig med

## Comment 3
Author: Jess89

Stakt av dig att säga nej och stå fast vid din åsikt. Har han haft samma beteende under hela din uppväxt?

jag flyttade hemmifrån för några år sedan och inte långt efter det blev jag "utslängd"och fick inte komma tillbaka. Det var då   jag insåg att detta måste få ett slut. jag måste bryta kontakten med honom, många gånger tänker jag på honom ibland kan jag tycka synd om honom men känner att han har gjort mer skada än nytta. jag har fortfarande inte kontakt med min pappa och han har inte försökt att kontakta mig heller i nykteter tillstånd, och då får det vara :)

Visst kan jag sakna honom många gånger, men måste erkänna att hani inte varit den bästa vuxna i min närhet.

Hur känns det för dig att äntligen vara fri från din pappa?

## Comment 4
Author: [Borttaget]

Jo han har nog varit samma person i hela min uppväxt, det enda som har förändrats är jag. Jag har växt upp och utvecklats och ser saker från andra perspektiv. I början hade jag dåligt samvete och en liten del i mig smärtade då jag faktiskt har gått in för att ALDRIG mer prata med honom.   
  
Men det är de bästa, och ärligt talat vet jag inte ens om han kommer bry sig så mycket. Han har ju alltid varit missbrukare typ. Han började med droger vid 12 års ålder och så har det pågått sedan dess. Ibland får han ett "heroin-återfall" som han kallar det vart femte år, men det är nog bara bullshit.  
  
Jag växte upp med han och mamma, men de skilde sig när jag var 6 år. Då fick jag bo med pappa, och allt vad det innebar såklart. Sedan vid 11 års ålder fick jag bo med mamma istället och han åkte in i fängelset första gången under min livstid. Kort därefter åkte han in igen på 3,5 år. Och kom ut när jag var 14 år. Då fick vi reda på att mamma hade cancer och tre månader senare dog hon. Under den tiden fick jag ta hand om min cancersjuka mamma och min pappa som bodde med oss den tiden, han "orkade" inte med att se sin exfru sakta dö, så han tog hennes tabletter och morfin och drogade bort sig många gånger.  
  
2 dagar innan mamma dog kom jag hem från skolan (14 november 2005, en måndag). När jag kommer in ser jag att pappa håller i en näve FULL med olika tabletter, sedan trycker han i sig allt och sväljer ner det med öl. Efter det satte han sig och skulle äta en smörgås så jag gick in i rummet bakom honom för att sätta mig vid datorn. Efter 5 minuter kanske så hör jag att han snarkar. Så jag går ut och kollar efter och ser honom sova med smörgåsen i handen, jag går in i rummet igen. Efter en stund till så ramlar han ihop framför dörren intill rummet där jag sitter.  
  
I mitt huvud snurrar det om att jag måste komma ut från rummet ifall mamma ropar på hjälp (hon var nästan medvetslös vid det laget). Så jag ringer runt till folk och tillslut kommer folk och väcker pappa. Min "morbror" (som jag hatar) hade ringt ambulansen och kommer in och skäller på mig och pappa om att mamma borde inte vara hemma längre för att vi inte kunde ta hand om henne. Polisen och ambulansen kommer.  
  
Pappa som i bakhuvudet vet att mammas sista önskan har varit att få dö hemma snubblar bort till mamma och frågar henne: Anette, vill du åka in till lassarettet?  
Mamma som var nästan borta och hade INGA krafter kvar, ansträngde sig in i det sista och tryckte ut ett "nej".  
  
Men jag och pappa slängdes ut på gatan och mamma åkte till sjukhuset. Lägenheten låstes så jag fick sova över hos min barndomsvän över natten.  
  
  
Dagen efter gick jag till skolan och får sedan ett samtal av pappa att han ska leta upp en pistol och skjuta sig själv, han gråter och är full och skriker att han vill dö. Jag sprang från skolan och letade upp honom livrädd för att han skulle hitta en pistol. På kvällen fick jag sova hos min kontaktfamilj.  
  
16 november 2005, onsdag så ringde min syster och sa att jag var tvungen att komma till sjukhuset, mamma hade inte långt kvar. Jag åkte dit med pappan i kontaktfamiljen, jag anlände ca 17 på eftermiddagen. Jag gick in till mamma där hon låg med öppna ögon med medvetslös och jag såg verkligen hur hennes kropp kämpade med varje andetag hon tog. Det var fullt med folk i det mörka rummet så jag satt brevid henne och höll hennes hand i en timme utan att säga något, det kändes seriöst som det bara fick 5 minuter. Sedan gic jag ut ur rummet för jag och pappan i kontaktfamiljen hade sagt att vi skulle åka vid 18.00. Sköterskan sprang efter oss i trapporna och berättade att hon tog, 17.58. Jag gick aldrig in och såg hennes död.  
  
Dessa 3 dagarna var de värsta i hela mitt liv och JAG lade skulden på mig i många år för att mamma aldrig fick dö hemma. Men det var ju min odugliga far som inte kunde agera som en vuxen.  
  
Förlåt att jag drog ut på detta:P  
Men är skönt att få skriva av sig till personer som vet hur det känns att missta någon eller bli besviken och sårad.

## Comment 5
Author: Jess89

Du har verkligen varit med om mycket och det är starkt av dig att berätta om det. Men det är även ett sätt för dig att må bättre genom att prata om det som har hänt.

Jag lider verkligen med dig, jag har nog kommit lindrigt undan jag har i alla fall haft och har en mamma vid liv. Hon har aldrig varit sjuk eller liknande men ändå valde jag att bo hos min far som var en enklare väg för att slippa regler. Vilket jag i efterhand kan erkänna var ett dåligt beslut.

Förlorat någon har jag också gjort, min farmor gick bort för några år sedan. Tyvärr hade vi ingen vidare kontakt eftersom att hon blev dålig när jag kom itonåren. Jag måste nog ävenskylla lite på min far att vi inte har haft den kontakten vi borde ha haft. Inte helt hans fel men han var inte den som tog tag i saker och förslog att vi skulle åka dit. Han var/är mer den typen som tycker det är skönt att bara vara hemma i sin ensamhet och dricka...

Du är en stark människa som har gått igenom mycket hemskt. Hoppas att din kontakt familj är snälla mot dig och att du har folk som du kan prata med.

## Comment 6
Author: [Borttaget]

Har inte kvar kontaktfamiljen :P  
Efter att mamma dog så bodde jag hos min kontaktfamilj fram till februari , alltså 3 månader. Sedan fick jag flytta till min barndomsväns moster och hennes man. Dem har jag kontakt med idag, flyttade till eget när jag var 18 och nu bor jag lycklig i en tvåa med en underbar kille som jag varit tillsammans med i 4 år och förlovad i 2. Och den 16 juni hämtade vi hem vår nya familjemedlem, Sheldon, En valp :)  
  
Så visst jag kan ha haft det tufft, men även jag har kommit lindrigt undan om man jämför med många andra. Jag är stolt över mig själv, vad jag gått igenom och vad jag klarat av trots svårigheterna. Jag läser på universitet till lärare, första i släkten förutom en av mina fastrar. Så jag är jättenöjd med vad jag åstakommit än så länge och är lycklig och hoppfull för framtiden. Jag som sambon planerar att köpa hus när han fått fast arbete. Ett billigt hus med kanonläge så vi kan totalrenovera det :)  
  
Men jag tror egentligen inte att någon har det värre än någon annan. Om man har levt ett "perfekt" liv som jag skulle kalla det med gifta lyckliga föräldrar, med stadig ekonomi, inte blivit mobbad eller förlorat någon. Jag tror att en sån person som får gå igenom en sak som du och jag skulle kalla smågrus är lika jobbigt känslomässigt för den personen som för det varit för oss i våra motgångar. Vi är bara härdade och det krävs lite mer för att våra stadiga ben på jorden ska svackla eller hur man ska uttrycka det.    
  
Ibland kan även jag bli bitter på livet och bittra upp mig för vad jag fått gå igenom, men det händer kanske 1 gång per 2-3 år. Man måste få tycka synd om sig själv någon gång, men idag är jag glad :)

Jag har alltid haft lätt för att prata om mitt liv och min pappa, tror det är därför jag klarat mig ur det bra. Ibland kan jag tycka att jag kanske är alldeles för öppen om det. Men jag kommer nog ha ett behov av att få prata av mig om det ett bra tag till. Kanske någon gång så behöver jag inte längre dela med mig av mitt förfluta, för då har jag helt gått vidare. Vi får se :)  
  
  
Har du haft lätt för att prata om det? Har dina kompisar/klasskamrater vetat om det? vad har de sagt då isåfall?

## Comment 7
Author: Jess89

Du har verkligen lyckats vända ditt liv du verkar ha fått det otroligt bra alla har inte haft den styrkan som du har. jag önskar att jag hade samma styrka som dig många gånger. Jag har visserligen alltid varit depprimerad men detta har inte gjort saken mycket enklare.

På grund av att jag har blivit sviken av människor så känner jag att jag inte riktigt kan prata med folk om mina problem. Har sagt till vissa om mina problem. men för många närstående har fått lida av mitt dåliga mående, som jag nu hoppas ska lägga sig när jag har fått medicin. Förhoppingsvis kommer jag även prata med psykolog, (kurator har inte fungerat speciellt bra) behöver nog mer hjälp.

Meningen var att jag skulle börjagå hos en psykolog nu, men har ingga pengar till det sedan jag sjukskrev mig. Men dock under en kortare period (cirka 3 veckor).

Mycket har nog och göra med att jag har svårt att prata om saker, känner ofta att jag hellre håller inne saker. jag orkar inte riktigt prata om hur jag verkligen mår. Under uppväxten så blev jag van vid att ingen brydde sig och jag hade svårt att be om hjälp.

jag kan även känna ofta att jag borde vara mer mogen än vad jag är. Men svårt  när jag inte är uppvuxen med regler och har fått göra som jag ville. Det blir väldigt fel.

Beundrar dig för att du är en så stark människa du kommer att gå långt i livet :)

## Comment 8
Author: [Borttaget]

Jag lider med dig, jag tror allt egentligen handlar om tur. Jag hade väl turen att ha en barndomsvän och hennes mamma som stod nära mina föräldrar och som jag alltid kunde springa hem till och sova om pappa drack. Hon har betytt mer än något annat i min uppväxt, min barndomsvän alltså. Hon har gett mig styrkan, eftersom hon har ALLTID funnits vid min sida så jag har kunnat prata med henne och hon har alltid vetat vad som pågått och hennes mamma en nära vän till familjen.   
  
Hon och jag är mycket nära vänner än idag, vi har 20 års jubileum iår, vi har varit vänner i 20 år. Mycket har jag alltså att tacka henne och hennes mamma förståss. Så styrkan man får tror jag nästan bara beror på hur tur man haft när det gäller andra viktiga runt omkring. Istället känner jag mig alldelles för mogen för min ålder, det är många gånger som jag känner att jag inte passar in med folk i min ålder. Jag resonerar och tänker mycket och har blivit väldigt självmedveten med åldern (haha får mig att låta som 60 xD). Jag reflekterar jämt om varför jag och andra människor beter sig som de gör, och ofta hittar jag såklart fel på mig. Men ingen är ju perfekt.  
  
Jag har utvecklats till en lugn person som varken röker eller dricker, jag är ute och festar kanske en gång per halvår, max. Jag är trygg i mig själv och jag önskar dig verkligen desamma. Jag hoppas det ordnar sig för dig. Det verkar ändå som JAG kom lindrigare undan än dig trots allt. Och det tror jag beror på tur. Du är säkert lika stark som mig, men du har inte haft turen på din sida. Men vi hoppas att den vänder så att du också kan få börja njuta av det bästa som finns, livet!

## Comment 9
Author: Jess89

Jag har haft människor som har ställt upp för mig. Men har haft svårt att veta hur ajg ska bete mig och har svårt att hantera mitt barnsliga beteende som jag har. Att växa upp i ett hem utan regler är inget jag fördrar i efterhand, det har skapat mer problem än nytta. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det. Men nu är det som det är och jag får helt enkelt försöka att göra det bästa av det. Jag har ju trotts allt lärt mig en del av mina misstag.

Kul och se att ni fortfarande har kontakt ett stort grattis till er :) Önskar att jag hade vänner som jag hade känt lika länge. Visserligen spelar det ingen roll hur länge man känt en människa utan hur människan är mot en. Som person är jag ganska osäker så har svårigheter att hitta folk jag kan lita på. jag hoppas att det kommer att släppa ed tiden, men just nu är det väldigt svårt. Jag har själv haft stora problem med lögner osv så det är inte lätt.

Jag har alltid varit en lugn person som tyvärr har haft svårt för att säga vad jag tycker. Men dricker jag gör inte nu när jag har sett baksidan, jag har nästan blivit avskräckt av det jag har sett. Som sagt läsk är bättre (även om man nu blir tjock av det) jag har hellre en mysig hemmakväll än går ut på krogen. Visserligen kan man gå ut utan att dricka. MEn gillar inte fulla människor som ska klänga på en, nej en hemma kväll känns skönare och trevligare.

## Comment 10
Author: [Borttaget]

I dina resonemang tycker jag inte du verkar som barnslig som du säger att du är :)  
Jag tror ju mer man känner sig själv desto svårare blir det att hitta folk man trivs ihop med. Förr gick jag ihop med alla, nu när jag känner mig själv och vet vem jag är och vad jag vill så duger inte alla längre. Så vi får se hur de utvecklas för dig :P

## Comment 11
Author: Jess89

I vissa beslut som man ska kunna ta som en vuxen människa, är jag ganska barnslig. men över man aldrig på vissa saker blir man aldrig bättre. jag hoppas att det blir bättre, jag vet att allt blir bättre någon gång i framtiden även om jag är en ganska negativ person nu. Önskar många gånger att jag hade mer kämpar glöd i mig, men det kanske kommer med :)