Presentationer

Om Kalendula

2011-09-12 10:35 #0 av: Kalendula

Jag klipper in denna presentation, o ska senare bl.a. skriva om hur det är att leva med en alkoholiserad far.

Kalendula Del 1

 

Här följer en lite presentation av mig som människa o person och var mina upplevelser i livet till slut har givit mig.

 

Mitt namn är Lotta är 41 år och jag bor sedan 10 år tillbaka i min drömort Ljungskile. Fast jag kanske ändå ska börja från början. Det kommer att bli en del hopp fram o tillbaka, men det är för att jag kan minnas saker i fel ordning. För jag drabbades av minnesförlust för ca 3 år sedan.

 

Jag föddes en månad försent och fick fostervatten lungorna, så jag fick ligga i kuvös i några dagar. Jag är uppvuxen med en alkoholiserad pappa, som tyckte att drickandet var viktigare än oss barn.

 

Han slog både mamma och mig och min bror på fyllan. Själv trodda jag att det var normalt att alla hade det så. Tyvärr dog min pappa bara 2 veckor innan jag fyllde 18 år. Han hade en bror som var psykopat och utan att jag eller min brors vetskap tog han hnad om begravningen. Och min pappa begravdes på min 18 ård dag. Inget roligt alls. I dag är min farbror också död, och kan man o får man så önskar många med mig att han hamnade någon annanstans än i himelen.

 

På dagis fick jag inte vara med i dom andra barnens lekar, vilket jag med trodde var normal, så jag satt ofta ensam med mina pärlplattor och halsband. I skolan fick jag inte heller vara med i andra barns lekar, tillslut drog jag mig mer och mer undan. Sökte mig iblant till fel sällskap, vilket resulterade i att jag kom o gick som jag ville hemma. Tex körde jag bil utan körkort i 18 år innan jag bestämde mig för att faktiskt ta körkort. I skolan blev jag mobbad varje dag till den dagen jag äntligen kom till behandlingshemmet. Ibland blev jag även slagen av både elever o lärare. Jag orkade till slut inte att gå till skolan för det gjorde så ont i min själ. Till behandlingshemmet kom jag genom BUP

 

Jag var på behandlingshemmet 1985 i 8 månader, det är en av dom bästa tiderna jag haft i mitt liv. Där fick jag lära mig mycket som jag har med mig idag.

 

När jag var 6 år kastade min mamma ut min pappa, vilket jag förstår i dag. I stora delar av mitt liv letade jag efter min pappa för jag ville veta hur det var med honom. Sista tiden i hans liv vårdade jag honom ömt när han låg på sjukhus. Där kunde vi prata ut om hans liv och den ången han hade över hur illa han behandlat mig, mamma o min bror. Vi kunde förlåta varandra och ge varandra den kärleken vi förtjänade. Vilken befrielse det var.

 

Så, åkte jag o min familj till Norge. När vi skulle åka hem så skulle vi åka ganska tidigt, men jag kunde inte riktigt sova. I halvslummer hör jag hur det knackar på rutan till sovrummet som jag o min dåvarande kille låg. Jag tänkte: Vad konstigt att det knackar på rutan här. Så knackade det igen, då vände jag mig om o såg ett ansikte i ena rutan. Det var ett fönster som var delat i fyra rutor. Jag blev skiträdd, men tänkte att det kanske var någon som behöve hjäl, så jag gick ut o tittade. men där fanns inget. Inte ett enda spår i snön, som för övrigt gick nästen till fönsterkarmen.

 

Jag gick in o la mig igen, då knackde det en gång till, o jag såg ett ansikte. Det var då det slog mig. Men herre gud, det var ju pappa som ville säga farväl. När vi kom hem ringde telefonen, mamma svarade. La på o tittade på mig. Du behöver inte säga något, pappa dog i morse 3.30 va. Jag sa mamma. En tungd föll från mitt bröst och jag kände att jag inte längre behöver leta efter honom, han har det bra nu.

 

Som barn o ungdom växte jag upp i min mormors skog vättlefjäll, jag älskade den skogen o min mormor o morbröder, mostrar, morfar o kusiner som höll till där. Det var en fristad. I skogen kunde jag prata med andra.Idag förstår jag att det var andar o knytt. Det var i den skogen som jag fick uppleva djuren i sin naturlighet o äta mig mätt på blåbär. När min morfar dog, så besökta han mig på natten, han ville hälsa till mormor att han har det bra o att hon inte skulle vara ledsen. Det var första gången jag varit med om något paranormalt. Jag visste också att min ena morbror tog livet av sig med en överdos av insulin. O när mormor dog jobbade jag som telefonist, o växelbordet låste sig o alla lampor blinkade som en julgran. Ett enda samtal gick fram o det var från min ena bror som frågade om jag sitter, jo sa jag. Mormor dog 14.55 va. Nej sa han, hon dog 15.05, Nope så jag hon dog 14.55, det kommer att stå det i hennes papper.

 

Jag har gått igenom fyra stycken missbruksförhållande med fyra olika män med fyra olika missbruk. Men gemnsamt är att allas missbruk har varit det viktigaste i relationen, jag har blivit så medberoende o illa behandlad.

 

När jag var på behandlingshem så var det i Uddevalla. Och varannan helg så fick jag åka hem och då åkte vi igenom Ljungskile. Det var så vackert där, så jag önskade mig varje gång vi åkte igenom att här ska jag bo när jag blir stor. Jag hamnade här för att mitt ex bor här. Men han var så elak, så det vill jag inte gå in på. Men han fick tillbaka. I allafall när jag kom till Ljungskile så såg jag ett bått vackert hus med en butik i, jag tänkte att där inne ska jag ha en butik. Och det har jag haft, en te o kaffe butik tillsammans med min mamma. Men vi fick stänga igen för att huset såldes till en vedervärdig människa. + att jag inte orkade med allt tungt det innebar att ha en sån butik. Men huset kommer att bli mitt en dag i alla fall.

 

Ända sedan jag första gången var med om något paranormal så har det utvecklat sig till höger o vänster. Ibland kan jag känna på föremål vem dom tillhör o vad föremålen varit med om. Jag pratar med andar o väsen, jag kan lämna min kropp o besöka platser jag har varit på tidigare, men håller på att utveckla mig till att ta mig till platser som jag inte varit på. Några gånger har jag förflyttat mig till en anna dimention eller vad jag ska kalla det för. Det är något som är jättesvårt att förklara.

 

Jag har en stor enorm själ o ett fantastiskt djup.

 

Jag är född med ett bindvävssyndrom EDS (Ehlers Danlos syndrom), som är en deffekt i tillverkningen av protein. Vilket gör att jag är väldigt överrörlig, och får subluxationer (lederna glider lite eller helt ur led). Det var därför jag fick fostervattnet i lungorna när jag föddes, för att tex struplocket till lungorna inte sluter riktigt tätt. Så jag sätter fortfarande i halsen ibland. O hostar så jag kissar på mig, för att musklerna lätt blir överansträngda. I med mina elastiska muskler så har jag ständig värk o smärta som inte är behandlingbar, vilket i sin tur gör mig innerligt trött. Har svåra insomnings o sömnproblem, men har fått en rätt så bra medicinering så att jag kan sova i 5 timmar i sträck på natten. Jag fick min diagnos för ca 7 år sedan.

 

Jag har dessutom en diagnos som heter global amnesi. Den utlöses pga traumatiska händelser ur mitt liv, muskelspänningar o migrän. Så ibland när jag är ute så tappar jag bort mig totalt. Då vet jag inte vart jag är på väg eller vad jag håller på med eller ens var jag är. Så får jag köra eller gå åt sidan o ta det lugnt, andas o slappna av, så kommer jag tillbaka efter en stund.

 

Mina intressen är människor,mat, fotografering, mina älskade djur o min älskade vän o hans barn. Förutom det så målar o ritar jag när andan faller på, gör tvål o ljus. Mina mamma är jag väldigt nära, hon är också en person i mitt liv som är ett intresse. Jag älskar henne för att hon är som hon är o för att hon är min mamma, för att hon födde mig o tar o tagit hand om mig på bästa sätt o förmåga. Jag har 3 bröder, men har bara vuxit upp med 2, den 3 de. Min storebror växte upp hos mormor.

 

Jag är kristen på ett kanske annorlunda sätt, jag tror på Jesus historia, men att Gud inte är en gubbe i himelen med vitt skägg, utan all energi. Så tex när jag ber till Gud så ber jag till en energi, en energi som finns i allt. En energi som också finns i våra inre, det som kallar vår innersta kärna. Jag tackar ofta Gud för vad han gör för mig o att han ser till mig o dom som ligger mig närmast hjärtat. Dessutom har jag en stark tro på kärleken o vad den kan göra för gott mot människor, djur, växter o andar.

 

Jag har arbetat som telefonist en lång tid i mitt liv, innan dess på ett hunddagis och drivit en te o kaffe butik tillsamman med min mamma. Men har genom åren bara blivit sämre o sämre. Har bråkat med försäkringskassan nu i sammanlagt 13 år. Dumt av mig att tack nej till deras erbjudande om förtidspension i 30 årsåldern. Men då trodde jag att jag kunde arbeta för resten av mitt liv.

 

Det är mycket som inte har kommit med i denna delen. För jag tappar bort mig, men det kommer mera... Fortsättning följer. Och jag blir glad för alla frågor jag kan få. I dag har jag bott ensam i ca 4 år, och jag känner mig ensam. Har levt med människor runt omkring mig sedan jag föddes. Mycket har jag bearbetat o lämnat bakom mig. Men det där med ensamheten tar hårt på mig. Speciellt efter förra sommaren då dels jag o min bästa vän kom ifrån varandra i några månader, och dels för att det hände en incidens bland några grannar. En granna öppnade bara dörren när jag hade kört in min bil på gården för att packa ur varor. Jag satt på toa o fick rusa ut halvt naken o fråga vad som stod på. Man får inte parkera bilen på gården skriker hon, men jag håller på att packa ur min bil. Ska jag flytta på den eller skriker hon. Nej, det kan du inte för den är anpassad till mig. Jag fick mota ut henne. Var på hon kliver rakt in igen o skriker att det är dags att flytta på bilen,. Jag stänger dörren framför ansiktet på henne.

 

Kalendula del 2

 

 

Då rycker hon upp dörren igen. Jag blir så där kav lugn o frågar om vi kan prata om det här på en lugnare nivå. Men det kan hon inte så jag stänger dörren o låser. Tar på mig o ska flytta bilen som fortfarande det är varor i. När jag kommer ut börjar en annan granna gapa o skrika om klagomålen jag gjort om henne. Då sa jag att du kunde väl lyssnat från början då, så hade jag sluppit gå till bostadbplagen o berätta om hur högt du spelar på nätter o helger. Den andra grannen står på sin balkong o gapar o är så tuff. Men jag kände att hon inte hade någonting för det, jag hade ingen lust att lyssan på hennes gap o skrik med. Så jag går in in i bilen o sätter på hårdrock på rätt hög volym.

 

Dom står fortfarande kvar när jag kommer gående o börjar gapa. Då får jag skrika tillbaka att i med att ni inte är speciellt kommunikativa just nu så tar vi detta genom hyresvärden. O aldrig har jag blivit kallad för som ord som den gången.

 

+ att jag äänu en gång fick avslag som då var upp i förvaltningsrätten, dom hade tagit två år på sig att fatta ett beslut.

 

Vilket innebar att jag var tvungen att söka upp någon som kunde hjälpa mig i detta med förbindelsen med fk. Så på hösten var det dags för en ny utredning som städigt avbröts för att dom inte ville att jag skulle göra mig illa. I pappren står det klar o tydligt att jag inte kan åtevända till arbete i någon form. Min läkare har skrivit ett intyg som berättat att jag inte kan arbeta.

 

Jag fick ju naturligtvis avslag på den ansökan med, och på överklagan om omprövning, så nu är det dags igen att överklaga till förvaltningsrätten. Så i sommras och fram till i julas mådde jag så uruselt, ensam o övergiven av allt o alla. Så jag bestämde mig för att ta mitt liv. Långsamt svalde jag ner den ena tabletten efter den andra, blev mer o mer lullig o trött.

 

Men, det var då det hände!

 

Jag fick springa in på toaletten o jag spydde som en kalv, jag var så arg o förbannad för att jag spydde upp alla tabletter. O nästa tanke var at jahaja, det var inte meningen att jag skulle dö idag. Så vad gör jag nu då? Jag gick o la mig, sov i fyra dagar. var bara upp o åt, kissade, bajsade, gav djuren mat. Sedan fattade jag ett beslut, och det var att grannarna ska fasen inte se mig dålig. Då har dom ju vunnit. Jag började att gå ut med huvudet högt, hejade på alla som jag såg. Log och önskade dem en fortsatt trevlig dag. Men, dom två grannarna som hade gapat o skrikit på mig har fortfarande än i dag inte tagit ögonkontakt med mig. Dom skäms.

 

För jag ringde hyresvärden o berättade om vad som hänt o att jag ville ha ersättning för varorna som ev. blivit förstörda o en ursäkt. Saken är den att jag går ju med käpp eller rullator o har mitt handikapp. Så dom skäms för att dom behandlade mig illa.

 

Jag började åka till min familj om helgerna, för att ensamheten blev för stor för mig att hantera, jag pratade mycket med mamma om min ensamhet o hur jobbig o svår den är. Hon förstod mig på ett sätt. Hon började att krama mig mer, vilket jag behövde. Långsamt började jag att komma tillbaka igen, men jag berättade inte för mamma om mitt försök att ta mitt liv. Däremot att jag hade en önskan att åka över ölandsbron, för att jag har bro skräck. Så det gjorde vi i sommras.

 

En dag i höstas (2010) ringde min bästa underbara vän o bad om ursäkt för det som inträffat. Han hade inte varit sig själv, och det stämmer, han hade varit jättekonstig en tid vilket jag hade påpekat för honom många gånger. Det här är en människa i mitt liv som betyder väldigt mycket för mig. Vi har kommit varandra väldigt nära o det var lätt att lära känna honom. Vi började umgås lite försiktigt ige till min stora glädje. Och idag har vi kommit varandra ännu mer nära.

 

I december 2010 skulle min bästa vän åka iväg på en resa o undrade om jag ville passa hans fåglar, vilket jag gärna gjorde. Men ville att han kom med fågelburen till mig, så att jag slapp att gå i alla hans trappor varje dag. När han kom tillbaka så hade jag blivit så kär i fåglarna så jag frågade om jag kunde få dem. Han insåg snabbt att dom har det bättre hos mig så jag fick dem.

 

Min mamma har lärt mig från barnsben att bearbeta allt man går igenom, positiva o negativa grejer. Vilket jag har gjort, mest själv för att psykvården inte har haft bra psykologer, men en dag för två år sedan kom jag till en bra en. Men då handlade det inte längre om att bearbeta för det hade jag ju redan gjort. Och han sa flera gånger att han aldrig stött på en sån människa med ett sånt starkt psyke som jag, ingen kan trampa på dig sa han, för du vänder dig i 180 grader o trampar tillbaka. Sedan lämnar du situationen o går vidare.

 

Mm, sa jag. Det enda jag har svårt för att lämna bakom mig är min ensamhet. Men det kommer.

 

Men jag har lite lättare för att vara ensam nu när jag dels har hjälpt min mamma efter en knäoperation o min styvfar att städa för att han har varit trött på jobbet. Han har somnat tidigt i soffan. + att min vän o alla hans underbara barn har kommit på besök några gånger den sista tiden o vi har haft det så otroligt roligt.

 

Ett tag så stannade mina mediala förmågor av, jag blev orolig och undrade vad som händer. Det var så tomt i mig, men ibland kände jag en smekning i nacken. Och jag drömde konstiga drömmar. Nu förstår jag varför jag stod stilla, det var för att se åt vilket håll mina förmågor skulle ta. Det är inte klart ännu. Men det är många andar o väsen som tar kontakt med mig. Jag har hjälpare o beskyddare, tycker jag pratar med dem jämnt. Så ensam är jag ju egentligen inte heller

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-09-12 11:26 #1 av: JohannaEkroth

Välkommen hit, Lotta, som ju också är medarbetare på sajten! Kyss

Vilken utförlig presentation! Känns som om jag ligger lite i lä och får väl berätta mer om mig själv sedan i min tråd. Cool

 

Hoppas du kommer att trivas här!

Kram

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2011-09-12 15:06 #2 av: Kalendula

Tack Hanna, men det var inte min meningen att du skulle känna så ju Skäms

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-09-12 15:16 #3 av: JohannaEkroth

Hihi, det är ju bara sanningen ju, Lotta! Kyss Det är bra att du har skrivit så långt och utförligt. Det skapar förtroende. FlörtFoten i munnen

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2011-09-12 15:17 #4 av: Kalendula

Kyss

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl