Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
Presentationer

Här är jag

2011-12-30 17:14 #0 av: spacesheep

Jag är ny på sajten, och känner att jag vill få skriva av mig. Jag vet inte om det är rätt sajt öht, men alla är så trevliga och förstående, med liknande erfarenheter här.

Jag är en tjej på 17 år som med största sannolikhet har AS - aspergers syndrom. Men det värsta är att jag inte vill inse det. Jag har blivit erbjuden utredning åtskilliga gånger men tackat nej - jag vill inte att det ska stå att det är "fel" på mig på pappret. Jag vill också vara "normal". Jag vet att det inte finns någon definition på vad som är normalt, men jag vill inte ha det så mycket svårare än alla andra...

Jag har svårt att förstå mig på min omvärld. Jag har svårt att få nära vänner, eftersom att en relation alltid kommer till en punkt där man måste visa sig svag och erkänna sig själv med sina brister. Jag vill dölja dessa. Sedan barnsben har jag känt mig utanför, men inte visat det. Gråter gör jag ensam, när någon säger något som träffar mig blir jag kall istället.

Min mamma fick en stroke för 8 år sedan. Det tog hårt på mig. Det var jag som hittade henne i vardagsrummet, skrikande, höll sig fast i en pall. Låg på golvet och skrek saker som inte ens var ord. Panikslagen, ögonen vidöppna och stirrade utan att riktigt se något. Det var jag som ringde min pappa och sjukhuset. Jag kommer aldrig glömma det.

Och sedan den dagen har mamma haft sina problem, handikapp som inte syns och som hon inte vill erkänna. Kanske är det därför jag fått min inställning till diagnosen - hon vill aldrig visa sig svag, eller särbehandlas.

På senare tid har mina symptom blivit värre. Jag går sista året på gymnasiet, och har som många med AS otroligt lätt för mig. Förutom med det sociala. Så jag anstränger mig till max för att klara av skolan med högsta betyg (har 16/18 mvg:n för tillfället) och samtidigt klara av det sociala spelet. Efter en vanlig dag är jag så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det sliter så hårt på mig att vara med människor, att vara trevlig mot alla, försöka vara förstående trots att jag inte förstår en enda känsla som inte är min! Var dag är ett skådespeleri, jag ler och skrattar, skämtar och försöker att trösta. Men ingen tröstar mig, för jag låter dem inte. Jag försöker vara oberörd av allt, för att ingen ska kunna såra mig vill jag inte släppa någon intill mig. Och det funkar ju inte så, men om någon börjar "tycka synd" om mig kommer säkert flera att göra det. Och det orkar jag inte med...

Mina lärare vägrar att ge mig någon anpassad studieplan, som t.ex. låter mig arbeta hemma vissa dagar i veckan. Jag har försökt prata med min mentor om hur svåra dessa sociala sammanhang är för mig, och hur mycket lättare det är att arbeta hemifrån. Utan gensvar. Jag är "för intelligent" för särbehandling. Men skolan handlar faktiskt inte bara om att lära sig fakta...

Det finns ett fåtal personer jag klarar av att visa känslor för mellan varven. Min mamma, som är i en liknande sits klarar jag av. Min pojkvän, diagnoserad med AS fungerar ibland. Och en enda vän, i sällsynta fall. Annars håller jag allt för mig själv. Och det gör mig så trött och ledsen att jag bara gråter och sover under de tillfällen jag är ensam.

Jag vet inte ens vad jag vill med den här tråden, kanske finna någon med liknande erfarenheter att leda mig. Kanske bara våga erkänna det här en gång för alla. För det skulle jag aldrig göra i "verkligheten".. När jag skriver det här gråter jag. För jag känner mig så otroligt svag som erkänner mina brister. Jag vill kunna göra allt själv, ta hand om mig själv. Men jag kan inte alltid det. Det svider.

Anmäl
2012-01-11 17:29 #2 av: BaraLisa

Välkommen hit!

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Anmäl
2012-01-29 17:29 #3 av: Thyra4

0#

Du kan verkligen sätta ord på Dina känslor och det är bra. Det kanske kan bli ett andningshål för Dej. Jag vet att det har hjälpt min dotter som också har AS.

Sen vill jag tacka för att Du delade med Dej och känn Dej framförallt INTE svag. Det är STARKT och MODIGT att visa känslor.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.