Presentationer

Lite om mej om min familj

2012-01-27 20:40 #0 av: Thyra4

Jag är en 66-årig kvinna med lite brokigt förflutet. Uppvuxen på landet med en storasyster och mamma och pappa, ganska trygg och skyddad barndom. Vaccinerades mot smittkoppor när jag var 6 år och fick min första panikångest( visste inte det då). Skolgång, utbildning och jobb gick galant. Träffade en kille när jag var 17 år och blev ganska snabbt gravid, blev (tvungen) att gifta oss och lilla dottern föddes. Då var jag nästan 19 år, pappan lite yngre. Märkte redan när jag låg på BB att han var ute och festade, men ville inte se. Åren gick och vårat förhållande var inte det bästa. Han var ute och strulade och gjorde en annan tjek gravid. Vid det tillfället så jobbade jag som läkarsekreterare på ett psyksjukhus. Ordnade en läkarkontakt för min man (helt hemligt) för att han mådde såå dåligt. Barnet föddes (mamman hade tidigare en son hos samma dagmamma där våran dotter var) Det var en hemsk tid att se kvinnans mage växa och veta att det var MIN man som var pappan. Min man fick ju betala underhåll och ekonomin var knapp ändå. Jag mådde sämre och sämre och blev långvarigt sjukskriven med panikångest. Dottern var en utåtriktad glad tjej och hade lätt för kontakter och kompisar. När hon var 8 år så kom hennes lillebror, med mej som mamma. Jag vacklade i psykisk hälsa, men för mej stog barnen i centrum. Efter 20 års äktenskap så ville mannen skilja sig. och så blev det. Dottern hade då fått en egen liten familj och en liten fin tjej. Sen började min dotter må dåligt och brännde sig med cig på händerna, hade svårt att stanna kvar på jobb och började använda alkohol mer och mer. En son föddes i familjen och när han var 1 år, så flyttade min dotter och tog deras dottern med sig. Träffade en annan man och fick en dotter.

Min dotter är nykter alkoholist sedan 10 år, fick för några år sedan diagnosen Asperger med autistiska drag. Hennes son har en diagnos Asperger och den yngsta dottern (21 år) fick sin diagnos för en vecka sen. Asperger med inslag av autism. Den äldsta dottern (27 år)har haft känning av panikångest, och därmed svårt med utbildning och jobb, men har ett förhållande med en jättetrygg och lugn kille och de har en liten dotter, som snart är 2 år.

Anledningen att jag skriver ÄR. Den yngsta dottern har börjat en praktik hos mej sedan två veckor tillbaka. Jag har ett litet företag med textil tillverkning och hon har gjort väldigt bra ifrån sig. Aldrig tidigare har hon provat på detta.

Jag skulle vilja ha tips om HUR jag skall förhålla mej med henne. Har läst en hel del på nätet om sjukdomen, men snälla hjälp mej gärna om Ni vill.      Oj det här blev långt. Roligt om någon har orkat med ända hit.

Ang min son så är han gift och har tre söner. Livet har väl inte alltid varit så lätt för honom heller, men det verkar inte finnas någon psykisk ohälsa där (förhoppningsvis).

Anmäl
2012-01-27 21:00 #1 av: BaraLisa

Välkommen hit! Och tack för din väldigt målande, men ändå lagom långa, berättelse. Det är lite av en bedrift Glad. Det verkar som att du har en bra distans men ändå sund kärlek till dina nära (utifrån din text att döma). Hoppas att någon med mer erfarenhet ger dig ett svar!

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Anmäl
2012-01-27 21:10 #2 av: JohannaEkroth

Tack för din presentation Thyra! Kyss

Då jag själv har Aspergers Syndrom så kan jag bolla en hel del med dig av egna erfarenheter. Jag fick min diagnos 2009 när jag var 28 år.

AS som vi kallar diagnosen, är inte en sjukdom utan en funktionsnedsättning då det är avvikelser i hjärnan. Den ligger under neuropsykistriska diagnoser/funktionsnedsättningar, likt ADHD också gör.

Läs gärna min artikel som jag har skrivit: http://anhoriga.ifokus.se/articles/4d712e75b9cb46221d0448fc-att-inte-vara-som-alla-andra?articles-1

Min mamma likt du har en handarbetsaffär och jag har aldrig gillat att sy och så för att skolan har förstört mig med sin tidspress och avsaknad av eget tänkande.

Jag hatar att stå bakom disken i hennes affär pga kundkontakten. Jag kan aldrig förbereda mig på vad som kommer att ske med dessa nya kunder. För förberedelse och att succesivt gå igenom en scen innan den sker är ett måste för annars känner jag mig otrygg och utelämnad likt ett byte åt lejonen att äta upp. Räkna pengar är jag heller inget duktig på, och då AS inte syns utåt så skäms jag över min oförmåga att som vuxen tvingas att räkna på fingrarna.

Jag är annars rätt öppen med min diagnos, men det finns ingen chans i världen att jag kan stå och berätta om mina svårigheter och min diagnos i dessa korta kundmöten.

Krav tycker jag inte om, då flyr jag pga stressen jag känner. Deadlines gör mig bara stressad samt att andra säger åt mig vad jag ska göra. Ingen morot eller alla pengar i världen skulle inte kunna få mig att göra någonting jag inte själv vill. Jag sydde 2 st hundoveraller till mammas hund, så proffsigt gjorda (utan att skryta) så folk trodde de var köpta. Och så kom det en kund och ville ha en till sin hund och jag sa ja, för jag är snäll, men pressen gjorde att jag aldrig sydde någon och när kunden frågade så sa mamma att tyvärr så blev det ingen...

Och mina skuldkänslor därefter, att aldrig uppnå andras krav på mig... Ett nederlag varje gång med skamkänslor.

Denna skam har varit som en röd tråd genom hela min uppväxt.

Nu var det ju inte sådan info du ville ha utan hur du ska bemöta henne...

Ställ inga krav, ge henne flera förslag och hjälp henne på traven när det blir för svårt. Var vid hennes sida som ett stöd, för stöd behöver vi och vi ber inte om hjälp, jag gör inte det i alla fall, för att jag skäms.

Förmana inte, vi vet att vi gör fel och vi skäms, men vi rår inte för det.

Konstruktiv kritik är bra om man ska ge någon kritik. Berätta vad som är fel och hur man kan göra istället. Ge aldrig bara kritik, för då hamnar vi i en återvändsgränd med ett stup framför oss då andra vägar inte kommer naturligt.

Vi börjar såhär, utveckla och fråga gärna mer. Tänk om fler mödrar var som du är! Kyss

 

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-28 14:01 #3 av: Evahelene

Hej! Jag har 2 söner med AS-liknande diagnos (Atypisk autism angränsande till AS). BusHannas råd är jättebra! Men tänk bara på att inte komma med många direktiv i taget! Gå igenom en sak i taget och var konsekvent i hur du förklarar - en sak kan ju förklaras på olika sätt, ta inte upp alla samtidigt! Då blir det bara kaos...

Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!

Anmäl
2012-01-28 14:23 #4 av: JohannaEkroth

Evahelene - Hur kunde jag missa det tipset? KyssOskyldig

Ja, vi kan ju bara koncentrera oss och fokusera på en sak i taget.

Som om jag ska bära en bricka och ska gå igenom en dörr som jag måste öppna med ena handen och bära brickan med andra, ja då glömmer jag att spänna musklerna i handen jag bär brickan i och tappar den därför när jag koncentrerar mig på dörren.

Fokusera och göra klart en uppgift i taget, fråga om hon är redo att gå vidare för nästa steg. Har hon processerat klart i hjärnan etc. Vi behöver tid att gå igenom varje sak då vi inte tänker på samma sätt som NT (neurotypiska - "normala" utan diagnos).

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-01-28 17:32 #5 av: Thyra4

Vad glad jag blir för Era svar. Tar tacksamt emot fler tips. Hanna, mycket av det Du berättar stämmer så väl in på min dotter. Hon är nu 47 år och stresströskel har hon nästan ingen nu. Hon orkar inte ofta med sina barn och barnbarn och då blir de ledsna och hon får dåligt samvete. Jag skall tänka på dethär med att ta en sak i taget och inte ha för stora krav, men hon själv vill så mycket och har redan sytt nyckelring i lammskinn, mössa av stickad merinoull och ett par tights i merinoull. Allt till henne själv och hon blev jättenöjd. Vi tar en dag i taget och praktiken blir nog inte varje dag, eftersom hon har en son på 4 år som hon har varannan vecka. Inte alltid så lätt.

Evahelene - En sak i taget. Bra för mej. Det är ju en sak att kunna och en helt annan att lära ut, därför så tar vi i stort sett "en söm" i taget.

Ni lär höra av mej igen.

Anmäl