Annons:
Etikettnegativt-jobbigt
Läst 888 ggr
Anonym
Anonym
2012-03-06 20:55

Gnäll och gny..

Hej, jag igen (skrev om min mors missbruk och födelsefest anomymt för ett tag sedan)

Nu är det helt annat. Vad dum jag känner mig, som om allt råkar hända mig.. måste ju vara nåt fel på min inställning eller nåt när det händer så mycket..

I vilket fall.. fick första ångestbrytet igår på väldigt länge. Tog Xanor så att jag skulle kunna sova och klara dagen idag. Hade vissa anledningar till ångesten men inget att gå in på här. Dagen idag börade ok, men sen fick jag nåt psykbryt, allt blev tomt, hopplöst, ångestfyllt och nåt brast helt enkelt. Slog på möblerna med mina händer, slog sönder dem (möblerna, händerna fick lite småsår bara), satt och grät och dunkade huvudet i väggen ett tag. Funderade på självmord och det kändes som en så bra lösning en sekund eller två tills jag insåg hur mycket det skulle skada de som tycker om mig och som skulle hittat mig - lyckligtvis är jag inte självmordsbenägen på riktigt, kommer aldrig gå så långt. Ringde pappa (skulle bara berätta om de trasiga möblerna..) som så klart fattade att nåt var fel och körde hem direkt. Grät ett tag, mår och mådde piss. Vet inte exakt vad som utlöste alltihop, vilket skrämmer mig…

Hur som helst lugnade jag mig så småningom. Får sen veta att en av mina närmsta vänner försökt ta livet av sig igår, samtidigt som jag tog min xanor.. överdos. Var inskriven men kom inte så långt som hon tänkt utan kollapsade inne på sjukhuset, tack och lov. Mår ok nu, på sätt och vis… fysiskt, alltså.

Varför kan man inte bara må bra?

Jag vill hjälpa, finnas där.. men vad kan jag göra? Hon ringer naturligtvis inte när hon mår som sämst, och även om jag ringer ofta och vi träffas ofta så kan jag ju inte göra något..

Och samtidigt har jag själv problem och mår skit. Just nu i alla fall. Men jag kommer ta mig ur det… jag hoppas  bara hon också gör det. Upplever att jag har mer stöd hemifrån, skulle så gärna varit samma stöd för henne, men vet inte hur.. det går nog inte. Inte på det viset.. hon vet att jag finns här, men vi vet ju också hur de mörkaste stunderna ter sig, då fungerar man ju bara inte som man ska..

Annons:
BaraLisa
2012-03-07 06:04
#1

Jag vet inte vad jag ska säga som råd, mer än att du inte kan vara stöd till andra när du mår lika illa själv… Tyvärr gör det dig inte klokare. Kram på dig så länge!

Med vänliga hälsningar Lisa

 

Anonym
Anonym
2012-03-07 22:28
#2

Tack.

Nu mår jag dock bra igen, var bara ett litet ''setback''…

Men jag är orolig för henne. Jag klarar mig alltid.. men gör hon?

Upp till toppen
Annons: