Tycker det låter som om du behöver prata med någon. Går du på någon habilitering eller någon annanstans som hjälper dig med din diagnos?

Du ska inte vara rädd att berätta för vården, BUP, skolsköterska etc om hur du egentligen känner. För dessa känslor du pratar om, är mer en regel än ett undantag vid neuropsykiatriska diagnoser.

Är på BUP någon gång i månaden, men har aldrig vart speciellt förtjust i det…Vägrar prata med någon om mina problem. Känner att allt bara blir fel, vad jag än säger…

Jag vet inte vad jag ska göra längre, känner för att lägga mig och somna för alltid….

Om du känner det så - att allt bara blir fel vad du än säger - så be om att få byta samtalsterapeut. Det är viktigt att "personkemin" stämmer m man ska kunna uttrycka sig så att man verkligen blir förstådd.

Du är en stark person som tar på dig en så stor uppgift som att göra mamma stolt, offra din egna tid p.g.a. syrran o.s.v. en, för att orka vara så stark hela tiden så måste du se till att få ta en paus från familjen ibland. Om du är under 18 år så finns det en chans att du kan få en stöd/kontakt-familj. Ta kontakt med skol-kuratorn, h*n kan säkert hjälpa dig!

Se till att du får rätt hjälp! skolan är ju en stor faktor, får du hjälp/stöd där?

Det har du rätt att få absolut!

Och om/när du träffar rätt person så kommer du kunna prata om dina problem, men du måste börja våga lita på någon.

Tyvärr så är det så svårt för människor att veta hur dom ska hjälpa dig om du inte kan börja berätta lite om problemen för dom..

Det kan ta tid men ibland alla dessa människor som jobbar inom bup/psyk/kurator kan de finnas någon guldkorn.

Se dig om i din omgivning, finns det någon du kan börja lita på?

kram

Jag har världens bästa lärare, men jag vet inte. Har svårt att lita på folk sedan länge tillbaka, vill bara…ja vad vill jag? Det känns som om hela världen är emot mig.

Ska försöka hitta någon på BUP. Min skolkurator har aldrig hjälpt mig, han verkar inte förstå hur det är att vara syster till en tjej med autism, adhd, cp skada mm.

Fan jag skulle ha skrivigt lite annorlunda om jag fattat att du är samma person som jag svarade i ditt andra inlägg..*lite snurrig i huvet såhär på eftermiddagen..

Tycker du ska ge den här läraren en chans, går det att stanna kvar en stund efter skolan eller nått sånnt?

Bra ochså att du kan tänka dig att hitta någon å bup, flera bollar i luften är inte fel! Fortsätt med dom tankarna:)

Vet av erfarenhet hur det kan vara med en syster som har sånna problem.
Min (stora syster) är som min lilla syster och bara det har vart svårt för mig, sen har jag ju massa andra "problem" dessutom.

Ge inte upp, det går, jag lovar dig!

Det är Skitjobbigt att ha den rollen som du har, du behöver stöd i det!

Jag har ochså trott att alla är emot mig,

(det gör jag fortf när jag har svarta stunder)

men man måste våga börja och det har du gjort genom att skriva här!

Tror du att du skulle våga visa någon det du skrivigt här?Du skriver bra och din text beskriver dina problem ibland kan det ju vara lättare att skriva istället:)

Jag kan gärna vara din adhd-storasyster, jag är kurator och lastbilsförare (nästan). Fast mest är jag Lisa. Jag har varit där, jag lovar. Jag förstår, om inte annat så är det okej bara att inte förstå men lyssna ibland.

Släng mig ett PM, eller lägg till mig på fejjan om du vill. Jag lär mig av att finnas för andra. Just nu är det kaos i mitt liv. Totalt. Men numera vet jag att det bara är ytterligare en grej som ingår i mitt liv, som gör mig till just mig. Kram!

#7 Taack! Det betyder mycket!

Jag vet att det är tufft att ha ett handikappat syskon. Man blir liksom lite "mamma" åt det syskonet. Och hur mycket föräldrarna än försöker, så hinner dom inte riktigt med de andra syskonen, på grund av det barn som har särskilda behov. Men alla har "särskilda" behov. Både du och vi andra här.

När man har ett handikappat syskon så brukar ju omgivningen vara rätt inriktade på att stötta syskonen också. Men det är kanske olika var man bor i vårt avlånga land.

Du är jätte stark som ber om hjälp ändå. För man mår inte bra av att vara stark jämt och ständigt. Man måste få vara liten och ompysslad också. Ställa krav och räcka upp handen och visa var du är någonstans.

Har ni inte tillgång till "kortis" Så bara du kan få ha dina föräldrar ibland alldeles själv.

#9 Hon bor inte hemma… Men det spelar ingen roll hon tar över all tid…

Mamma är alltid orolig, skiten blir bara värre och värre. Fan.

#10 Det låter inget bra att det bara blir värre. Kan du ta dina föräldrar på en fika och lugnt berätta hur du känner dej?

#11 Mamma vet nog ungefär, fast jag är en väldigt hemlig person. Och min pappa bor inte hos mig, och jag har aldrig levt med honom.

Jag har svårt att visa mina känslor i riktiga livet…

Jag har 6 syskon och är näst yngst. Tyst och blyg. Den som var ett år äldre och ett år yngre strulade väldigt i skolan och fick all uppmärksamhet och lilla jag fanns inte. Inte ens när jag själv hittade på satyg för att få uppmärksamhet, fick jag uppmärksamhet.

Så jag vet liiite hur du känner dej. Du måste nog ställa lite mer krav. Prata med Någon du litar på. Det finns fler än du tror. Det är inte lätt, men för att du ska orka så måste du nog. Tänk på att du har stöd härifrån. Och så har du nog ett särkilt stöd hos "bara lisa"

Lycka till