Är jag deprimerad?
Jag har glömt hur det är att vara deprimerad. Sådär Bridget Jones Dagbok-deppig. Förr var ju allt helt svart (eller helt vitt). Iom medicinen så reagerar jag ju "normalt" på situationer som är deprimerande. Någon sa att det är som att bli dumpad efter ett långt förhållande. Det är så jag känner mig.
Jag vill bara sova, förvirrad i huvet, äter inte, städar inte, rör mig inte, orkar inte bry mig hur jag ser ut. Är så orkeslös och trött i kroppen. Däremot är jag inte deprimerad känslomässigt, bara så jävla orkeslös. Känner mig jagad konstant av det som hände (blev utmobbad från min utbildning).
Har ju varit helt utan sysselsättning i över en månad efter fruktansvärda omständigheter.
Men kan det vara så att jag bara reagerar "normalt"? För er kanske det låter konstigt, men depression för mig är ju att i princip vilja dö.
Jag kan bara svara utifrån hur min depression såg ut: som du beskriver hur du är nu så är du deprimerad. En depression är inte alltid så att man inte orkar/vill leva. Det är mera som att man lever i ett vakuum där man inte "ser" omvärlden riktigt.
Färger spelar ingen roll, ens eget utseende spelar ingen roll, hur det ser ut hemma spelar ingen roll o.s.v. Man duschar för att man ska, äter…ja kanske, ibland - men man orkar inte ens tänka tanken att man ska tillaga nåt.
När man umgås med andra människor och någon skämtar så skrattar man för att man vet att man tycker det är roligt, inte för att man känner att man tycker det är roligt.
Du skriver att du mist din sysselsättning "efter fruktansvärda omständigheter". Då är det inte alls konstigt att du åkt ner i en depression! Men att du alls orkar ta dig för att skriva om det här inne visar att du är på väg upp ur det mörka "hålet"! 
KRAM!
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!
Det var det jag misstänkte. Tack så mycket för ditt svar!