Tänkte bara skriva av mig lite. Hade en dröm inatt som triggade igång min saknad efter mamma. Det var sju år sedan hon gick bort i cancer och idag är jag 21 år. Jag har ett bra liv och är lycklig men ibland hinner sorgen och saknaden ikapp en, som idag.

Nu när det ändå gått några år så har min saknad ändrats. Jag blir mer och mer rädd för att jag ska glömma. Glömma hur hon var, hur hon såg ut och saker vi gjorde tillsammans. Rädd att glömma berättelser om hennes liv som hon berättat. Ju längre tiden går desto mer känns hela hennes existens som en saga för mig, ändå sitter jag och gråter när jag skriver detta. Just för att jag känner såhär. Tiden innan hon dog så var livet kaosartat för mig. Det var inte bara min mamma som jag behövde vårda, min missbrukande far orkade inte så jag fick vårda båda. Idag känns det så distansierat, så overkligt. Det känns nästan som det inte hände i detta livet, det har ju gått 7 år, vilket börjar bli en lång tid utan sin mamma. 

Cancer var en stor rädsla innan min mamma insjuknade. Hon fick diagnosen i slutet av augusti 2005 och dog redan 16 november samma år. Jag var med hela vägen och såg så snabba förändringar på mamma. Ena dagen kunde hon gå, nästa dag var hon sängliggande. Idag är min absolut totala störta rädsla cancer. Hur många procent dör av cancer tror ni? Jag är så rädd att få det efter att fått varit med mamma till slutet så jag har slutat sola för att inte få hudcancer och jag går och oroar mig ständigt om leverfläckar eller knölar i brösten eller vad det nu kan vara. 

Det är så många som dör i cancer, det känns som risken är stor att jag kommer ha den oturen att insjukna i mitt liv och dö på kuppen. 
Det är en hemsk sjukdom.

Idag växer det ilska i mig när jag tänker hur mamma fick lida pga. denna förbannade sjukdomen.