Presentationer

Anhörig..

2012-11-13 17:30 #0 av: [Jhillhzan]

Hej i värmen!

Jag har länge funderat på att våga ta steget och skriva någon presentation, men känner nu att det inte kan skada - det ger mig kanske mer kött på benen.

Jag är 24 år, och har sen barnsben levt med föräldrar med olika missbruk. Är uppväxt i en miljö där mamma och styvfarsan drack ofta (vid varje ledig tid) och spelade hög musik på nätterna. Och dem kunde inte acceptera att man skulle upp till skolan tidigt, skolan blev min borg - där jag kunde vara fri och slå mig loss från ångestmonstrets grepp.

Min mamma och pappa har haft olika dispyter om mig i alla år, dem separerade när jag var runt 1år, strax efteråt träffade mamma min styvfarsa..

Min pappa har jag aldrig haft bra kontakt med, han har bara funnits där och ökar ångestmonstrets hårda grepp. Men att säga upp kontakten, är för mig väldigt svårt, jag skulle inte klara det psykiskt.

Jag har lärt mig att leva med det här, men känner emellanåt att det får bära eller brista. Mamma har lugnat sig med alkoholen, men det sitter ändå kvar.

På toppen utav det hela har jag haft en pojkvän som tryckt ner mig psykiskt så pass att jag fick panikattacker, jag led av agora och social fobi i så många år. Och än är jag inte frisk, kanske till 95% men det går väääldigt sakta.

Jag skriver inte speciellt öppet om dessa problem, än, men använder istället fakta och skriver om olika beroenden, psykisk ohälsa osv. Men det kommer komma en dag då jag skriver mer öppet om min barndom.

Ja, detta var för att göra en lång historia kort. Jag kommer försöka vara aktiv, och sätta mina fotspår där jag känner att dem gör nytta, och kommer även jobba på att öppna mig och kanske få den hjälp jag behöver. :)

För övrigt så lever jag i Kvarntorp, utanför Kumla, tillsammans med min hund som har blivit som min medhjälpare i kampen med ångestmonstret. I dagsläget läser jag till undersköterska och jobbar inom äldreomsorgen.

Anmäl
2012-11-14 12:06 #1 av: JohannaEkroth

Varmt Välkommen hit till oss ska du vara! Kyss

Du har mycket tunga grejor i din ryggsäck,men du är inte ensam. Många på den här sajten känner säkerligen igen sig i din bakgrund samt de problem som den har fört med sig.

Jag själv hade en fader som missbrukade samt det förhållandet med din pojkvän känner jag också igen mig i.

*styrkekramar*

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2012-11-14 13:04 #2 av: [Jhillhzan]

Jag tackar och bockar!

Skönt det känns att inte vara ensam, det är ju oftast det man tror, även om vetskapen säger en annan.

Det kommer komma upp trådar längre fram, om olika situationre..

Anmäl
2012-11-14 13:19 #3 av: Jess89

Varmt välkommen hit! Glad

Som #1 skriver är du långt ifrån ensam om det du har varit med om. Starkt av dig att berätta om det för andra.

Är uppvuxen med en far som är missbrukare. Det var verkligen ingen enkel sak att berätta sanningen, men det blir enklare för varje gång. Känner att jag lättare kan prata om det idag än för några år sedan. Styrkekramar till dig!

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2012-11-14 13:23 #4 av: [Jhillhzan]

# Känns skönt att veta att man inte är ensam :)
Jag har ju lärt mig med tiden att man måste sätta gränser för dessa personer, men just med pappa är det svårt :/

Anmäl
2012-11-14 13:29 #5 av: Jess89

#4 Att sätta gränser för sina föräldrar är väldigt svårt. Jag personligen tyckte det var skönt att inte ha kontakt med min pappa mer. Jag mådde sämre av att ha kontakt med honom. Tyvärr har jag en bror som bor kvar hos honom, och man får höra saker man blir både arg och ledsen för.

 

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2012-11-14 13:46 #6 av: [Jhillhzan]

Jo, det är ju det som är svårt. När man kapat banden, men får änbdå höra.

Personligen skulle jag inte klara av att kapa, även om det vore det bästa :/

Anmäl
2012-11-14 14:15 #7 av: Jess89

#6 Det är bara du som kan avgöra hur du vill ha det. Varför skulle det vara svårt att kapa banden till din pappa?

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2012-11-14 14:21 #8 av: [Jhillhzan]

Jag tror nämligen att, skulle han avlida inom ett par år, och jag kapat banden så skulle jag inte klara av det psykiskt. Även om dem säger att det är bäst för en själv:/

Anmäl
2012-11-15 11:58 #9 av: Jess89

Vi är alla olika så avgör själv om du vill kapa banden eller inte. Men tänk på att du ska må bra det är du värd. Hur ofta träffar du honom? Kontaktar han dig ofta och får dig att må dåligt?

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2012-11-16 17:05 #10 av: [Jhillhzan]

Jag träffar honom väldigt sällan, nu har jag inte träffat honom på 2 år, innan det är det nog 3 år. Själva kontakten är inte jobbig, det är hans löften och hns beteende emellanåt.

Anmäl
2012-11-29 15:25 #11 av: PiganX

Varmt välkommen hit!

Anmäl
2012-11-30 14:18 #12 av: [Jhillhzan]

Tack :D

Anmäl
2013-11-11 11:27 #13 av: Jess89

Vet att det var länge sedan du skrev inlägget men ville kolla hur det har gått med din hälsa och din relation till dina föräldrar?

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl