När jag var 12 år insåg jag att jag var bisexuell, och lyckan var verkligen total. Jag hade en jättefin flickvän, var jättekär i henne och det var min första riktiga förälskelse. Genom åren har jag hört mycket, "man är inte kär på riktigt när man är 12" men för mig spelar det ingen roll längre. Det var länge sedan jag slutade ta åt mig.

Det kom absolut inte som en chock för mig då hon hotade med självmord i flera dagar och även försökte dagen innan. Jag gjorde det dummaste man kan göra mot en självmordsbenägen, jag blev så arg att jag uppmuntrade henne att ta livet av sig så jag skulle slippa henne. Det är någonting som har plågat mig i flera år. Det sista jag sa till henne var att jag ville att hon skulle dö, det får jag bära med mig hela livet.

Idag inser jag att hon hade tagit livet av sig i vilket fall som helst. Naturligtvis har jag skuldkänslor över vad jag sa, men jag har också accepterat att jag var ett barn som gjorde fel.

Det enda fina med hennes död är att jag har lärt mig att värdesätta dem jag älskar. Jag klarar inte av att bråka med människor, och lämna dem med ord som "jag hatar dig" just eftersom jag aldrig vet om det är sista gången jag talar med dem. Jag värdesätter att berätta för mina vänner hur mycket jag älskar dem, och jag finns där för dem. Om jag har en misstanke om att någon vän mår dåligt, även om den inte ger sken av det, så finns jag där för jag vet själv hur det känns när man döljer hur man mår för alla andra och önskar att någon bara kunde se igenom ens fasad.

De flesta utav mina närmsta vänner vet om att hon finns, runt hennes dödsdag blir jag väldigt nedstämd och det kommer perioder då jag saknar henne väldigt, väldigt mycket. Jag har en spotifylista med låtar som påminner om henne på något sätt. Jag är inte ute efter att glömma henne, hon finns i mina tankar och kommer alltid göra det. Visst saknar jag henne något fruktansvärt, men jag har insett att hon inte kommer tillbaka även om det är jobbigt att veta att hon aldrig fick uppleva tillexempel sin 15 års dag, 18 års dag eller i framtiden studenten och allt annat…

Jag är absolut inte arg på henne för att hon valde att begå självmord. Hon var sjuk och gjorde ett val här i livet. Hon orkade helt enkelt inte längre och det är ingen idé att vara arg på henne. Hon kommer inte tillbaka för att jag sitter här och tjurar över hennes död. Istället försöker jag använda den för att hjälpa mina nadra vänner, så ingen annan i min närhet tar livet av sig. Jag svek henne, och jag tänker inte svika någon annan som står med en fot i graven igen.

Två av mina kusiner har begått självmord. Den ena för inte så länge sedan. -95, 30-årig man och -12, 40-årig man.

#1 Men det där med att bli anklagad/anklaga sig själv vet jag hur ont det gör. En person här på iFokus har spridit rykten att jag skulle vara orsaken till ett självmordsförsök som hen gjorde. Och det gör så ont! Och jag vet inte heller vad det skulle vara som har gjort att jag är orsaken till det. Har ingen aning, då personen vägrar prata med mig. Så jag vet vad du går igenom, på sätt och vis.

Känner ingen som har tagit sitt liv men om min närstående fortsätter i samma spår som nuså kommer det att gå åt skogen. Antar att det inte riktigt är samma sak, då det handlar om missbruk.

#1, 2

Så tråkigt att läsa om vad ni har varit med om. Vem som än tar sitt liv är det ingen enkel sak som de närstående är med om. Att dessutom ha skuldkänslor för att den har tagit självmord är bra tungt och jobbigt.

Min pappa tog sitt liv när jag var 2 år gammal. Han var alkoholist och drack i perioder. Han hade varit nykter i nästan ett år men fick en period. Det var första gången jag var så gammal att jag reagerade på att "pappa inte var som pappa brukar" och tyckte att det var konstigt. Så jag ville inte leka med honom och ville inte pussa honom god natt osv. Det var något som fick honom att inse hur hans problem skulle påverka mig och mitt liv. Så han valde att inte finnas i mitt liv. 

Jag hade, och har fortfarande i svaga ögonblick, dåligt samvete över det. Även om jag vet att det inte var mitt fel så känns det ändå svårt att acceptera. Jag har levt större delen av mitt liv utan pappa och jag kan bli lite bitter ibland, även om jag försöker att inte låta det påverka mig allt för mycket. Men det är klart att det har påverkat mitt liv oerhört mycket. 

När pappa inte längre fanns så tog min morbror på sig den rollen och för mig så blev han som en pappa. När mina vänner berättar om sina förhållanden med sina pappor så är det precis så jag hade det med min morbror. När jag var 7 år så tog han sitt liv. Han var nykter alkoholist men på grund av att han varit alkoholist så fick han väldigt begränsat umgänge med sin son när han skilde sig från sin fru. Min morbror avgudade min kusin och han kom aldrig riktigt över att han inte kunde träffa honom mer än två gånger per år. Han var deprimerad och mamma försökte få honom att söka hjälp men han ville inte.

Han försökte ta sitt liv två gånger innan men båda gångerna stoppade mamma honom. Men tredje gången lyckades han. 

Det var riktigt jobbigt för mig. Jag var gammal nog för att förstå vad som hände men lite för ung för att kunna förstå. Jag hade dessutom förlorat min mormor ett par år innan och så min pappa. Så när Conny försvann så mins jag att jag kände mig väldigt övergiven. Det hjälpe inte direkt att min mamma fick cancer ungefär samtidigt.

Idag så saknar jag faktiskt min morbror mer än vad jag saknar min pappa just eftersom jag faktiskt minns mitt förhållande till honom på ett mer konkret sätt.

Jag kände en helt fantastisk tjej som tyvärr drogs med en hel del bekymmer. Vi träffades första gången på BUP under vintern 06, jag var där första gången och hon väntade på att få komma till ett behandlingshem. Ett halvår senare var det min tid att hamna på samma behandlingshem och mitt i allt var det så otroligt skönt med ett välbekant ansikte. Under perioden så mådde hon bättre, och äldre som hon var skulle hon snart ut till sin lägenhet.
Hon flyttade ut på sin 18-årsdag och jag minns hur otroligt glad hon var över sin lägenhet. Det höll två år till och hon hann precis fylla 20, hon blev sämre och den 18/6-09 så lyckades hon ta sitt liv, tre dagar efter sin 20-årsdag. Hon dyker upp i tankarna då och då, men speciellt den här tiden så känns det mer. I morgon är hennes dödsdag, och i lördags skulle hon ha fyllt 24. Hon var en av dem som man bara träffar en gång i livet, hur hon än mådde så fanns alltid omtanken om andra.

Tragiskt och läsa att många som tar sitt liv är väldigt unga. Kan det vara så att det är vanligare idag eller är det bara så att man helst inte ville prata om det tidigare?

Mitt ex. lever inte idag. Efter vi gjort slut gick han ut stenhårt med träningen och började med anabola och senare tyngre droger. Osäkert om han tog sitt liv eller om det var en olycka, han "hoppade" från sjunde våningen. 25 år gammal och jag tänker på honom varje dag.

Sorgliga att läsa… Blir tårögd :'(

#6 Självmordsförsöken mellan åldern 15-24 har ökat med 30 % sedan 80-talet, och sen samma år har självmorden generellt minskat med 50 %, alltså för alla åldrar. Men för åldrarna 15-24 har det hållt sig kvar på samma nivå.

Min bästa vännina o arbetskamrat tog sitt liv i mitten på 90 talet. En total chock. Trodde aldrig jag skulle sova en hel natt mer. Hade inget märkt.  Var borta på kvällen, när jag kommer hem så har en kvinna ringt. Av nån anledning jag inte fattar går jag upp och ringer till vårdcentralen 23.30 o frågar om de sökt mig. De säger ja o förklarar varför.   Ingen i min närhet var ju sjuk.

Skulle kunna skriva mer men detta räcker. 2007 o 2008 tog en släkting o en fd arbetskamrat till min man sina liv. 

Är det nånting man lär sig efter att ha haft alla möjliga känslor så är det att tacka för var dag  familjen eller en själv mår väl och kan tacka för livet.

Min bror dog 1996 när jag va 15 år gammal, han hängde sig och min pappa och min andra bror hittade honom. Han va då 36 år gammal…jag förstod nog inte det hela på några år, jag saknade honom och var ledsen men jag förstod ändå inte.

Idag mår jag sedan några år tillbaka väldigt psykiskt dåligt och har vid många tillfällen kännt att jag inte vill leva och att de vore bättre för alla om jag va död…men själva tanken på självmord har inte funnits. Jag har två barn, en son på 9 år och en dotter på snart 2 år…jag skulle ALDRIG kunna göra dom så illa som att ta mitt liv då jag vet hur hårt det drabbar en familj, jag skulle aldrig kunna lämna mina barn med den "ovissheten", och riskera att dom skulle anklaga sig själva. Skulle heller aldrig kunna göra så mot min pappa, han skulle inte klara av att förlora ännu ett barn, han skulle gå under totalt.

Jag har många gånger sagt att hade jag inte haft mina barn så skulle jag ha tagit mitt liv för längesedan, men det kan jag ju inte veta, det kan bara va en känsla och ett sätt att säga att jag måååår verkligen inte bra.

Går då och då till min brors grav och blir alltid ledsen, samtidigt så brukar jag prata med honom o liksom "fråga" om det blev bättre för honom, om allt lidande tog slut genom att ta sitt liv, jag är nästan den ända i familjen som på ett sätt kan förstå hans agerande och ta sitt liv, om han verkligen mådde så dåligt. Nu är det också så att ingen visste att han mådde så pass dåligt som han gjorde, han döljde det väldigt bra. Jag kan ibland bli arg på honom för att han lämnade oss men ibland kan jag också känna att han va "modig" som vågade…

Förra sommaren tog Monika  (en kompis till min mamma) livet av sig. Jag kände henne inte så väl men ändå kändes hon väldigt nära. Varje gång vi träffades så blev jag glad. Det gick inte annat för hon var alltid så glädjefylld och pratglad. Jag är ledsen för hennes skull och jag saknar henne. 

Jag har själv velat, tillochmed försökt, men idag när jag får dom tankarna tänker jag på allt jag skulle ha missat om jag gjort det när jag funderade kring det för första gången.
Inga stora saker men jag hade inte hört Simple Plans nya skiva, jag hade inte hunnit se Natural Born Killers, jag hade inte träffat de jag träffat eller lärt mig spela gitarr. Jag antar att jag lärt mig att se dem små sakerna som stora och inte ta livet på för stort allvar.

Men sedan mins jag Monika och jag gråter. Jag hoppas att hon visste att jag skulle minnas henne. Jag hoppas att hon visste att hon var älskad.

Sorgligt att så många har erfarenheter om folk som tagit livet av sig. :(

#11 - Skönt att du numera hittar saker i livet som är värda att leva för. Det är just småsakerna, som att man hört SPs nya skiva, träffat nya vänner osv som gör livet lite extra värt att leva. :)

När jag var 17 tog en gymnasium kamrat livet av sig genom att skjuta sig i huvudet på en fest. Den händelsen kommer jag alltid att bära med mig resten av mitt liv. Jag undrar vad han skulle ha gjort idag om han hade orkat kämpa sig igenom det svåra.

Känner ingen som tagit livet av sig, som jag vet iallafall. Men har själv velat och försökt. Är glad att jag lever. Hade jag inte haft min familj hade jag gjort det. Mina försök va halva om man säger så. Vet att min död skulle ta livet av min pappa vilket i sin tur skulle ta livet av min farmor. Så jag kände det som att det skulle vara mord. Min farfar gav upp. Han dog av sorg. Han hade kunnat leva men han ville inte. Så han typ tog livet av sig. Sörjde ihjäl iallafall. Jag sa åt honom att det var ok när han sov. Han led och jag förstod honom. Jag var det enda som förstod att han inte ville lämna oss även om han inte orkade mer. Betydde inte att han inte älskade oss. Vet inte om det gjorde något när jag sa att han kunde gå. Har aldrig berättat det. Men jag förstod viljan att dö och även om jag ville ha han hos mig så va det egoistisk av mig. Han led något fruktansvärt och hade ett fint liv med många som älskade honom. Jag älskar honom tillräckligt för att låta honom gå för att vara med farmor. Jag tror han har frid nu och är med henne och att dom tillsammans är med oss.

Tråkigt att höra.

Det är många på min pappas sida som har gjort självmord. Jag själv känner inte direkt dem eftersom jag inte ens var född. Min pappa försökte dränka sig våren 2013. Min mamma stoppade honom som tur var. Någon månad senare försökte min morbror ta självmord. Han låste in sig i sitt hus och tog massa tabletter. 

Jag själv har försökt ta självmord många gånger. Därför har jag utvecklat ett självskadebeteende. Den senaste tiden har jag inte ens tänkt självmords tankar, jag själv ser detta som ett stort framsteg. Jag kan inte lämna mina djur. Min bästa vän är den enda som vet om mina självmords försök. Hon hade blivit sjukt besviken om jag verkligen lyckades.

Putt!