Vad jag vet om känner jag ingen som blivit våldtagen. När jag var i tonåren följde jag med min mamma för att fira midsommar någon stans ute på landet. Det var en massa folk och varken jag och min kompis kände för att vandra omrking bland en massa onyktra människor. Vi valde istället att sitta och prata i husvagen där vi skulle sova under natten. Dagen/kvällen blev inte som vi hade räknat med. Någon gång under dagen fick vi besök av en onykter man som också var med på midsommarfirandet. Istället för att mannen fråga rakt ut vad han ville var han otroligt äcklig och närgången mot oss. Vilket resulterade i att båda blev livrädda och våga knappt göra något.

Jag vet inte hur andra tjejen tog det men det var väldigt jobbigt för mig under en längre tid. Jag började med att berätta för min far vad jag hade varit med om, vilket inte blev helt rätt reaktion. Först blev både min far och mitt syskon rasande men inget mer hände. Åren gick och jag samlade mod länge innan jag vågade berätta för min mor. Anledningen till att jag inte sa något för dels för att jag inte vågade, men samtidigt för att hon kände personen som var på mig. Visst kan jag ångra lite att jag inte sa det tidigare till någon som kunde stöttat mer men samtidigt kände jag inte att jag hade någon. Det jag skulle kunna tipsa andra om är att mest finnas där och kunna stötta när det behövs.

Känner ingen, men är en av dem själv. Dock teg jag om det i år för min sons skull, så inga vänner fick chans att stötta mig. Jag gick regelbundet hos psykolog hela graviditeten, så jag hade stöttning på så vis.

Mitt råd är att bara vara där. Allt beror på personen. Den kan behöva regelbundna samtal eller besök, för att ventilera eller tänka på något annat. Det kan också vara stöttning i rättegång, eller bara att man tar personen ut på en promenad och fikar lite.

Jag är också en av dem som blivit våldtagna.

Första gången var när jag var väldigt liten, kanske 3-4 år. Någon förgrep sig på mig. Det var ingen penetrering, utan han gjorde det med händerna. Jag vet inte vem han var, och kommer inte ihåg något ansikte. Jag har i vuxen ålder försökt lista ut vem personen var, men det är ju svårt att säga att det var just han.

Andra gången, och förhoppningsvis den sista, var för ett par år sedan. Inte heller då var det någon penetrering. Jag var hemma hos min väninna och hennes man och vi hade festat. Jag somnade frampå småtimmarna i deras gästrum, och vaknade någon timme senare av att någon grävde i mitt underliv. Det var min väninnas man, och jag blev jättechockad.
Jag berättade det för min väninna, hennes man skyllde ifrån sig, men min väninna trodde tack och lov på mig. Dom är fortfarande gifta. Men min väninnas och min relation har fått sig en knäck. "Det där" finns ju alltid med i tankarna när vi träffas. Synd, för vi hade en väldigt bra relation.

#3 - Vad hemskt att du blev det i en så ung ålder! Våldtäkt är givetvis alltid hemskt, men just som barn.

Det andra var med hemskt, vad synd att er relation fick en törn för det. :/

#4

Ja, det som nästan är värst, åtminstone nu så här efteråt, är att min relation med min väninna blev dålig, för att inte säga så gott som obefintlig. Hon var annars min bästa kompis. Vi grattar varann på våra födelsedagar, och grattar även andra vänner tillsammans. Men det är allt. Synd. För jag är ju ofta så ensam, och hon var en bra vän.

#5 - Det kan jag absolut förstå.

Ansåg hon att hennes man hade gjort fel eller berörde det henne inte?

Finns där, lyssna, håll om, prata och påminn personen om och om igen att det inte är hens fel. Kanske går det att hjälpa att ta kontakt med terepeut eller liknande, följ med, sitt utanför. Ofta tror man att man måste lösa situationen, eller komma med en massa goda råd hur personen ska göra. Att finnas, lyssna och bekräfta är enligt min erfarenhet viktigt.

#6 Det är just det som i alla fall känns bra, att hon trodde på mig och visste att hennes man gjorde fel.

Hon sa att hon var så ledsen för att han gjort så, för hon trodde ju att dom hade det bra tillsammans…

Själv hade jag inte stannat kvar hos en sån "man", men det har hon gjort.