Jag var på min första begravning, inom familjen då jag var 1½ år. Det var gammalmormor och jag minns henne väl där i kistan. Hon sov så fridfullt. Andra var inte förrens jag var 10 år och då var jag helt förstörd. Det var mormors bror och det var lite märkligt för det var i ett rum på Lasarettet. Sterilt. 

Vi fick gå in och ge honom en vit nejlika först, sedan stängde de kistan och  begravningen började. Då började jag gråta, för han betydde mycket för mig. Jag storgrät och mamma fick hålla upp mig. Efter i skolan, så grät jag varje gång vi skulle sjunga Edelweiss, för den spelade hans bror på begravningen med sin trumpet. Fick faktiskt ge magistern ett brev att vi skulle sluta med den, för jag kunde ju inte sitta och böla varje musik-lektion. 🤔

Efter det trillade begravningarna in, kan man säga. Både släkt och vänner. Vissa jobbigare än andra. Då äldre dör, kan det kännas mer fridfullt - än då man förlorar en jämnårig vän. 

Hur många begravningar jag varit med på däremot kan jag inte svara på. Mina första minnen är sittandes mellan mamma och mormor i likbilen.

Förra sommaren dog min mamma, endast 43 år gammal i sömnen. Detta helt utan någon som helst förvarning. Ingen visste att hon var sjuk.

Att förlora min mamma är en av de svåraste saker jag upplevt. De första veckorna innan vi fick svar från obduktionen var fruktansvärda. 

Idag förstår jag inte ens hur jag tog mig igenom det. 

Men tiden går och sorgen förändras. Jag saknar min mamma mer än ord kan beskriva, men samtidigt är jag inte lika förkrossad, rädd och chockad som jag var förra året. Det har gått ett år, jag har lärt mig att leva utan mamma. Men vissa dagar är jobbigare än andra. För mig har det vart skönt att kunna tänka på fina och glada minnen. 

Jag får fortfarande panik ibland när jag tänker på att mamma är borta för alltid, och jag mår fysiskt illa av att prata om det. 

Men livet går på och tiden stannar inte för någon. Om jag har lärt mig något av detta så är det att aldrig ta något för givet.

#1, #2 Starkt av er att klara av bortgångarna. Känner ni att ni har fått stödet från andra när ni behövt?

Ja, det skulle jag väl säga. Jag är dock en sådan som gärna drar mig undan och försöker hantera mina känslor och problem på egenhand. 

Den första tiden umgicks vi mycket hela familjen tillsammans och det var väl ett stöd i sig. Sen så är ju min sambo alltid ett stöd.

#4 Att dra sig undan tycker du att det fungerar? Av någon anledning är jag ofta lika dan. Har du någon speciell anledning till att du drar dig undan?

Kanon att du ändå hade stöd. 🙂

Jag har social ångest så det är väl mycket därför jag drar mig undan. Jag tycker att det fungerar för mig. Jag skriver istället för att prata så på det sättet får jag ur mig mina tankar och känslor.

#3 Jag har fått stöd i min mormor. Hon är en suverän tröstare i sorg, men det var ju också hennes yrke och hon föddes själv i hem med begravningsbyrå och sorgsna människor (klienter).

#6 Jag fungerar ungefär som dig. Men har helt andra anledningar till att inte prata om mina problem. Givetvis fungerar det ibland men skriva fungerar bäst, tyvärr.

#7 Låter kanon att du har haft henne. Har ni alltid haft en nära relation till varandra?

#7 Som tur var har jag alltid haft min mormor. Det är den enda som brytt sig mig och tagit hand om mig. Vi har fortfarande god kontakt, även om det blir mest på telefon - men då blir de timtals samtal. :)

Min morfar fick cancerbesked i augusti 2012 och 3 månader senare var han borta. Det var tufft att se någon försvnna så fort. Har alltid haft en bra relation till honom så det är jobbigt nu när bara mormor är kvar. de satt ju liksom ihop. Hade gravsättning för ett tag sedan så det rev upp en del. Trots att det snart gått ett år sedan kan jag fortfarande inte förstå var han är. Skum känsla.

#10 Jag har också varit med om folk i min närhet som har gått bort i cancer(visserligen inte så nära). Men det kändes det konstigt, sorgligt och lite tomt utan personen. Jag förstår dina känslor efter bortgången. Hur har du handskats med att förlora någon så nära? Har du pratat med någon om du känner och har du fått någon stöttning från de i din närhet?

Jag förlorade min pappa när jag var 2 år, jag mins inget av det och har inga direkta minnen av min pappa. Däremot så vet ag att jag var väldigt arg på min morbror för att han körde min pappas traktor precis när han hade gått bort så jag antar att jag måste ha vetat på någon nivå.

Min mormor gick bort när jag var 4 år. Det är första gången jag mins att jag förlorat någon. Hon bodde hemma hos mamma och mig och en morgon så hittade mamma henne på golvet. Hon var väldigt förvirrad. Så vi skjutsade in henne till sjukhuset. Hon hade en hjärntumör och dog efter en vecka. Det påverkade mig väldigt mycket och jag hade många funderingar om döden och om vad som händer sedan. Jag kommer ihåg att jag var väldigt förvirrad över att alla berättade att man åker till himlen när man dör men att vi skulle gräva ner mormor i jorden. Jag och mamma hade många samtal om det vet jag.

När jag var 7 år gick min morbror bort. Han hade varit min pappa så länge jag kunde minnas och det var otroligt jobbigt att mista honom. Polisen kom hem till oss mitt i natten för att berätta att han var död och mamma trodde att jag sov men jag hörde allt ihop så jag spenderade natten med att storgråta ensam i min säng. Hans begravning var riktigt jobbig, det var första gången jag riktigt förstod vad en begravning var.

Där efter gick min farmor, låssas farfar och pappas halvbror bort ganska tätt. Sedan gick min mammas morbror bort men då gick vi inte på begravningen för både mamma och jag var så otroligt känslomässigt slut att vi inte orkade.

Där efter gick ett ett bra tag men så för några år sedan gick min gammel moster och min gammelmorbror bort väldigt tätt inpå varandra. Eftersom vi är en liten släkt så stod jag dem väldigt nära och det var otroligt jobbigt. Speciellt när morbror Lasse gick bort för det blev så mycket krångel runt omkring med arv och juridiskt krångel som gjorde att själva sorgeprocessen tog en evighet att ta sig igenom. 

Mitt i allt gick min pojkväns pappa bort väldigt oväntat en vecka innan jul så då skulle man dessutom stötta honom.

Jag tror att allt detta har gjort att jag har en ganska ovanlig syn på döden om jag jämför med mina jämnåriga vänner. Jag har inga problem emd sorgeprocessen och vet ungefär hur jag reagerar. Jag storgråter ett par dagar och sedan kan jag börja bearbeta och blir mer praktisk. Däremot har jag väldigt svårt för begravningar. Det känns alltid som att alla känslor jag har gått igenom på olika begravningar kommer tillbaka som ekon när jag går på en ny begravning. Jag har till och med svårt att se dem på tv.

Jag har förlorat en kusin som dog 2-3 dagar innan han föddes fullt utvecklad, begravningen var så vacker, men så jobbig.. den där pyttelilla kistan som stod där framme, man visste att min fina kusin var där i, det var helt enkelt bara väldigt jobbigt, han som skulle ha hela livet framför sig..

Har förlorat en hel del djur också, jobbigast var katten Hans och kaninen Oliver, de dog ganska tätt inpå varandra också så det har varit jobbiga månader för mig.

Förlorade min bror i April detta året. Han fick diagnosen Schizofren efter hans död. Han var tvångsinskriven på psykriatisk avdelning, låst avdelning. Min bror hade psykoser och var livrädd för sjukhuspersonalen och i slutändan(utan mediciner) rädd för nästan alla andra också förutom familjen. Ändå lyckades de slarva bort honom när de skulle ut och göra hjärt och hjärn röntgen. Han sprang ut ur sjukhuset, ut över ängen utanför och virrade runt. Sen sprang han rätt ut på motorvägen och blev påkörd av en lastbil/långtradare. Han försökte ställa sig upp men de sa åt han att ligga ner. Det ända han hann säga var: "Jag skulle inte stuckit", han ville inte dö det var hans sjukdom som gjorde att han sprang och var så rädd. Det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Det var min storebror, han hade precis fyllt 25 år. Uttrycket "tiden läker alla sår" stämmer inte, det kommer säkert bli lättare med tiden och att man lär sig leva med det. Men det är så mycket inblandat i hela historian. Så mycket fel under flera år från vårdens sida, han fick ingen hjälp och diagnosen kom för sent. Allt har varit fel från början till slut, en massa missar hit och dit. Nu i efterhand får man inte bara ta det lugnt, det är så mycket papper hit och dit för att ta reda på vem som gjort fel och vart i ledet. Olika undersökningar och lex maria… ja det är fortfarande igång. Gravstenen kom för några veckor sedan, tungt att gå dit men samtidigt känns det som det ända rätta. Tror inte det går att välja hur man hanterar sorgen, det bara kommer, samma med ilskan och frustrationen. Man måste bara försöka göra det bästa med sitt liv. Jag ska göra allt som finns i min makt för att se till att inte detta händer någon annans syskon eller närstående på något sätt. Det är så fel det kan bli.

#14 Jag beklagar din bror död.

Sjukvården borde sannerligen behandla schitzofreni bättre. Mors kusin fick den diagnosen efter många års missbruk ( då han var 47-48 år). Han fick cancer, men var livrädd för sjukvården - så han rymde från grupphemmet han blev placerad på. Och dog ensam i skogen. Han återfanns 5 år senare.

#15 Usch. Fruktansvärt. Så ska det inte få gå till! :/

#14, #15

Beklagar sorgen! verkligen fruktansvärt det ni båda har upplevt och håller med så ska det verkligen inte gå till.

#11 Ursäkta för segt svar, jag glömde bort.

Det har varit väldigt tufft och konstigt med tanke på att detta var första gången jag förlorade någon som stod mig så nära. Även fast vi visste att han hade max ett halvår att leva (dock blev det bara 3 månader), så var det jättejobbigt. Då var det liksom.. "jaha.. hur ska vi ta vara på det här?" svårt att göra det när någon lider så pass. Samtidigt som han blev sjuk hamnade jag själv i en kris. Jag blev deprimerad. Så tiden inna, under och efter har varit hemsk. Det var inte förrän nu i somras jag började återhämta mig igen. Jag gick i terapi för att jag var deprimerad och då pratade vi lite om det. Men jag tror det mesta handlade om tid, acceptans och självläkning. Sedan har vi i familjen såklart stöttat varandra. det har gått bra ändå. men känlsan nu efteråt är konstig. Jag fattar ju fortfarande inte att han är borta, även fast det gått 1 år i november.

Ja, jag har förlorat min 

min kusin P*trik (självmord)

mormor (cancer) 

min vän D*nnis (självmord)

min vän M*cke (bilolycka)

min vän B*rit (under rutinoperation)

styrelse-kamrat T*ny (arbetsplatsolycka)

iFokus-vän 1 (självmord)

min pappa (alkoholism)

iFokus-vän 2 (cancer)

min kusin A*ders (självmord)

Tja… Jag har försökt tänka att det finns en anledning till varför och då har det blivit lättare att acceptera.