Annons:
Etikettatt-vara-anhörig-till
Läst 3310 ggr
[postmortum91]
9/27/13, 1:49 PM

Behöver er hjälp!

Nu behöver jag er hjälp, era råd och tankar.
Detta inlägget lägger jag upp på flera sajter just för att så många som möjligt kan ge sina tips och tankar kring detta.

Jag har en styvsyster kan man väl säga, men hon har alltid varit min syster. Hon är den som jag växt upp med, det har jag inte med mina riktiga syskon. Vi kallar henne för Petra. Petra är ca 36 år (kommer inte ihåg exakt) och är vääääldigt speciell. Vår mamma dog 2005, och mamma var verkligen hennes byggsten i livet. När mamma dog, då dog även Petras värdiga liv. Idag lever hon själv, är en väldigt tung belastning på folk omkring henne, hon har torgskräck och har inte varit ute på 2 år. Hon är rejält överviktig då hon inte kommer ut och rör på sig. Hon har varit sjukpensionär i många år och har därför väldigt lite pengar i månaden. Hon har svårt att hålla i pengar, tar impulsiva beslut. Hon tar folk förgivet runt omkring henne, att man ska gå och handla åt henne i flera timmar, att man ska ta bussen in till stan för att köpa henne en årskalender som inte finns i mataffären. Hon kan gå från "Åh min älskade lilla gullsyster" till "din jävla äckliga skitunge, du är så jävla äcklig" på en minut. Och detta kan vara över en grej som att jag inte har tid att svara i telefonen. Hon kan även explodera på andra folk som hjälper henne, om de inte har lust att springa in i 3 affärer så ber hon dem dra åt helvete och säger upp kontakten.

Jag och Petra hade inte haft kontakt på över 2 år, för jag fick nog. Men nu sitter jag här efter att ha träffat henne förra veckan igen och känner att jag måste försöka hjälpa henne. Men som ni säkert förstått vid det här laget är det väääääldigt svårt, då hon är väldigt krävande och kan bli hemskt elak om någonting går fel i hennes värld.

Jag nämnde ju att hon är speciell. Hon föddes som "vattenskalle" och har fått en pump inopererad i huvudet. Jag vet INGENTING om hur detta brukar påverka folk, om man då blir som hon är. Eller om det uppstått hjärnskador så att hon utvecklat en diagnos. Jag menar alltså att hon föddes med en diagnos i och med att hennes hjärna blev skadad av stora vattenmassor. Hon föddes med vattenskalle för att mamma blev inslängd i väggen av Petras pappa när hon var gravid. Därav blev skadan. Jag är en person som analyserar folk, och jag har verkligen försökt sätta en diagnos på Petra. Detta för att jag ska få lättare att hjälpa henne, och veta hur jag ska bete mig och hur hon fungerar i större utsträckning, inte för att bara ge en diagnos.

Petra beter sig väldigt omoget, och hon är VÄLDIGT ostabil, hon har älska en och hata en på samma minut av väldigt små anledningar. Hon verkar tro att hela världen kretsar kring henne. Detta kan ha att göra med att mamma uppfostrat henne utifrån hur hon är som person. Jag vet inte. Petra verkar som sagt ha svårt att sätta sig in i andra människors liv, känslor, tankar. Hon tror att om jag inte svarar i min telefon, då är det för att jag inte vill prata med henne. Hon kan inte dra slutsatsen att jag har på ljudlöst eller för att jag har fullt upp att bära alla kassar mat som hon bett mig handlat. Jag har många gånger tänkt att hon kan vara autistisk, kanske ha asperger med en kombination med något annat. Men nu när jag mött på en tjej med Borderline (denna tjejen är helt underbar, men jag blev nyfiken och lästa om diagnosen för första gången) så har jag tänkt, hon kanske har Borderline. Eller så är det för att hon har vattenskalle, jag har ingen aning. 

Anledningen till att jag undrar allt detta är: Petra kommer inte ut, hon är helt ensam, för de människor som hjälper henne kommer alla att dra sig ifrån henne. Jag är ändå hennes "syster", och jag vet att mamma hade velat att hon levde ett bättre liv, eller ett liv överhuvudtaget. Jag har bett henne ansöka om KBT, men det är för dyrt, och hon tar aldrig tag i saker. Och jag kan ju inte ringa, hon är ju myndig och jag är inte hennes förmyndare. Jag vet grunderna för KBT, att man ska börja i väldigt små steg, och prata om skalan 1-10. Hur jobbigt det känns, och så fortsätter man gå till samma plats tills siffran sjunker och så fortsätter man längre bort från hemmet sakta men säkert. Därför tänkte jag försöka hjälpa henne själv, vilket kommer bli supersvårt då hon är väldigt svår, hon kanske kommer be mig dra åt helvete nästa gång vi ses, man vet aldrig. Men jag får bita ihop. Jag menar, det kan ju inte bli värre för henne än vad det redan är. Det kan ju inte skada att jag försöker hjälpa henne. Inte för hennes del iallafall. Snälla säg vad ni tycker om allt, vad ni tror. Var förstående och inte hatiska mot mig, jag är bara människa själv.

Jag skriver inte mer nu, blir så långt. Så jag fyller på när ni undrar något eller missförstått. Tack!

Annons:
LinaLj
9/27/13, 3:36 PM
#1

Det är verkligen snällt av dig att vilja hjälpa din syster och det är nog något som de flesta av oss kan känna igen.

När det kommer till det här med vattenskalle och eventuella mentala problem så är det väldigt olika hur ett barn påverkas. Vissa barn påverkas inte alls av att ha haft vattenskalle och andra utvecklar inlärningsproblem eller psykiska funktionsnedsättningar. Vad som gör att vissa klarar sig utan men och andra inte kan bero på hur allvarlig vattenskallen är, hur lång tid det tar innan det åtgärdas eller så kan det helt enkelt ren otur. 

När det gäller din syster så är det otroligt svårt att säga vad som är fel och varför det i så fall är fel. Men det är ju ändå helt klart att han behöver hjälp.

Jag är en stor förespråkare av hjälp till själv hjälp eller hjälp till professionell hjälp. Med det menar jag att anhöriga ofta tar på sig en enorm börda och försöker hjälpa personen helt själva. Enligt mig så funkar det till 99% inte. Antingen så bränner man ut sig själv eller så orsakar det osämja och konflikter som inte går att reparera eller så blir den ena eller båda parterna besvikna. 

Det bästa är att se till att din syster får hjälp av oberoende personer. Både rent psykiskt men även för de praktiska sakerna. Man har rätt till hemvård om man behöver det så att hon kan få hjälp att tex handla och liknande saker. Nu vet jag inte var du bor men i min kommun har man även rätt att få hembesök av läkare och sjuksköterska om man inte kan ta sig till en vårdcentral. Om din syster lider av torgskräck vore det kanske en bra idé att få en läkare att komma till henne. 

Detta innebär naturligtvis inte att du inte ska hjälpa till alls. Men det gör att du slipper dra hela lasset och dessutom så kan du sätta upp tydliga gränser för vad som du inte behöver göra. Det kan ju vara väldigt skönt att kunna säga nej till att handla och säga att det ska ju hemtjänsten sköta åt dig. Då vet du att hon får hem mat och slipper oroa dig.

Man bör även se det i ett längre perspektiv. Även om du kanske har möjlighet att hjälpa din syster väldigt mycket idag, vad händer om 10 år när du skaffat familj? Eller om du hittar ditt drömjobb 50 mil bort? Antingen så får man välja bort sådana saker och prioritera sin syster, med risk för att bli bitter. Eller så får man hitta en lösning där du får mer utrymme för ditt eget liv.

Jess89
9/27/13, 6:51 PM
#2

Jag har tyvärr inga erfarenheter kring detta området. Med håller med #1 om att du bort skaffa utomstående hjälp till din syster för din egen skull.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

JohannaEkroth
9/30/13, 5:30 PM
#3

Håller med #1 och en början kan vara. -Jag ser att du mår dåligt. Det öppnar upp en dörr och hon känner sig sedd.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

bettan1967
8/24/14, 10:08 AM
#4

Din syster behöver en annan hjälp.. du kan bara vara en anhörig eller syster helt för din egen skull. Det låter som din syster  hamna i en djup depression efter det er mamma gått bort.  Det är jobbigt att stå som nära anhörig men här gäller det tror jag att man är rak och konsekvens mot den som mår dåligt.

Lycka till!!


Elisabeth

[postmortum91]
8/24/14, 3:11 PM
#5

Jag tvingades ta avstånd än en gång. Hon blir så krävande, och det kväver mig och mitt mående. Jag måste tänka på mig själv, men samtidigt tänker jag jätteofta på henne och hoppas att hon har det bra.

Upp till toppen
Annons: