Detta kanske inte hänger ihop så bra men jag kommer bara skriva så hoppas att det går att läsa och förstå.

En helt vanlig familj. En mamma, en pappa och två döttrar. Jag har alltid trott att alla familjer var som vår. En pappa som "somnade" i soffan nästan varje kväll, med minst en öl på vardagsrumsbordet och lössnusfläckar på alla kuddarna. Men jag kan erkänna att jag minns att vi var relativt lyckliga där. Men sen skulle vi flytta. Från Södermanland till Halland. Pappa hade fått ett nytt jobb och vad jag minns så flyttade vi ganska snabbt och jag fick lämna min vänner. Kan även säga att jag var 6 år gammal när vi flyttade.

Vi flyttade in i ett hus och kändes faktiskt väldigt bra först. Det var ett mysigt hus jämfört med vår lägenhet vi hade innan.

Jag träffade min första vän några veckor innan jag skulle börja skolan. Hon är än idag den enda vän jag har kvar sedan den tiden. Våra pappor jobbade på samma jobb och vi umgicks väldigt mycket, såväl i skolan som på fritiden. Jag träffade några fler vänner i klassen men de var inte precis särskilt snälla. Då jag var blyg och osäker så blev jag snabbt deras svans och betjänt. Jag gjorde nästan allt de sa åt mig att göra. Jag visste inget bättre.

Under denna tiden började det bli värre hemma. Pappa åkte till jobbet vid 7 tiden och jag minns att han ofta tog en öl innan jobbet. Mamma och pappa började även bråka mer.

En händelse jag minns var att min systers lärare hade dött och hon var ledsen för det var hennes favoritlärare och hon låg på sitt rum och grät. Då kommer pappa in, full som vanligt, och skriker på henne att hon är svag och säger alla möjliga saker till henne. Jag tror att det var då min syster blev mer arg men samtidigt började stänga in alla sina känslor.

Nu fortsatte det såhär. Pappa var full, min syster slutade vara hemma mer och mer och mamma försökte göra det bästa hon kunde och det var att ta hand om mig och min syster. Själv så satt jag mest på mitt rum och ritade. Ibland var jag ute med dessa så kallade kompisar men jag visste att de inte var bra för mig. De skrek hora och annat på sina föräldrar och det var bara bråk hos de också.

Pappa drack mer och mer och jag minns inte då han var nykter. På lördagar så hade vi ofta familjekväll med middag och tänka ljus och jag försökte alltid vara så positiv jag kunde. Jag visade aldrig några andra känslor än ett påtvingat leende på läpparna. Hela släkten trodde alltid att jag var glad och lycklig och jag var väldigt duktig på att dölja det jag hade inom mig. Mardrömmar hade jag också. En mardröm som jag minns var att mamma skrek på mig. Det var det värsta som skulle kunna hända, att mamma skulle bli arg på mig. Hon var min enda lycka i familjen.

Jag kan minnas att jag ibland drömde mig bort till att pappa inte skulle vakna en dag. Att han skulle ha druckit så mycket att han hade somnat och dött. Men det hände aldrig. Han fortsatte bara dricka och somna i soffan så mamma fick leda honom till sängen sent på kvällen eller natten och bara en massa lössnusfläckar överallt. Och ja, min syster minns jag inte så mycket av under den tiden men vi hade inte heller någon bra relation. Och pappa och hon bråkade väldigt ofta.

Vårt hus blev också renoverat under denna tiden, pappa började överallt, i varje rum, men blev aldrig klar under de 3-4 åren vi bodde där. Han byggde även en altan och föll på i trädgården.

Såhär fortsatte det tills en dag på första maj tror jag det var när vi satt vid majbrasan. Pappa var hur full som helst, som vanligt, och han hade sagt något förnedrande, igen, och mamma fick nog. Hon sa att jag, hon och min syster skulle gå hem. Vi satte oss i vår inglasade altan och pratade. Jag minns det inte så mycket av den dagen men minns att vi hade det lugn och mysigt för första gången på väldigt länge. Jag minns att hon sa något om att hon inte orkade mer och att vi skulle få det bättre. Det var den dagen hon tog av sig sina ringar. Jag minns att jag var ledsen för mamma var ledsen men jag förstod det inte fram tills någon dag efter när mamma och pappa satte sig ner med oss i vardagsrummet och sade att de skulle skilja sig. Jag var den enda som var ledsen. Tror inte jag riktigt förstod vad som hände men jag bara grät och grät. Min familj som jag älskade skulle inte vara en familj längre. Jag trodde fortfarande då att det var normalt som vi hade det.

För att hoppa lite så var jag 9 år nu och jag, mamma och syster fick en lägenhet och pappa flyttade till någon stuga men snart flyttade till en lägenhet en bit bort. Vi var hos mamma på vardagarna och vi var hos pappa varannan helg. Ganska snabbt så skaffade pappa en flickvän. Hon var ganska trevlig.
En dag när pappa gick och handlade så gick min syster genom alla skåp för att hitta hans lager om man säger så och till slut så hittade hon. Hela städskåpet var fullt med öl och annat. Hon ställde sig och började hälla ut. När han sen kom hem så blev det ett väldigt stort bråk men jag satt bara inne på rummet och hörde allting.

Pappa och hans tjej flyttade ihop efter ett tag och jag började känna att det kanske började lugna ner sig då pappa drack mindre. Men efter ca 1-2 år av detta så vändes allting över en dag.
På kvällen så skulle vi äta kinamat hemma hos pappa, det var en lördag. Vi hade bestämt vad vi skulle ha och han gick iväg till gatan bredvid för att hämta maten men han var borta i över en timma. Han kom tillbaka med maten men han var helt packad. Vi åt och han var allmänt bara konstig och han började prata med mig om min framtid. Att den skulle vara så ljus och jag skulle gå samhällslinjen på gymnasiet och jag skulle bli så förmögen och bli så stor. Jag var 12 så jag förstod inte vad han pratade om riktigt. Min syster var då 16 och hade precis börjat estetiska linjen på gymnasiet och under tiden han pratar om vad jag kommer gå och min syster sitter mindre än två meter bort så börjar han prata om att "Jag ska inte bli som min syster" och bara pratar allmän skit. Hon hör allting men ingen av oss vet vad vi ska säga.
Dagen efter så väcker han oss kl 10 på morgonen, då är det söndag och direkt så känner vi lukten av alkohol. Min syster skulle iväg med en kompis men innan hon skulle iväg så står de vid ytterdörren och bråkar. Jag hör allting från övervåningen och det sista jag hörde var min syster säga "Det är bara mamma som bestämmer över mig, inte du!" och sedan hör jag en smäll. Senare har jag fått reda på att han slog inte henne men han hade satt hans händer framför hennes ansikte och slagit ihop de ungefär som att han skulle ge henne en örfil. Då vet jag att hon gick ut och smällde dörren efter sig.
Jag var skärrad av det jag hade hört men vi skulle iväg och åka till Göteborg (vi var i Kungsbacka) för att kolla på en lägenhet med hans tjej. Men vi kom aldrig dit.

Vi gick ut och jag ville verkligen inte sätta mig i bilen men jag hade aldrig vågat säga emot honom. Jag satte mig i bilen ändå. Sedan började min värsta resa i mitt liv. Jag satt och spände mig hela vägen men först gick det ändå helt okej tills vi kom på motorvägen, den med tre eller fyra filer. Det är så trångt och vi var många gånger nära på att köra in i sidan på andra bilar. Jag var tyst hela vägen, jag var livrädd. Var nära på att gråta hela tiden. Jag önskade på ett mirakel och jag fick det. På sätt och vis. När vi hade kommit in i centrum så stod det en polis mitt i vägen som vinkade in bilar. En kontroll. Han försökte komma ifrån men det gick inte. Han visste vad som skulle hända men jag blev mer rädd. Han körde in till vägen och stannade. Det enda han sa var att det inte var mitt fel. Det snöade den dagen. Det var den 16 december 2007. Jag var 12 år gammal. Även än idag så blir jag känslosam när jag skriver det här. Polisen kom fram och han fick blåsa och både han och jag visste att den skulle ge utslag. Polisen sade att vi skulle gå ut ur bilden och vi fick sätta oss i en polisbil. Det var mer som en polis van. Han tog min hand och det enda han hade att säga var "Det är inte ditt fel." Jag var stum och var så nära på att gråta men jag gjorde det inte. Jag kunde inte. Vi gick in på polisstationen och jag fick sätta mig i vänterummet medan två poliser och pappa gick in någon annanstans. Där satt jag i 3 eller 4 timmar. Själv. Det kom ut en polis en gång och frågade hur jag mådde men jag sade bara att jag mådde bra. Vad skulle jag säga? Jag var fortfarande helt stum. Som tur var så hade jag fått en mobil så det enda som höll mig uppe var inspelningar på mina vänner. Jag skickade även ett sms till min syster där jag skrev vad som hade hänt men att hon inte fick ringa. Jag visste att jag skulle börja gråta då. Efter ett tag så ringde min mamma mig. Hon frågade vart vi var och sade att hon var på på väg. Hon ringde senare och sade att min pappas kusin skulle koma istället för han var närmare.
Efter jag hade satt där som jag sade i 3 eller 4 timmar så kom poliserna och pappa ut så gick vi ut. Jag var fortfarande stum och han frågade om han kunde få en kram och för första gången i mitt liv så sa jag nej. Då vi var ute på parkeringen och jag såg ingen mamma, syster eller pappas kusin. Jag tänkte att ni är det kört. Jag måste åka med honom igen. Men som tur var så körde det in en bil och det var pappas kusin. Vi gick fram till honom och han sade direkt att jag skulle sätta mig i bilen. Jag såg i sidospegeln att han stod och skällde på pappa. Dock vet jag än idag inte vad de sa men vet bara att han var arg på pappa och det förstår jag.

Vi åkte hem till min pappas kusin och lämnade pappa på parkeringen. Hur han kom hem vet jag inte. Jag försökte prata på vägen men jag bara grät och grät. När vi kom fram så satte jag mig i vardagsrummet och strax efter det så kom min syster, mamma och moster dit. Vad vi grät…

Efter ett tag så åkte vi igen. Vi var tvungna att åka förbi pappa för att hämta våra saker. Dock vägrade jag gå in utan stod kvar vid bilen med min moster.

Nu har det blivit en väldigt lång text men efter den dagen så har jag inte pratat med min pappa. Två år efter detta hände så kom han inte in på sitt jobb för att han hade druckit och han packade allting och flyttade till Thailand. Lämnade sin tjej med ett obyggt hus och bara stack. Vad jag har förstått så är han lycklig där och jobbar som lärare.

Men för att få ett avslut på denna text så har jag gått på BIM (Barn i missbruksmiljö) och fick verkligen hjälp. Eller ja, så långt de kunde. Jag har haft ohälsosamma förhållanden, rökt och druckit under åren efter men jag har äntligen satt mig ner och förstått att det är inte jag. För lite mer än ett och ett halvt år så blev jag tillsammans med min bästa vän och vi bor nu ihop och jag går mitt sista år på gymnasiet. Jag och mamma har fortfarande en bra relation och jag och min syster börjar få ett bättre relation. Jag kunde aldrig varit lyckligare!

Tack för att ni läste om min historia. Det har tagit ett par åt men vi alla repar oss och börjar må bättre!