Hjälpa mamma
Jag är en frustrerad dotter, som behöver hjälp. Är glad att jag kan vara anonym för mammas skull. Det kommer bli ett långt inlägg.
Både mamma och jag lider av psykiska funktionsnedsättningar och har sjukersättning respektive aktivitetsersättning. Jag har alltså verkligen, verkligen full förståelse för hur det är att vara sjuk och inte orka, för vad hon går igenom.
Men det finns en tydlig skillnad mellan oss, och det är att hon helt enkelt inte har lust att bli frisk. Jag jobbar hårt på att må bättre och göra sånt som är svårt men som i slutändan gör mig glad, gör att livet får något slags värde: träffar kompisar så ofta jag orkar (får ofta tvinga mig), har de fem timmars sysselsättning man får ha i "terapisyfte", är ute och motionerar. Klart att det blir en hel del hemmasittande också, men inte varje dag, jämt. Hade ett år i början av min nuvarande sjukperiod då jag bara låg och glodde upp i taket i princip, och det behövdes, men jag tror stenhårt på att man tillslut måste vända på det och jobba lite själv för att bli frisk. Livet och energin kommer inte bara plötsligt, man måste kämpa för att få fart.
Mamma kämpar inte. Hon har fastnat i den eviga spiralen av "Nej, jag orkar inte/känner inte för det." I snart fyra år har hon i princip legat i sängen. Hon tittar på TV och lyssnar på radio samtidigt som hon spelar mobilspel. Ibland flyttar hon ut TVn i vardagsrummet och bäddar ner sig i soffan istället, men det är i princip allt. Eller nej, hon är faktiskt bra på att hålla det städat också, det får man ge henne! Ibland kommer hon hem till mig också.
Hon har boendestöd som försöker ta med henne ut på promenader och som dricker kaffe med henne vilket är jättebra, men i övrigt är jag den enda sociala kontakten hon har. Hon kan ringa mig tre-fyra gånger om dagen bara för att prata och höra vad jag gör. Hon lever genom mig. Det låter hårt, men så är det. Jag är det enda i hennes universum som är viktigt. Det är ett enormt stort ansvar. Pratar inte jag med henne varje dag så har hon ingen annan.
Jag har ju sett henne när hon har mått bra. Det här är en människa som mår som bäst när hon umgås med folk och får känna sig behövd. Hon har varit chef, en fantastisk sådan, oerhört älskad och omtyckt och hon älskade sitt jobb, mår bra av att göra något, men ansvaret tillsammans med en knäpp chef blev för mycket.
Jag tycker inte heller att hon ska jobba just nu, men hon behöver liksom… göra någonting. Träffa vänner ibland, motionera lite (har blivit överviktig pga stillaliggandet), kanske dejta lite löst, skaffa en hobby som gör att hon kommer utanför dörrarna… vad som helst. Bara någonting. Nu ligger hon där i sin lägenhet.
Och hon klagar ju, såklart. Ibland pratar hon om saker hon skulle vilja göra - volontära på äldreboende någon gång ibland och prata med de gamla, hjälpa ungdomar, utbilda sig. Jag peppar och uppmuntrar, utan att pusha. Men det händer såklart ingenting.
Ibland träffar hon någon vän, men hon varit själv så länge att hon har utvecklat något slags socialt handikapp. Hon tillskriver vänskapen en massa konstiga, ologiska, outtalade regler och blir arg om reglerna inte följs. Vännen får absolut inte göra fel, då är hen världens sämsta människa på nolltid. Om jag lugnt påpekar att hon är hård mot sina vänner, att hennes sociala regler inte riktigt är allmängiltiga och att det är orättvist av henne att döma ut dem för att de inte listar ut dessa regler på egen hand, så blir hon sur på mig.
Hon är också helt blind för att folk faktiskt hör av sig (trots hennes knepiga beteende!) och att hon ofta säger nej… Istället surar hon över att folk inte bryr sig.
Det märks ju att det är skönt att klaga, gärna på samma saker om och om igen. Jag lyssnar och försöker ibland komma med handfasta tips på hur hennes små problem i vardagen kan bli bättre, men hon vill inte ändra någonting. Ändå klagar hon, och klagar, och klagar. Vi snackar inte om stora problem, som hennes livssituation, utan smågrejer som "Nya grannen väsnas på kvällarna," varpå jag säger "Men lägg en lapp i brevlådan, grannen fattar kanske inte att det är lyhört när alla andra är så tysta?" Men nej, då är det ju inte så farligt trots allt tycker mamma… men nästa gång klagar hon på samma sak igen.
Ibland vill jag bara skrika till henne att "Men sluta tjata om skiten då, vill du inte göra någonting åt det utan bara klaga för klagandets skull så får du snacka med din jävla TV istället!" men så gör man inte med en väldigt ensam person.
Idag ringde jag henne och vi var båda på gott humör. "Det är skönt att det är ett nytt år, man lägger det gamla året bakom sig och så blir det nya året bättre," sa hon och jag visste, eftersom jag känner henne, att hon menade "i år kanske miraklet sker och allt bara serverar sig framför mig så att jag blir glad igen". Jag tänkte mig inte för och sa: "Ja, fast datumen gör ju ingen skillnad, året blir ju bara bättre än det förra om man ser till att det förändras!" Jag sa det som en allmän tanke, ingen otrevlig eller menande ton. Stort misstag. Hon blev skitsur och avslutade samtalet.
Jag vill jättegärna peppa henne till att må bra, och nu har det låtit som att jag mest klagar på henne eller säger åt henne att lösa sina problem, men det är verkligen precis tvärtom. Så fort hon gör minsta lilla konstruktiva så lovprisar jag det och ser till att hon får prata om det som om det vore årets händelse. Jag gör det till en grej även om det "bara" var en promenad: frågar vad hon såg, träffade hon några hundar, var det skönt, hur känns det i kroppen nu…
Jag vet att hon är deprimerad och att beteendet kommer därifrån, men i perioder orkar jag liksom inte vara ett stöd när ingenting någonsin blir bättre.. Jag mår dåligt av att veta att hon mår dåligt. Har ofta dåligt samvete för att jag inte vill träffas och prata jämt. Har dåligt samvete för att jag har ett liv bredvid henne och att det kan gå en dag utan att jag tänker på henne. Att jag är upptagen ibland.
Jag vill hemskt gärna ha allmän feedback. Hur bemöter jag det här? Hur kan jag hjälpa henne? Kan jag ens hjälpa henne?
Det skulle faktiskt kunna vara min mamma Du skriver om. Kände speciellt att detta var träffande på pricken;
"Vännen får absolut inte göra fel, då är hen världens sämsta människa på nolltid. Om jag lugnt påpekar att hon är hård mot sina vänner, att hennes sociala regler inte riktigt är allmängiltiga och att det är orättvist av henne att döma ut dem för att de inte listar ut dessa regler på egen hand, så blir hon sur på mig.
Hon är också helt blind för att folk faktiskt hör av sig (trots hennes knepiga beteende!) och att hon ofta säger nej… Istället surar hon över att folk inte bryr sig."
Min mor blev förtidspensionär då hon var 33 år (hon är 52 år nu), efter att ha kämpat i 9 år emot div byråkrati. Hon har alltid sagt att "alla" vänner försvann då hon blev sjukskriven, vilket jag förstått i efterhand att det är hennes överdrivna sätt som vanligt. De tröttnade bara på att de alltid skulle höra av sig och att hon sällan ville göra något. Inte ens en slät kopp kaffe.
Nu är hon den bittraste människa jag känner till, utan minsta överdrift. Hon är så trist att umgås med, för hon dömer alla andra men ser inte sitt eget beteende. Ifall hon säger fel ord, så kan hon inte ens erkänna det. Även om 10 personer hör att hon säger fel. Hon har ändå rätt - alla andra fel. Hon har också isolerat sig, vilket gett henne av släng av social fobi (som jag har). Hon förväntar sig också att alla ska komma till hennes dörr. Och allt man gjort för hennes räknas inte, medans hon räknar sina "goda gärningar" och håller det emot oss - som känslomässig utpressning.
Jag har inte träffat min mamma på 2½ år nu, då jag bröt för mitt eget bästa - och min sons. Vet att hon kommer ut lite nu, då en barndomsvän tagit upp kontakten då hon blev singel och flyttade in granne med mamma för 2 år sedan. Det är det jag och min bror önskat hela våra liv - att hon ska komma ut socialt och må bättre av sådant utbyte. Kan bara hoppas att hon är lite positiv åtminstone numer.
Mitt råd är att Du måste försöka distansera dig lite emot din mor. En mor är alltid en mor och man slutar aldrig bry sig. Men man måste också bry sig om sig själv (speciellt då man mår dåligt själv innan). Och inse att man kan inte förändra någon annan, hur gärna man vill vifta med trollstaven.
Det finns massor av lösningar för din mor, men det är lönlöst så länge hon vägrar. T ex KBT för social fobi, dagverksamheter som bara innebär närvaro, inte arbete, ABF-kurser, simning m.m. m.m.
Tack för ditt svar, det är väldigt värdefullt, du anar inte. Det är så svårt att prata om sånt här med personer IRL…
Det låter som att ni hade en oerhört svår och jobbig situation, och jag förstår att det var en lättnad att bryta. Har själv fått bryta kontakten med människor jag älskat, för att relationen blivit för destruktiv.
Känner igen det där med byråkratin så oerhört väl, det är precis så det är för min mor. Det tär såklart och det är inte konstigt att man börjar må dåligt. Jag har, minst sagt, fått mig en slev av myndigheterna med vad gäller sjukpenning mm… men problemet är ju att man så småningom måste resa sig igen, skaka av sig bitterheten/offerkoftan och försöka arbeta framåt. Det är det min mamma saknar.
Vad som inte framkommer i min text är, att när min mor "lever genom mig", är hon aldrig bitter. Hon bryr sig oerhört mycket, stöttar till 100%, har hjälpt mig på en nivå som är ovanlig för en mor till en vuxen dotter. Om jag behöver prata så tvekar hon inte en sekund och hon tar alltid mitt parti. Behöver jag konkret hjälp, har t.ex. haft oerhört svårt för att ringa samtal och öppna post, i perioder har städningen halkat efter osv och hon har alltid kommit till undsättning utan att blinka. När jag kommer på besök så pysslar hon om mig och skämmer bort mig. Så länge vi håller samtalsnivån borta från hennes problem så går allt bra - men problemet är ju att hela hennes liv nästan består av problem (utöver bra böcker, filmer, etc) så undviker vi att prata om dem så pratar vi bara om mig. Inte så roligt.
Hon är som sagt av naturen en oerhört givmild och omtänksam person, och just i relationen till mig (och min kille) visar hon det fortfarande.
I sina vänskapsrelationer visar hon det också - tills någon gör ett "misstag". Känslomässig utpressning och att räkna goda gärningar sysslar hon tack och lov inte med, det låter fruktansvärt. Hon är mer för att bara klippa alla band iskallt.
Känner igen det där med att räkna med att allt kommer till dörren. Hennes nyårsuttalande gav mig kalla kårar för det visar bara att hon tror att allt kommer ordna sig av sig själv, att hon en dag vaknar upp och lever ett annat liv: bor i en annan lägenhet, är smal, har energi, sysselsättning och vänner, har en man… allt det där hon verkligen vill. Men för att komma dit behöver hon ju börja någonstans. Att kliva upp, klä på sig och gå ut och "möta dagen" i en promenad är ett första steg jag vet att hon egentligen är redo för, men samtidigt inte riktigt känner för att ta. Som sagt, bekväma offerkoftor och så.
Det är lustigt att du nämner barnbarn, förresten. Mamma tjatar hål i huvudet om barnbarn! Hon kommer att vara en enorm tillgång när den dagen kommer och alltid ställa upp, men även här blir det tokigt. Hon pratar ibland i termer som "när jag får mitt barnbarn," hon pratar om vad barnbarnet ska heta och hur det ska uppfostras, på en nivå som inte alls känns okej. Nu har jag faktiskt sagt ifrån:
"Nej, mamma. Nu får du sluta säga att du ska få ditt barnbarn. Det är vi, min kille och jag, som kommer få barn en dag, inte du. Vi kommer välja ett annat namn, vi kommer uppfostra så som vi, han och jag, har diskuterat. Jag vill inte att du berättar mer om mitt blivande barn för mig och jag vill inte att du lägger dig i uppfostran när den dagen kommer, om du bara är ute efter att jag ska göra det på ditt sätt. Det fanns massor av saker du gjorde som var bra och som jag tar till mig, men det finns andra saker där det finns bättre alternativ."
Det var tufft för henne men numera har hon lugnat sig enormt mycket. Det är skönt, för det var skitjobbigt. Hon tjatar fortfarande om att hon vill ha barnbarn, men hon verkar ha insett att det är vi som får barn som hon får låna ibland, inte tvärtom… Jag kommer inte låta henne leva genom vårt framtida barn. Det känns tråkigt att behöva sätta upp gränser och regler men jag vet ju som sagt själv hur det känns att vara det enda viktiga i någons liv, och så vill jag aldrig att vårt barn ska ha det.
Som sagt, de verkar likna varandra vad gäller det sociala och precis som du säger så är det ju en form av social fobi hon har utvecklat. Det är tråkigt med tanke på att hon verkligen, verkligen är en social människa i grund och botten. Hon har bara glömt bort allt vad sociala koder heter, och byggt upp något slags skyddsmur som är alltför svår att ta sig runt.
Det är så himla svårt, för jag både vill och inte vill distansera mig. Å ena sidan har det varit skönt nu under julhelgen, då hon vetat att vi har varit upptagna = vi har inte pratat så mycket, men å andra sidan vill jag aldrig förlora det bra vi har heller. Jag älskar min mamma något enormt. Å ena sidan vill jag bara få henne att vara glad just nu, å andra sidan vill jag pusha henne och "vara elak nog" att få henne att fatta att hon inte lever något liv värt namnet just nu, att glädje och lycka inte kommer gratis.
Jag skulle verkligen, verkligen kunna leva med min mammas tillkortakommanden. Jag skulle kunna hjälpa henne att söka hjälp, jag skulle kunna sitta med henne i timmar och göra en långsiktig plan för hur hon ska må bättre - om hon bara visade att hon ville själv, och till och med tog ett och annat eget initiativ. Det är inte av bitterhet hos mig själv eller förakt gentemot min mamma som jag känner såhär, tvärtom är det ren kärlek. Det är bara förjävla jobbigt att se henne kasta bort sitt liv, när jag vet att hon är en guldmänniska egentligen. En person som är skapt för att leva med andra, ha ett konstruktivt och stimulerande liv och göra det hon tycker bäst om: finnas där för andra.
Hon har gått arbetsterapi, för många många år sedan. Boendestödjaren har föreslagit gym (speciell tid då enbart personer med psykisk ohälsa får träna = inte så stor press) och mamma blev peppad och köpte kläder och grejer, men nu struntar hon i att gå eftersom det var för jobbigt med alla människor. Varför hon inte går något slags terapi vet jag inte ens…
Det låter väldigt bra att Din mor har bra sidor, som hon också kan visa. Det är guld värt för att orka med det negativa också.
Jag tycker att hon ska söka en kontaktperson genom socialtjänsten/kommunen. En sådan kan följa med henne till gymmet. Det är ganska vanligt att ha en ledsagare, precis som boendestöd. Oftast vill man mycket, men behöver den där knuffen genom någon annan. Har hon en sådan, så slipper Du axla sådant ansvar.
Ev. kan Du höra dig för på kommunen, lite löst hur det går till - så vet hon mer. Om Du kan ringa såklart. Ett personligt ombud kan hon också söka på samma ställe, som ringer viktiga samtal. (Detta kanske Du vet av egen erfarenhet, ibland kan man glömma det som är framför en. )
Jag vet hur det känns att se någon "slänga bort sitt liv". Mamma slutade leva sitt liv vid 25 års ålder och pausade till hon blev 50 år. Det är ju rent korkat faktiskt. Hon har också blivit osams med folk, som hon aldrig blir sams med (långsint som tusan) - men ser inte att de ju går vidare och LEVER sina liv, medans hon sitter hemma och ältar. Man har ju bara ett liv och man måste leva det själv - det kan ingen annan göra åt en.
Min mamma har faktiskt ställt upp på min son också, nu har vi aldrig haft någon vidare relation - fast min son har hon t o m varit kärleksfull emot. Tyvärr har han tröttnat på hennes andra dåliga kvaliteér.
Jag har psykiska funktionsnedsättningar och jag har varit i den sitsen som din mamma är i. Det kan ta massor av år att inse sitt eget värde. Jag börjar nu komma underfund med allt detta som du går igenom.
Jag vet att det är jobbigt men jag hoppas din mamma snart kommer till den insikten.
Medarbetare på Anhörig.
"Jag gör det till en grej även om det "bara" var en promenad: frågar vad hon såg, träffade hon några hundar, var det skönt, hur känns det i kroppen nu…"
TS, jag är lite på den sidan som din mamma verkar vara, och om någon gjorde mot mig som du beskriver skulle jag aldrig mer ta en promenad, och definitivt inte berätta om det, om jag möttes av en sådan reaktion. Jag kanske är helt fel ute, men om någon omgav mig på alla sidor och "peppade" och "stöttade" och så vidare, skulle jag bara backa ännu mer.
Inte sagt att det har någon giltighet i din situation, men kanske något att reflektera över?
#5 Min mamma känner inte som du. Hon blir väldigt glad av min uppmärksamhet och börjar peppa själv, vill promenera oftare osv. Annars hade jag inte gjort så. Tyvärr stannar det vid pepp, och dagen efter är det återigen för jobbigt att ta sig ut.