Annons:
Etikettasperger-och-autism
Läst 3681 ggr
bettan1967
2014-08-18 10:41

Hjälp jag behöver råd...

Hej på er alla..

Jag behöver råd hur jag ska vara och betee mig tillsammans med min särbo och hans 12 åriga son som bor varannan vecka hos sin pappa.

Det har riktigt skurit sig mellan sonen och mig för att jag inte kan hantera min egna känslor. Jag har själv ADD och Borderline.

Det jag tycker är jobbigt är att han hela tiden pratar med pappan om hans andra familj hela tiden och det drar i mitt mående och känner mig utanför och jag blir ledsen och grinig. Så fort jag ska prata med pappan då kommer han och avbryter mig hela tiden.

Jag försökt att backa undan när vi umgåtts och jag blir tyst men jag blir stressad över situationen.

Pappan tycker det är ok att han pratar om den andra familjen, han tycker det är ok att det avbryts. Nu vill han inte att jag ska prata om mina barn eller det jag gör för då känner sig sonen utanför men det enda mitt syfte är att jag vill att de ska vara delaktiga.

Igår hade vi en diskussion om att sonen tycker det är jobbigt när jag är här och ja! jag kan förstå det på ett sätt. Men jag behöver få råd och hjälp att försöka lösa detta så det fungerar. Behöver få verktyg som jag kan använda mig av så situationen blir bättre.

Saken är också det att jag haft en tuff vår med sorg som min mamma gick bort helt hastigt och min egen hälsa har inte varit ok, ska inte skylla på det men det har tagit också på mitt humör. Om sonen skulle få veta lite av detta så kanske det var annorlunda men saken är att pappan pratar inte om sådant med honom för allt ska vara perfekt och bra när han är här.

Så vilsen och jag behöver råd och ingen pajkastning för det har jag fått tidigare när jag frågat och undrat. Jag vill verkligen ha min särbo kvar.


Elisabeth

Annons:
Ria74
2014-08-18 10:52
#1

Att sonen pratar om sin andra familj ser jag inte som något fel alls, likadant att du pratar om dina barn och vad du gör.

Kan inte du och 12-åringen göra något tillsammans? Spela spel, göra någon utflykt, eller något annat som bara ni två gör för att få en bättre relation. Behöver ju inte vara något jätteprojekt utan något litet bara.

I annat fall eftersom ni är särbo så kanske ni ska låta bli att träffas dom veckorna han har sin son.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Niklas
2014-08-18 11:01
#2

Det låter som att ni behöver sätta er ner alla tre och prata om situationen och berätta vad ni tycker är jobbigt. Jag tycker att det är högst rimligt att sonen pratar om sin andra familj, förutsatt att pappan tycker det är intressant, och lika rimligt att du pratar om din familj, om någon av de andra tycker att det är är intressant.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Cindy S
2014-08-18 11:18
#3

Jag tycker att dina känslor är förståeliga och att pappan gör sin son en björntjänst som låter honom avbryta dig. Det är ohyfsat helt enkelt. Visst ska sonen få tid att vänja sig med dig och hans obehagskänslor spelar stor roll men detta verkar vara trots. Han testar gränserna och pappan låter honom tänja på dem.

Kanske pappan, sonen och eventuellt de andra i familjen behöver terapi för att hantera sonens obehagskänslor och pappan förnekelse(vilket jag tror kan vara gratis eftersom att det är för sonens skull). Att pappan inte sätter gränser och inte vill att sonen ska vara insatt i sin pappas nya liv gör ju inte att de kommer varandra närmare.

Tänk på dig själv först och främst, för i den här situationen är det klart att ingen annan gör det, om din särbo inte låter dig vara dig själv varannan vecka. Ifall din särbo gör dig olycklig och din hälsa värre så kanske ni behöver vara från varandra bättre. Terapi för er kan vara ett val.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

bettan1967
2014-08-18 11:30
#4

Tack…

Jag får inte prata om min familj för det tycker inte min särbo eller sonen om, då blir sonen utanför. Det är tråkigt.

Jag förstår nu att sonen behöver få prata om sin andra familj fast min särbo inte heller är så intresserad av detta.

Jag vet hur jag ska lösa detta och det är att ge det tid, mina känslor är mina, vi kan ses när han inte har sonen (vi gjort så tidigare), vi kan träffas när sonen är med som tex äta något tillsammans och träffas en stund under denna veckan men att jag låter de få ha sitt.  Jag behöver få jobba med mitt ego och övergivenhet som förstärks när jag umgås med dem, samt att bli det jobbigt när jag umgås med dem att jag fortsätter backa och att jag tar en promenad, andas som jag blir stressad, eller tar mitt förstånd och går hem.

Jag älskar min särbo och vill lösa detta och det tar tid att förstå men börjar fatta mer och mer vad som krävs av honom som förälder.. när han tex att han inte räcker till. För jag behöver höra det från andra mammor eller pappor som har en särbo eller från en särbo eller sambo för att kunna förstå att det inte bara är här.

Så tack snälla ni..


Elisabeth

bettan1967
2014-08-18 11:52
#5

Tack #3 skytteflickan 88.

Jo det finns med också.. för sonen vet vad han håller på med för att han vet att han får sin vilja. Och det tror jag finns med i detta med mig för han vet att jag genomskådar hans beteende och jag säger åt honom ibland och då blir han sur på mig. Där vet jag att han vill ha bort mig.

Jag har sagt till pappan att när den dagen kommer och han ska ha eget då får ni inte lätt om ni fortsätter som ni gör. Det kommer att rasa för pojken. Jag har sett det alldeles för mycket i mitt arbete. Och här har han en fördel och kunna använda mig för att det blir bättre för sonens framtid men de kommer märka sen vad det blir.

Nu låter det som jag lägger mig i deras för mycket men det gör jag inte, är ganska försiktig där. Men när pappan själv ber om råd då kan jag säga.

Så trots finns med och inga bra gränssättningar.

Sonen gick på fritids för de med diagnoser men där kunde han inte vara för han mådde dåligt med de som har damp, flyttar han sen och det blir antagligen på ett LSS boende så kommer han stötta på de med olika diagnoser och där kan hända vad som, hur ska han hantera det.

Känslor.. man får inte visa känslor utan vara glad hela tiden. Hur ska pojken veta att tex om man är ledsen varför man är ledsen för att kunna säga varför man inte är i form för att man är trött, eller arg för att det hänt nåt. För pojken tror annars att allt handlar om honom.

Äter vi tillsammans så ställer han bara tallriken på bänken och går och pappan säger inget. Jag säger att den ställer du in i diskmanskinen. Då blir han sur och irriterad på mig för det ser jag med hela kroppsspråket. Men oavsett vad han har för diagnos så behöver han få ett ansvar och riktlinjer och det behöver alla barn och ungdomar.

Min särbo och jag träffade en av mina kunder från jobbet, en person i 20 års åldern. Dagen efter så säger han får de gå ut själva. Ja varför skulle de inte få det för svarar jag.  Självständighet och att de är egna individer men att de får stöttning av det de inte klarar av men att det är viktigt men den sociala biten med tex jobb och skola. Att de får vara delaktiga med varandra och inte skydda dem för att de har olika diagnoser och att de inte kan umgås sådant förekommer inte,  matlagning, städa och tvätta får de göra med.

Inget av detta finns med i sonen.  Det är så tråkigt. Skönt att få tömma ur sig detta men som sagt jag har fått råd och förstår vad jag ska göra och det känns bra för mig :)


Elisabeth

Upp till toppen
Annons: