Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
-- Suicid - Självmord

trött på att leva - hjälp.

2014-08-18 12:49 #0 av: kalyptuss

Det finns inget jag hellre vill än att försvinna. Faktiskt inget. Jag är så desperat efter att må bättre, men det kommer inte.

För att förklara situationen lite. Jag är 18, har social fobi, grav ångest och allt började när jag var liten. Min pappa är både alkoholist och knarkare. Han misshandlade mig och mamma psykiskt och brände mig med tändare, hotade mig med att döda mamma etc med andra ord han var ingen speciellt bra pappa. Jag har sedan jag var 12 då givetvis haft kontakt med socialen, har en egen lägenhet av dom. När jag var 14 blev jag våldtagen av en 30åring, jag känner/kände honom inte utan det var ute. Mitt liv började rasa samman och jag isolerade mig i ett år, var aldrig ute. Jag träffade en människa som lovade mig att jag kunde lita på honom. Istället spred han ut massa lögner om mig och hånade att jag blivit våldtagen, jag har försökt ta livet av mig och hamnat på intensiven 3 gånger. Livet bara faller.

Träffade min första kärlek förra året. Vi har ett drömförhållande från himlen, men jag är alldeless för skadad för att kunna vara lycklig. Jag har daglig ångest, längtar efter döden och minsta lilla i vardagen tar mig tillbaka till trauman jag önskade aldrig fanns. Häromdan skar jag mig så djupt jag kunde i benet och idag vill jag bara ta alla tabletter.

Jag har haft kontakt med psykolog under en längre tid, men de hjälper inte. Mediciner hjälper inte. Känner bara evig tomhet och sorg. Hjälp. Med tips. Med förslag. Allt. Jag orkar inte må såhär mer.

Anmäl
2014-08-18 13:00 #1 av: VildaVittra

Tillåter du dig själv att känna glädje och lycka? Eller tycker du att du inte är värd det?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-08-18 13:04 #2 av: Bill&Bull

Ledsamt att läsa det du gått igenom :(
Har egen erfarenhet av att må riktigt dåligt själv, och vet hur det är att bara se svart.
Jag råder dig att prata med din läkare om detta att det inte hjälper dig, kanske behöver du annan medicin eller annan dos. Jag gick själv väldigt länge i terapi utan att jag tyckte det hjälpte, man måste ju vara mottaglig för hjälpen och det är man inte om man är för djupt nere. Samtidigt är det viktigt att du talar om för din psykolog att du inte blir hjälpt så ni kanske kan pröva något annat. Dom måste kunna hjälpa dig på något sätt. Det är det jag kan råda dig att göra. Ge inte upp vad du än gör! Kram

Anmäl
2014-08-18 13:11 #3 av: mrsJensen

Jag kan inte göra så mycket mer än att skicka över lite pepp, några kramar och så... Har själv varit i depressionsträsket så förstår hur du mår! Det enda jag kan säga är väl att fortsätt kämpa, jag ville dö i mer än tio års tid men är numera fri från den biten. Det är skitjobbigt men med en hel del vilja och kämpande, terapier, medicinering med mera så går det att bli bättre, iaf för de flesta med depressions- och ångestsjukdomar. 

Anmäl
2014-08-18 13:17 #4 av: kalyptuss

Jag tillåter mig vara lycklig men så fort jag gått uppåt, tex förra året blev jag dagligen hotad pga den som spred lögner om mig och min pappa hotade mig tills jag fick dold identitet från honom detta året. Jag har varit på psyk med tvång pga brutala självmordsförsök men det blev bara värre. Jag har mist alla mina nära, ett år så miste jag 12 nära ur livet. Jag behöver inte ens tänka på något längre utan jahg känner bara sån stor sorg när jag vaknar. Jag hade en syster men hon är på andra sidan nu. Jag försöker dagligen men inget är intressant längre, vaknar och börjar genast kippa efter andan medan tårarna öser. Jag vet inte hur allt kunde gå såhär snett då jag aldrig gjort någon annan illa, har mest varit isolerad och tagit ut allt på mig själv. Min mamma gråter bara om jag pratar med henne så slutade med det.vill inte prata med killen eller mina två närmsta vänner heller för jag vill inte få dåligt samvete bara för jag råkar må så dåligt... Tack för respons kram

Anmäl
2014-08-18 13:35 #5 av: Bill&Bull

Du ska inte känna att du får dåligt samvete för att du mår dåligt, du har anledning till det. Och inte heller är det ditt fel. Men kan lova dig att vara isolerad och trycka allt inom sig är inte bra. Vet att det är svårt men du måste ta emot professionell hjälp. Du behöver få medicinsk behandling som passar dig för att komma upp från det djupaste och kunna ta emot hjälp. Lova mig att du pratar med din läkare.
Bamsekram!

Anmäl
2014-08-18 13:46 #6 av: Sindri

För någon med min trygga uppväxt känns det nästan förmätet att skriva och råda dig. Jag kan aldrig på något sätt förstå det du gått igenom. Men det gör riktigt ont i mig när jag läser om ditt liv. INGEN människa skall behöva känna så och det känns fattigt att vårt samhälle inte kan ge mer stöd.

Men trots min trygga uppväxt så fanns det några år när jag tyckte livet var för komplicerat och svårt. Jag grubblade mycket och såg det mesta i svart. Visst fanns det riktigt mörka tankar också, men jag hade få möjligheter att realisera dem.
Idag är jag naturligtvis glad över att jag inte hade det. Men jag tänker aldrig glömma bort den unga människan som tyckte livet var för tungt att leva.
Det finns en bok som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", av Ann Heberlein. Jag har inte läst den, men tycker titeln är väldigt talande. Man orkar bara inte med livet som det är, men egentligen kanske det inte är döden man vill, men vad är alternativet?

Det verkar som om det inte finns någon annan anhörig som kan ställa upp för dig, bara finnas där och få dig att känna dig viktig. Som jag kände det när jag var ung så handlade det om självrespekt och självkänsla. Att tycka att man var värd något, och något bättre. Jag hamnade aldrig i några farliga situationer, men jag kunde gjort det, eftersom jag inte var så rädd om mig själv.

Att ha en god självkänsla (som inte är samma sak som självsäker) är en grund för att inte råka illa ut i relation till andra människor. Så fort man blir beroende av andra människor eller sammanhang för att må bra, blir man ju också väldigt sårbar.  Att lära sig att tänka - Jag är värd bättre än så här, kan göra att man slipper destruktiva förhållanden (det kan man ha även med kompisar, och det var jag expert på att hamna i).

Att också lära sig att tänka - Ska den där skitstöveln få förstöra mitt liv? Ska en annan person få bestämma hur jag skall må? kan vara ett steg.

Det finns väl något som heter stödpersoner som är till för människor som råkat vilse.? Det finns också föreningar för t ex personer med ångest. Vad tror du om det?

http://www.1000glada.se/arkiv/?w=ass%E2%80%93en-forening-for-alla-med-angestsjukdomar

Snälla, fort sätt och skriv i den här tråden om tankar och känslor, om situationer och hur du reagerade.
Det låter underbart att ha träffat en så fin kille och det kan vara ett jättebra stöd till dig och gör att du får mycket roligt, men det är bra om du inte hänger upp allt på det. Men njut av det och tillåt dig att känna dig lycklig. Klart att du är värd det! Det är DU som skall hjälpa dig själv. och människan är en fantastisk skapelse, tänk bara på hur vi överlevt under hundratusentals år. Du har också en enorm kraft inuti dig, det gäller bara att du tråcklar dig fram till den och att du vågar lita på dig själv.

Anmäl
2014-08-18 17:56 #7 av: JohannaEkroth

Låter som din far har gjort dig otrolig skada och sargat dig enormt. Det finns stöd och hjälp att få när man har växt upp i missbruk. Möten och träffa likasinnade till exempel. Läs gärna denna som jag har skrivit. http://anhoriga.ifokus.se/articles/53adf259ce12c43536001379-vuxna-barn-till-alkoholister?discussions-1

Sedan social fobin grundar ju sig i våldtäkten. Den behöver du också få terapi för och bearbeta. Pratar du någonsin m den med din psykolog? Kanske någon form av terapi skulle vara bar mot den också. 

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2014-08-21 14:50 #8 av: kalyptuss

Tack så mycket för all omtanke... Ni verkar alla vara jättefina människor. För två dagar sen stod jag inte ut och tog en överdos och skar mig hejdlöst, det ordnade sig dock tackvare väninnan. Hon lugnade mig och jag pratade ut med henne så jag åker nog iväg till henne på tjejkväll för att rensa huvudet
huvudet. Killen tog hand om mig och har sen dess åkt till mig varje rast och pysslat om mig, tänt ljus, kliat mig i håret, hållt om mig och pussat på mig. Jag har mått bra och inte jättedåligt då jag pratat ut med honom och han varit så stöttande och sagt att jag måste prata med han och att han inte ser en framtid utan mig, att jag är hans allt och han är orolig över mig. Att jag måste lära mig bryta min vägg och förstå att han finns där för att han vill och älskar mig. Jag vet inte varför jag har så svårt för att prata.. Det har alltid varit så. Jag vill egentligen börja storböla och skrika ut allt men istället blir jag tyst och längtar tills jag är själv igen så jag kan gråta ut. Jag får fortfarande en hemsk ångest när jag är själv. Så fort han åker så känner jag mig övergiven i min ångest. Lägenheten ekar och min puls går uppåt, jag börjar kippa efter andan och bilder i huvudet kommer upp som jag bara vill radera. Jag har istället för att bara ligga och gråta försökt distrahera mig med alla möjliga internet sidor, läst på ifokus och det har känts en aning bättre. Men vissa stunder är värre än andra.. Undrar fortfarande vad meningen med livet är. Men han sa att han skulle ge mig en romantisk helg, plocka blåbär etc då jag är botaniker och älskar natur. Jag försöker Tänka på att jag verkligen har världens bästa pojkvän och att jag ska vara lycklig för det. Vi ska snart flytta till hus säger han och påminner mig konstant "ett liv på landet som du alltid drömt om, iväg från stan, socialen och din skitstövel till pappa. Bara du, jag och djuren och naturen." detta har varit min dröm ända sen jag var liten. Och det är inte långt kvar. Så jag borde vara glad. Men ändå denna tomhet, krampen... Försöker se framåt iallafall. Och tänka på att jag älskar honom över allt annat och att jag aldrig skulle vilja vara utan honom, för det blir jag ju om jag skulle försvinna. Jag kan inte se att min dröm ska bli verklighet men det sjunker nog in när tiden väl är inne, tills dess är det väl bara att kämpa och åka iväg till vänninan en vecka om jag känner att det blir för outhärdligt igen. Ska höra av mig till min psykolog också. Tack för att ni ägnar er tid det betyder mycket att veta att ni klarar er från denna smärta och visar att det finns hopp (blomma)

Anmäl
2014-08-21 15:08 #9 av: Bill&Bull

Vad glad jag blir å höra svar från dig! Å fint å höra att din kille finns där för dig, ta vara på era fina stunder. Tycker det är jättebra att du vågat öppna dig för han och vågar tro på att det finns faktiskt dom som bryr sig om dig :) jag tror också att landet kan göra dig gott, vara ute i naturen och andas in den friska luften är jättebra för sinnet. Och upp och ned vågor kommer det vara, du mår bättre när du har stöd och om han sedan går iväg så kommer tomheten, försök att påminna dig om att han kommer tillbaka sen. Att du är inte ensam här i världen och att folk bryr sig. JAG bryr mig, och jag känner inte ens dig men kan känna igen mig för jag har också varit på botten. Och jag hoppas innerligt att du inte ger upp utan tar hjälp av alla som finns omkring dig som bryr sig. Och behöver du skriva av dig här så gör det absolut! Kram

Anmäl
2014-08-27 15:29 #10 av: kalyptuss

En liten update, tack för svar.. Jag är som så att jag helst håller problem för mig själv då jag anser att världen inte kretsar runt mig. Och jag är inte mycket för uppmärksamhet. Så min kontaktperson (jag nämner iofs sällan hur jag mår i överlag utan är mest tyst) sa idag att han tyckte att jag verkade som en positiv stark och glad tjej under tiden han känt mig och påpekade att han tyckte att jag överdrev med mitt mående.
Endast för att jag har förmågan att ligga och gråta en hel dag och sen dra på ett leende så fort jag vet att någon kommer för jag har så svårt att prata med andra. Då skulle jag bli pushad till livets gränser med min sociala fobi idag utan någon som helst respekt när han vet att jag tidigare blivit våldtagen etcetc därav min sociala fobi. Hallå eller. Bara för jag aldrig skyltat med mitt mående, gjort upp en fasad och aldrig någonsin glömt dölja mina ärr betyder inte det att jag ljuger när jag säger att jag mår skit. Bara för jag inte berättar om överdosen och alla kvällar jag gråtit hejdlöst betyder inte det att dom kvällarna inte existerar. Nu är jag besviken och har aldrig lust att öppna upp mig/söka hjälp igen. Att en sån lång utbildning kan göra att människan fortfarande besitter så mycket oförstånd.

En sak att tillägga är att jag har aspergers därmed sociala svårigheter vilket han vet om, därav anser jag det var extra respektlöst av han när han redan var väl medveten om att jag inte gärna pratar om problem.

Jag börjar tappa hopp om mänskligheten och blev plötsligt ganska hatiskt inställd. Börjar förstå att jag själv är min enda hjälp då dom andra som är menade för att hjälpa mig bara gör allt värre.

Anmäl
2014-08-27 15:35 #11 av: kalyptuss

Så länge jag hållt inne det för mig själv och när jag väl första gången erkänner att jag mår riktigt dåligt så överdriver jag tydligen. Men okej då. Bara för jag inte vill gå runt och röra om i andras liv, berätta för alla hur jag mår, visa mina ärr och göra ett himla liv och hellre håller det för mig själv då jag avskyr uppmärksamhet så mår jag tydligen fantastiskt. Jävla. Bra.

Jag har aldrig tyckt världen kretsar runt mig, därför ska jag nu lida för det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.