Dotter till missbrukande föräldrar
Hej alla.
Först vill jag säga att det här är väldigt jobbigt för mig att skriva på grund av flera orsaker. Jag skriver här nu för att jag är trött på hur mitt liv ser ut i dagsläget. Båda mina föräldrar dricker mycket. Det är dock endast under helgerna (fredag, lördag och söndag) och det är främst min pappa. De har druckit mycket enda sedan jag var liten. Mitt första minne av mina föräldrar som fulla var då vi var på semester tillsammans med mina kusiner och när vi kom tillbaka till huset på kvällen så ramlar min pappa in i busken i trädgården. Jag förstod att något var fel, och började gråta i sängen och sa till min mamma "pappa är en fullgubbe", utan att knappt veta vad det var. Jag visste inte vad alkohol var, eller vad "att vara full" innebar heller. Då var jag 8 år. Sen dess har det pågått. Jag skäms ofta för mina föräldrar i sociala situationer som involverar alkohol, också här är det nästan bara min pappa som blir full så det stör. Han pratar om konstiga saker, ser påverkad ut, och är bara allmänt pinsam. Ett par gånger har min mamma också blivit så full att det har varit pinsamt och det var nästan jobbigare än att se pappa då jag har en närmare relation till min mamma. Hon är mitt stöd i vardagen och när inte ens hon kan ta hand om sig själv känner jag mig så ensam. Så det är fruktansvärt jobbigt egentligen. Som tur är så har det inte varit mycket sociala situationer den senaste tiden men det går ju inte att undvika heller.
När min syster gick i högstadiet gick hon ett tag hos skolpsykologen eller vad det kallas. Där sa hon att hon mådde dåligt, delvis för att våra föräldrar dricker. Den här människan (som ska ha tystnadsplikt) ringer då till min mamma på arbetstid och berättar det min syster sa. Mamma blev rosenrasande för att inte uttrycka mig milt, berättar för pappa och när jag kommer hem säger hon att socialen ska komma och ta mig och min syster. Jag fick väldigt ont i magen av det här, det är också anledningen till att jag aldrig skulle säga något men min syster är inte lika smart när det gäller vad man ska säga och inte. Som tur var hände inget mer. Våra föräldrar var dock sura ett bra tag och vi fick en del skit av det där uttalandet rätt så länge. De la över det på oss, själva ser de inte att de beter sig felaktigt. I ett par veckor efter det (två kanske) drack de inte på helgerna. Vi satt och åt i köket istället för i matsalen och det var minst sagt tryckt stämning. Som att de ville straffa oss, att det inte skulle bli någon "helgkänsla" eftersom det hängde ihop med alkoholen. De började dock dricka inte långt senare igen.
Jag är ändå 21 år nu och kan hantera det här, min syster är 18. Så det är ingen fara så, men jag är trött på det här beteendet. Hur mina föräldrar kan sitta och snacka en massa skit om mig och min syster, om andra, och bara bete sig jobbigt. Min pappa dricker för att det är en undanflykt från verkligheten. Med exfru och två barn i det tidigare äktenskapet känner han väl att han inte räcker till. Det är alltså mina två halvsystrar som nu båda är 35+. Den ena systern tog skilsmässan hårdare än den andra, och är ganska påfrestande i sin relation till vår pappa i och med att det ska vara daglig kontakt. Detta stör mig lite måste jag säga.
Allt det här med alkoholen och det, det står definitivt i vägen för min och min pappas relation. Jag har förlorat respekten för honom. Jag vet att det bara är vissa dagar han dricker, men det är svårt att behöva ändra sitt beteende beroende på om han druckit eller ej. Jag försöker hålla mig undan då han och mamma är onyktra. Dessutom känns det som att min pappa bara talar sanning då han druckit.
Nu börjar det här bli långt, men jag känner att jag behövde skriva av mig. Det låter väldigt illa nu när jag formulerar det, värre än vad jag trodde egentligen. Jag är glad att jag är såpass gammal nu ändå att jag kan hantera det, men tyvärr är jag beroende av min familj fortfarande trots att jag önskar att jag inte var det. Jag längtar efter att vara helt självständig men samtidigt känns det läskigt. För jag har inte så många andra än min familj. Vet inte riktigt vart jag vill komma, men alla åsikter och kommentarer är välkomna. Finns det någon som varit med om liknande? Det är jag ganska säker på att det finns, men det vore jätteskönt att höra.
Tack till alla som orkat läsa och bry sig!
Jag har tyvärr inga egna erfarenheter att dela med mig, bara medkänsla.
Jag tycker att du verkar vara en vettig människa trots vad du gått igenom. Du ska inte känna dig skyldig över att dina föräldrar inte lever upp till sin "del" av föräldrar-barnrelationen och ta det avstånd du känner att du måste ta till dem. Din syster, hon är kvar hos dem ett tag till antar jag? Jag har ingen aning om hur svårt det här är för er, men kom ihåg att bara för att era föräldrar har gjort det svårt för er att umgås, så har du fortfarande sina syskon som "duger" som familjemedlemmar. Försök att vårda de relationerna, och prata ut om er barndom om det går.
Jag blir ledsen av att läsa att du tycker att "Jag fick väldigt ont i magen av det här, det är också anledningen till att jag aldrig skulle säga något men min syster är inte lika smart när det gäller vad man ska säga och inte." eftersom att i ett perfekt läge så hade ni blivit omhändertagna efter att ni berättat, era föräldrar hade varit tvungna att sluta dricka för att få tillbaka er, och bevisa för socialen om och om igen att de inte drack. Men när samhället sviker, när ingen ringde polisen eller socialen när de såg att era föräldrar drack när ni var med, när skolsköterskan hade all info för att stötta din syster, då är det ju så att man måste hålla tyst för att ta sig igenom dagen.
Jessica Jones (2015-)
- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -
Jag har i stort sett vuxit upp på samma sätt. Jag gjorde som din syster och berättade, mitt mående var riktigt dåligt och i mitt fall resulterade det i att jag blev LVU:ad. Det var en kortvarig lösning och jag kom fort hem till min familj igen och fick då erbjudandet av soc att flytta till familjehem (jag var 15-16år då). Det gjorde jag inte utan fortsatte att bo hemma. Mitt liv har varit väldigt stökigt och när jag var runt 25 valde jag att flytta 30mil bort från min familj för att plugga. Jag är nu 34år och träffar knappt min familj. I somras träffade jag dem och innan dess var det nog två år sedan jag träffade dem. Jag har ingen önskan eller behov av att ha så mycket kontakt med dem.
Nackdelen med att växa upp på det här sättet är att man lär sig att dölja för andra hur det är. Tryggheten man ska ha som barn är sina föräldrar och när det inte riktigt fungerar så lär man sig att skydda sina föräldrar och det är inte bra.
Det enda rådet jag kan ge är att inte ta ansvar för dina föräldrar. För att du ska kunna ha en fungerande relation med dem krävs det att du inte är ensam om att försöka få till en relation. Dina föräldrar måste också anstränga sig. Allt är inte ditt ansvar
Tack båda två för svar! Orkar inte riktigt skriva ett ordentligt svar just nu, men kände att efter jag skrev det här igår så blev jag nästan mer ledsen än innan för det är som att jag försöker trycka undan det och lyckas för det mesta, men att faktiskt berätta är som att erkänna för sig själv. Jag kommer oavsett vad som händer bo kvar hemma ett tag till pga studier och inga pengar. Men jag längtar bort.
#2 Jag håller helt med i nackdelarna. Tänkte faktiskt idag på det här med trygghet. Jag känner lite att jag är en ganska otrygg person. Och ja, jag skyddar mina föräldrar, jag hatar konflikter så undviker allt sånt så gott det går. Ska försöka att inte skydda dem längre. Nej precis, när det gäller relationen så tycker jag egentligen att det ska ligga mer hos föräldern.
Om du vill prata av dig kan du slänga iväg ett mail till mig som har varit med om liknande händelser.
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
#4 Tack fina du, vad gulligt av dig. Beklagar att du gått igenom liknande dock. Ja jag kanske gör det när det känns jobbigt. Just nu är det lugnt, pappa är bortrest fram tills torsdag och när inte han är hemma så dricker inte mamma. Känns befriande faktiskt.
Hej..
Du får gärna höra av dig till mig om du vill skriva av dig..
Jag är uppvuxen i ett dysfunktionell hem med en pappa som tryckte ned mig och slog mig mm och mamma utvecklade senare alkoholism. Vet att det finns i min släkt.
För att jag skulle överleva själv någonstans i min ensamhet började jag dricka när jag var elva år. Sen och senare kom det in andra saker i mitt liv men hur som så började jag att utveckla mitt eget missbruk.
Idag har jag fyra barn och fyra barnbarn och i november har jag 15 års drogfrihet.
Jag har haft ett missbruk och är sedan ett sk vuxet barn, två av mina barn har utvecklat detta men nu är det bara min yngsta.
Det finns 12 steg och anhörig program, jag brukar säga så här att man glömmer oftast anhöriga för de som dricker eller har något slags missbruk så koncentreras det mycket för de med beroende men de som är anhöriga eller familjemedlemmar är också medberoende och behöver precis lika mycket hjälp.
Så hör av dig.. jag har stor erfarenhet av detta.
Elisabeth