Annons:
Etikettnegativt-jobbigt
Läst 2760 ggr
Anonym
Anonym
10/9/14, 6:14 PM

Släktträff..

Hej alla!

Nu känner jag att jag behöver lite stöttning och peppning. Det här är en av de frustrationer jag har i mitt liv som jag inte riktigt kan göra något åt.

I helgen ska min familj på släktkalas kan man väl säga. Min pappa är skild och har två barn från tidigare äktenskap som nu är i 30 års åldern. Jag är nu i 20 års åldern så det skiljer ca 15 år mellan oss. När jag var yngre var mina två äldre syskon mina förebilder, jag tyckte de var hur häftiga och coola som helst. När jag tänker tillbaka på tiden då jag var liten så gjorde de mycket för mig och min syster. Mer än vad jag hade gjort i deras situation, och jag får nästan lite dåligt samvete. När åren gick gled vi mer eller mindre isär. Nu är de båda gifta och har barn. Genom det har vi glidit ifrån varandra ännu mer, ses väl ungefär en gång om året förutom om det är någon större händelse (dop, bröllop etc.) och ju äldre jag blir, desto mer känner jag hur stel och krystad situationen är. Det har gått så pass långt att jag hellre stannar hemma än att träffa dem. Jag vet att min pappa tycker det är jobbigt. Han har skuldkänslor på grund av skilsmässan. Den ena av mina halvsyskon från det tog skilsmässan sämre. Man märker att hon fortfarande har problem i och med att hon är ständigt kontaktsökande och det går mig mer och mer på nerverna. Hon och hennes man har precis flyttat till vårt bostadsområde, hon vill att deras barn ska gå på dagis precis där vi bor så att min pappa ska kunna hämta barnen på dagis och ta hem dem hit. Där går gränsen för mig, jag vill inte behöva bli så delaktig. Jag har mitt liv, eller jag försöker skapa mig mitt eget liv, jag studerar på heltid och har ingen lust att vara barnvakt med allt vad det innebär. Samtidigt har jag inte möjlighet att flytta heller. Ser verkligen inte fram emot den situationen alls..

Men åter till själva ämnet. I helgen är det då släktträff och jag har fasat för detta i två veckor. Har verkligen ingen lust att gå alls men jag vet att jag måste. Jag ska såklart ta på mig mitt gladaste ansikte och klä mig fint och le men inombords vill jag bara att det ska vara över redan. Vad ska jag göra? Vad ska jag tänka? Tycker bara det känns så extremt jobbigt.

Annons:
mollygumma
10/10/14, 8:01 AM
#1

Gå inte om du inte vill det skulle inte jag göra  Jag bestämmer hur jag skall träffa min släkt och en del har jag valt bort helt  Lycka till och lyssna på ditt hjärta  Molly

Anonym
Anonym
10/10/14, 6:20 PM
#2

Tack för svar! Jag önskar verkligen jag kunde hoppa över det, men jag tror mina föräldrar skulle slå ihjäl mig så. Tyvärr har jag för stark pliktkänsla för att inte gå helt enkelt. Så denna gång, visst, men nästa så tänker jag faktiskt inte gå.

Grejen är hur det ger ringar på vattnet. Jag vill ju inte att de ska märka att jag tar avstånd, inte mer än nödvändigt i alla fall. För det skapar bara en massa problem.

[[Rosmarmelad]]
10/11/14, 9:15 AM
#3

Fast om din far ska vara barnvakt till sina barnbarn betyder inte det att du ska sitta barnvakt.

Tycker du inte om att din pappa har fler barn än dig?

Anonym
Anonym
10/11/14, 5:06 PM
#4

#3 Nja det blir ändå som att jag blir indragen det kan jag nästan lova, tror ärligt inte att han klarar av ungen själv. Än så länge är det inte aktuellt som tur är. Men det är väl ett senare problem. Vill inte att det ska bli "pappa kan du hämta på dagis?" och sen ta hem barnen hit när jag behöver fokusera på studier, och inte riktigt har någonstans här hemma att dra mig undan heller. 

Jag har inget problem alls med att min pappa har andra barn än jag, de fanns ju långt före mig, jag har känt dem hela mitt liv. Mitt problem är att jag inte riktigt känner någon riktig relation till dem, vilket gör att det blir jobbigt att umgås. Det gör att jag hellre drar mig undan och undviker situationen. Ibland känner jag också att kontakten mot min pappa kan vara lite för påträngande. Men det får jag inte säga högt, känner skuldkänslor av att bara skriva det nästan. 

Det är en jobbig situation det här med skilsmässor och halvsyskon och halvfamiljer och hej och hå.

Jess89
11/5/14, 2:09 PM
#5

Hur gick/kändes släktträffen om du beslutade du dig för att gå?

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Anonym
Anonym
11/5/14, 4:02 PM
#6

#5 Det gick bra. Det var stelt, men jag tycker oftast att sociala situationer är stela, är himla känslig för energier och sådär. Men jag vet att det var rätt beslut att gå. Är alltid lika glad när det är över, även om det låter hemskt.

Annons:
Upp till toppen
Annons: