Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Presentationer Hälsningar Kontakt sökes Allmänt ¤ Livshotande sjukdomar ¤ Kroniska sjukdomar ¤ Psykiska sjukdomar -- Suicid - Självmord ¤ Funktionsnedsättningar -- ADHD/ADD -- Asperger och autism ¤ Missbruk och Beroende -- Alkohol -- Narkotika ¤ Mobbning, konflikter och gräl ¤ Våldtäkt & Incest ¤ Att vara anhörig till... ¤ Övrigt Anhöriga ¤ Positivt i livet ¤ Negativt & Jobbigt ¤ Berättelser ur livet ¤ I livets slutskede och tiden efter ¤ Minneslunden ¤ Lagar & Regler ¤ Hjälpmedel och stödinsatser ¤ Tips och råd ¤ Böcker och övrig media ¤ Dikter ¤ Undersökningar ¤ Lekar och tävlingar [OT - ] Utanför ämnet Om sajten & IFokus Om andra sajter
Allmänt

Föräldrar favoriserar syskon

2018-07-21 11:50 #0 av: Ankan85

Jag och min bror bygger våra respektive hus nästan samtidigt och jag får en känsla av att min far favoriserar min bror och allt han gör. Vi bygger på lite olika sätt och det känns som att min bror gör allting rätt och ordentligt medans jag och min man bara gör ett halvdant arbete. Jag får ofta höra från min far att ”x ska göra si och så, ska inte ni göra likadant?”. ”Han har skaffat sådan utrustning till huset, det ska nog ni också ta” osv... Min bror är väldigt händig och teknisk medans min man är lite åt andra hållet (anställer gärna någon som fixar åt oss), så jag vet inte om det påverkar min fars syn på det hela. Jag är en vuxen kvinna och borde ju inte ta åt mig och jag känner mig nästan lite barnslig över hur jag reagerar. Men ändå är jag ofta på dåligt humör efter att ha besökt mina föräldrar då jag bara får höra om hur bra min bror har gjort saker och ting.
Ville väl bara ventilera mig lite, kanske det finns flera i samma sits?

Anmäl
2018-07-21 11:56 #1 av: MonicaLagerquist

Känner igen mig i det där. Har tyvärr inget bra råd.

S*Blå Katten Cornish Rex och La Permuppfödning.


Anmäl
2018-07-21 12:16 #2 av: Wonnalesan

Bra råd vet jag inte om jag har, men jag kan ge lite tankar. Ofta ser man sin del av det hela  och det gör ont så klart!

Kanske är dina föräldrar sådana att de bara ser vad man gör, inte vem man är. Själv var jag en som ställde upp för beröm, men på äldre dagar då jag inte orkade hjälpa mina föräldrar med allt så såg jag att deras uppskattning bara fanns då de hade glädje av det.

Man kan försöka prata med föräldrarna om hur man känner, men det krävs mod också för att tala om hur det känns i själ och hjärta.

Så kan alla ändå bara bekräfta sig själva, kan dina föräldrars råd vara välmenande?

Att de vill att det ska bli bra och fint med ert hus? Är det andra områden dina föräldrar lyfter fram dig? Känner du deras kärlek?

Jag har själv oförtjänt varit i andra änden och därför känt att jag aldrig fått vara den jag är pga avund. Fått ligga lågt med mitt liv för att slippa höra att jag var favorit. Det är tungt också!

Men syskon har ögon på varandra , kanske din bror har annat som tynger honom?

Syskonrelationer är så knepiga, jag försökte prata med min mamma, men nej, det gick inte. Hon ville inte höra. Kanske är dina föräldrar mer mogna?

Lev ert liv uppskatta varandra och det ni åstadkommer.  Föräldrar kan undermedvetet spela ut barn mot varandra.

Nu är mina borta och jag saknar dom varje dag, trots allt så är de alltid mamma och pappa. Lycka till! Mvh/WLBlomma

Anmäl
2018-07-21 12:21 #3 av: Hukanson

Gå ut i skogen, sätt dig under ett träd. Meditera dig till Ljuset. Inse att du har flyttat hemifrån och är en egen självständig människa, någon som har valt en livspartner att dela livet med. 

Eller fortsätt att syskongnabbas och tävla om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet. Fortsätt att vara sårade syster besserwisser. 

Med all respekt

Oneness can not be divided.

Anmäl
2018-07-21 13:15 #4 av: Maria

Har du pratat med din bror om detta?

Ibland kan man inte göra så mycket åt andras kommentarer men du och din bror kanske kan skratta tillsammans åt det hela?

/Maria

 

Anmäl
2018-08-09 11:45 #5 av: Rovfisk

Känner igen den känslan. Jag och mina 2 äldre syskon lämnade hemstaden tidligt. Min Äldre bror bor kvar i Norge, fast 70 mil från våra föräldrar, men jag och min äldre syster "rymde" till Sverige.

Vi har 2 yngre syskon kvar i hemstaden, där även våra föräldrar bor. Och nu på senare år, efter att de yngre syskonen fick barn och familj, så är det nästan så barnbarnen och vi syskon här i Sverige och de som bor längre bort i Norge, inte existerar längre. Det är bara de två som är kvar i hemstaden som räknas liksom. De och deras barn och respektive.

Så fort man pratar med mamma i telefonen, så är det bara mina småsyskon och deras barn och respektive som gäller, det är knappt så hon frågar hur vi och våra barn mår.

Min yngre syster har Fibromyalgi, och det är så himla synd om henne hon har ju så ont, hon kan inte jobba och har inga pengar. Ja viss kan det vara så, men att både jag och mina två äldre syskon också har samma diagnos, jag har dessutom kroniska nervsmärtor,  det räknas liksom inte.

Jag och mina två äldre syskon bryr oss väl inte så väldigt,mycket, trots att det nog svider litegrann. Vi har varandra.

Men barnen tycker det är jättejobbigt, de vill inte åka dit och hälsa på och de vill inte att mormor och morfar skall komma hit heller, för de bryr sig ju inte om dem, de pratar ju bara om kusinerna som bor kvar i hemstaden och pratar bara om dem (mina barns ord, inte mina).

Både jag och mina två äldre syskon har försökt säga till dem, men de lyssnar inte.

Förlåt för väldigt långt inlägg, men det var skönt att få skriva av sig lite :)

*Sajtvärd på Akvariefisk, Autism och Amerikanska bilar.

*Medarbetare på Leopardgecko

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.