Att vara anhörig till...

Vuxna barn till alkoholister mm. Min historia

2018-10-29 17:14 #0 av: Tissetass

Hej! 

Jag är ett vuxet barn till alkoholister och jag kan ju omöjligen vara ensam =) Jag kan ju berätta lite hur min väg sett ut. Jag är 34. Ca 06 eller 07 gick jag ett tolvstegsprogram för anhöriga. Det gav en del men just då och där i livet så var jag inte redo och mogen att ta till mig det helt. Jag la det på hyllan efteråt och blev arbetsnarkoman och flydde från det istället. Men efter ett tag så blev jag så less på att jag inte fick mitt liv att fungera, mina förhållanden slutade alla på samma sätt mm, innerst inne visste jag ju att jag var tvungen att öppna den där dörren ändå igen. Och tillslut var tiden mogen och även jag.  Har läst mycket och det finns mycket på youtube ,jag ser till att checka in med mig själv hela tiden eftersom man lätt blir medberoende till allt och alla och det snurrar till uppe i huvudet.  Nästa steg är nog att hitta en grupp, man kommer en bit påväg på egen hand, sen tar det liksom stopp och man behöver andra Glad Bara den insikten är ju stor i sig för mig.   Meditation, yoga och att påminna mig att vara i nuet har hjälpt mig. Det är ju bra dagar och en del när man 'tappar bort sig' fullständigt.  Men jag är ju inte mer än människa Glad

Hur har det sett ut för dig? När förstod du att det var din uppväxt som satte käppar i hjulet? Hur långt har du kommit på vägen? 

Dela gärna med dig! =)

KRAM!

Anmäl
2018-10-30 15:25 #1 av: Tissetass

PS. Du är inte ensam Glad D.S

Anmäl
2018-11-10 21:25 #2 av: Jess89

Jag är också medberoende till en alkoholist. Upptäckte detta under tonåren och att våga ta steget och berätta sanningen för någon var allt annat än lätt. Tack och lov har jag haft en förstående sambo som sett hur jag haft det.
Jag har gått hos flera kuratorer men var nog inte riktigt mogen för att ta tag i problemet. Har nog mer haft det som en liten ursäkt till saker. Men trots detta har jag kommit långt däremot självförtroendet behöver jag jobba på.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Anmäl
2018-11-11 21:38 #3 av: Skogsväsen

Måste låna tråden och fråga, hur har det påverkat er att vara medberoende/levt med alkohol-missbrukare i familjen? Om det går att förklara på ett så tydligt sätt som ni bara kan. Hur har det påverkat er i alla plan i livet? Kärleksrelationer? Jobbet? Intressen? Drivkraft? Det generella måendet? Svagheter/Styrkor? Känsligheter?

Något ni märkt som kanske varit positivt med att leva med alkoholism i familjen och något som varit negativt?

Ni behöver inte svara på alla frågor eller ens en av dem. Skrev bara ner allt jag kunde komma på som jag gärna skulle vilja veta. :) 

Anmäl
2018-11-14 17:27 #4 av: Tissetass

#3 Det är stora områden detta, att vara ett vuxet barn till alkoholister, formar en oavsett, tror jag, på något sätt, mkt eller lite. Jag tycker det är så viktigt att prata om det så jag ska försöka svara på dina frågor hur det är och varit för mig Glad Jag tror många är inne och läser och förhoppningsvis kan någon känna igen något Glad 

Kärleksrelationer?   Nej dom funkar inte för mig, kanske för att jag inte är 'helt hel', men har ett alltför stort bekräftelsebehov. I kombination med ganska låg självkänsla så blir kraven på min partner helt snedfördelad. Jag förväntar mig han ska fixa mitt liv, göra mig lycklig osv. Men dom sakerna är ju mitt ansvar, inte hans Glad Sen väljer jag killar som är lik min far, dvs emotionellt och känslomässigt frånvarande typ svin, som inte bryr sig ett dugg om mig eller behandlar mig okej.  Sen bryter jag ihop o kallar dom psykopater för att dom inte bryr sig om  mig så mkt som jag vill/kräver. Men detta är ett mönster jag nu fått insikt i men som jag måste jobba med aktivt i en relation, och dra gränser, säga ifrån osv . osv

Jobbet? På de flesta arbetsplatser var jag arbetsnarkoman och duktig flicka och sa aldrig ifrån.Sist blev jag illa behandlad och blev trakasserad och mobbad under många år, men bet ihop. För så var det ju när jag växte  upp, man bet ihop, tryckte ner känslorna och körde på. Vilket är fel.  Tillslut efter 8 år orkade jag inte längre,  hela arbetslaget hade fryst ut mig och jag hade fruktansvärd stor arbetsbörda under hög stress som jag lassade ensam. Ohållbart. Jobba, sova,jobba. Kul liv. Nej. Tillslut sa jag upp mig. När inte ens högre chefer lyssnade när jag väl sa ifrån så insåg jag hur usla de egentligen var. Utmattningen kom som brev på posten efteråt. Den är jag tacksam för, man har fått omvärdera livet rätt ordentligt. Vad som är viktigt. Det sunda är dock att kunna ha en öppen dialog , med en bra chef, om det är något man inte trivs med. Tyvärr är inte alla chefer bra chefer. 

Intressen?  Jag har intressen men många utövar jag inte pga social ångest o dålig självkänsla. Nya platser är big nono. Har svårt att ta tag i saker och tappar motivation. 

Drivkraft?  Den kommer och går men det gör det väl hos alla? Men drivkraft att leva? Nej tyvärr finns det inte alltid där, att vara lite instängd i sig själv är inte speciellt kul liv att leva alltid. Men jag försöker påminna mig om att en dag kommer jag jobba med människor eller barn och ungdomar på något sätt som varit/är i min sits och få användning för det helvete jag faktiskt överlevde.  En annan sak som driver mig är att dela med mig på sociala plattformar, om jag vågar dela med mig och berätta kanske någon annan blir hjälpt/vågar söka hälp eller bara inser att man inte är tokig trots alltGlad. Samtidigt blir det en form av självhjälp och chans till insikter. Allt har sin tid och sin plats, mitt liv såg ut på ett visst sätt och jag kan ju inte jämföra mig med någon eftersom vi alla har olika förutsättningar i livet med varsin unik väg. 

Det generella måendet? Ingen människa mår bra hela tiden, livet är inte skapat så, det går upp och det går ner och det är helt normalt. Problemet är när svackorna blir lite för långa och lite för djupa och påverkar ens liv för mkt. För mig personligen har större delen av livet varit bara ett stort svart hål. Numera är det bättre, men jag har hela tiden en mörk dov klang i mig som jag ogillar.  För mig, önskar jag mitt generella mående var lite bättre än det just nu är. 

Svagheter/Styrkor? Känsligheter?  När man växer upp i en dysfunktionell familj, så får man tyvärr svårigheter på vissa områden, man fick ju inte riktigt med sig en komplett verktygslåda för livet om man säger så. Den kommer man få fylla på i efterhand. Frågan svagheter är svår, det enda jag kan tänka mig är att man har väldigt låg självkänsla, och det bidrar till i mitt fall bl.a social fobi/ångest. Trots vuxen ålder brottas jag fortfarande med tanken att 'jag är ingen man vill vara med, jag är ingenting att ha'.  Styrkor o känsligheter ja jag har, iallafall som jag vet är vanligt i en dysfunktionell familj, utvecklat lite av ett sjätte sinne iom att man blir väldigt känslig och uppmärksam på miljön omkring sig eller människorna. Jag kan väldigt snabbt läsa av och känna människors humör och hur de mår utan att ha pratat med dom.  Jag ser mer det som inte sägs än det som sägs, detta är utvecklat pga jag när jag växte upp hemma var tvungen att blixtsnabbt läsa av föräldrarna för att veta hur jag för min egen säkerhet skulle agera i en given situation.  Jag är dock tacksam för min uppväxt för den har gjort mig väldigt ödmjuk och empatiskt, med stort hjärta, när jag valde att försöka vända det som hänt och se vilka styrkor det faktiskt gett mig.  Dock är jag väldigt känslig och har svårt att kolla på filmer med mkt känslor i eftersom jag upplever allt lika starkt i mig själv.  Många drag av hsp (highly sensitive person) har jag.

Mitt allra största problem i livet är dock att jag vet inte vad som är normalt. Vad är normalt att göra, känna, att må? Tänka? Jag har inga referenser alls. Det känns lite jobbigt också, skamfyllt, jag är 34, borde jag inte veta sånt nu? För mig var jag ju uppvuxen med hemma och i skolan att människor beter sig illa mot en, för mig är det mitt normala. Att ha gränser, säga ifrån och tycka och ha en åsikt är några saker jag fått lära mig är normalt att göra. Man får säga ifrån. Bara den liksom. Stort.  Oftast får jag fråga någon, 'får man göra såhär, kan jag ställa sånna här krav'.

 Jag tycker inte man ska må dåligt ensam, och hitta någon att prata med om man kan.  För det är svårt att på egen hand komma tillrätta med att fylla den halvfulla verktygslådan, när man kanske inte ens riktigt vet vad den ska fyllas med och vad som fattas.  Det finns mycket böcker i ämnet vuxet barn o medberoende, både från kända och icke kända människor som skrivit biografier =) Videor på nätet och poddar! Grupper för vuxna barn. Det finns telefonnummer och chattsidor. Och att prata med en psykolog eller liknande, är något jag tycker alla behöver i livet någongång. Finns lite tips på min sida. Nu blev det här en lång text, men istället för att min låga självkänsla och osäkerhet ska få bestämma så skriver jag inte om denna text 78ggr, utan skickar den som den är första ggn, läskigt!Glad

Oavsett vad ens erfarenheter är, så är du inte ensam! (och jag finns på pm om du/någon därute vill växla några ord eller fråga mera)  

Mvh TissetassKatt

Anmäl
2018-11-15 18:48 #5 av: taxarärbäst

du är inte alls ensam... jag har varit verbalt och fysiskt misshandlad av min alkoholberoende far sedan jag var 7 tills 24år

Anmäl
2018-11-15 19:51 #6 av: Skogsväsen

#4 STORT tack för ditt utförliga svar, jag uppskattar det verkligen och ska läsa det precis nu. HjärtaBlomma Jättebra struktur och det är lättläst :) (jättebra!)

Själv tycker jag att mina päron har varit bra, men båda älskar alkoholen och har festat under hela min uppväxt. Alkohol varje helg.

Jag trodde en sådan alkoholkonsumption som de hade var fullt normalt fram tills att jag var 19/20år. Det var en ögonöppnare när jag var hos min dåvarande pojkvän, att hans föräldrar  kunde dricka bara ett glas vin till maten och sen inget mer - på en helg(!!!) Gud så skönt det måste vara.

Kärleksrelationer
Den pojkvännen var för övrigt min absolut bästa partner, men mina känslor dog. Han är som gjord av guld, alla hans handlingar var av kärlek... Men jag är lite som du tror jag. Jag faller mer för lite "skummare/konstigare" typer (som jag vill benämna dem, guldkillen är inte en av dem). Men har aldrig haft någon som gjort mig illa fysiskt t.ex. De har varit lite mer frånvarande och egna typ, lite som du skriver faktiskt. Men jag blir inte kär så lätt... 

Jag har också haft problem med relationer, istället för att vara krävande så har jag varit tvärt om. Jag har struntat i mig själv alldeles för mycket och "tryckt ner" min inre röst. Inte haft så mycket krav. Men alla mina relationer har varit olika och det är inte alltid "svartvitt". Jag fick insikt om detta (precis som du) och behöver också jobba mer aktivt i att lyssna på mig själv och ha en fot i min värld och en fot i "relations-världen". Något jag måste jobba på och har jobbat på nu. (det har varit svårt och jag har känt mig konstig, svårt att veta var linjerna går typ...)

Jag "fixar" hellre än att "bli fixad". Och att vi skiljer oss åt kan nog grunda sig i att vi har två olika uppväxter. :) Beklagar över att din far har varit så frånvarande... Föräldrar är så viktiga i ett barns uppväxt. Jag önskar dig lycka till med ditt arbete kring detta, vi utvecklas hela tiden och det är något jag verkligen tycker om. Utvecklingen. Men ibland är den så svår.

Jag har aldrig varit en arbetsnarkoman eller plugghäst, men jag har kört på tills universitetsstudierna och försökt så mycket jag orkat. Jag är väldigt bekväm av mig men t.ex. att ha dånande musik/stress/oro på helger och fredagar har inte varit så kul när jag vill sova. (=sömnbrist)
Arbetslivet
Avskyr verkligen mobbning. Har inte varit utsatt själv,  men har upplevt utfrysning en gång i mitt liv i skolan. Under den perioden så var jag blyg och "inlåst" och min bästa vän var osäker, dominant och bestämmande, men det var även tack vare henne som jag fick umgås lite som andra tjejer gör. Det här var i högstadiet och att folk ska hålla på sådär i det vuxna arbetslivet är bara absurt. Fyfan vad tråkigt att du har fått axla en sådan tung arbetsbörda. Jag tycker det var bra att du sa upp dig - för sådana kollegor skulle jag aldrig vilja jobba med. Och en chef som inte lyssnar eller bryr sig vill jag inte heller jobba för. Det var dock lättande att få läsa att detta kunde ge dig något positivt i slutändan. Jättebra och jag hoppas du (om du jobbar) arbetar på en bättre arbetsplats idag.

Intressen
Angående intressen så låter det väldigt jobbigt, jag hoppas det kommer bli bättre med tiden. Hjärta Jag har haft gaming som intresse under hela mitt liv i stort sätt, men nu sedan några år tillbaka så har det dalat ner och nu, slutligen, försvunnit nästan helt?  Tröttnat liksom. Men t.ex. att rita är något jag aldrig tröttnar på och gör då och då.

Och det du skrev om att få jobba med andra som varit med om liknande, att ta det du varit med om och vända det till något positivt, det tycker jag låter som en väldigt stark idé och jag håller tummarna för dig! Och ja, jag älskar att skriva och har skrivit en hel del på forum t.ex, vill gärna ge den hjälp jag kan genom mina egna tankar och reflektioner samt även skriva av mig, men var mer aktiv förut.... Nu skriver jag mest bara av mig när jag känner mig vilsen, känner inte att jag kan komma med så bra råd längre typ. Älskar forum! Och det du skrev med att alla har olika förutsättningar i livet och går varsin unika väg tyckte jag om jättemycket.

Drivkraft
Så fort jag har ett mål så kan jag jobba igenom det tråkigaste jobbet (sommarjobbat på fabrik) m.m. Genom mål, hopp och drömmar så driver jag mig framåt. Utan dem så tappar jag drivkraften som det är just nu. Då känner jag hopplöshet. Dock så ifrågasätter jag mina hopp och drömmar, det känns som att de inte är äkta, att de är orealistiska.

Måendet
Och ja det är nog lite samma för mig angående måendet, har haft väldigt problem med självförtroende, självkänsla m.m. Har hatat mig själv. När jag var liten, ca 6år så hatade jag mig som mest, för jag sa tvärt-om om vad jag ville för att "vara elak mot mig själv" och bestraffa mig själv,  jag var envis och detta är den enda perioden i mitt liv som jag aktivt gjort illa mig själv fysiskt (aldrig med någon kniv eller liknande, jag använde leksaker och naglar.). Och så hatade jag mig själv. Detta beteende har följt mig enda upp tills jag blev vuxen. (Tvärtomspråket, att säga att jag inte vill något fast jag vill, eller att jag vill fast jag inte vill - och så hatar jag mig själv pga det). Men det är mycket bättre nu. Jag tror att om du kommer över dina rädslor och tar för dig lite mer, så kommer du att må bättre rent generellt. Men det är en gissning, så heja dig! :D

Svagheter/styrkor - Känsligheter?

Jag tycker också denna frågan är skitsvår, så det var därför jag ställde den. Jag vet inte om mina egenskaper som jag upplever är på grund av denna del av min uppväxt eller bara min DNA t.ex. Därför är det väldigt intressant att få ta del av det du skriver.

Ja det är en evig brottningsmatch känns det som och de där tankarna låter bekanta. Jag tror att din låga självkänsla och ångest bottnar i din uppväxt. 

Och ja verkligen, jag hade inte samma behov som dig av att läsa av mina föräldrar för att sedan bete mig utefter det för att rädda mitt eget skinn. Jag har mer upplevt att jag har behövt gå emellan dem och snabbt se över situationen och reda ut tjafs och bråk: en ständig oro i magen, stress och rädsla (för att de ska göra illa varandra eller sig själva). Det jag har tränat på i och med detta är att inte darra på rösten när det blir sådär sjukt jobbigt och känns allvarligt och läskigt. Alltid när jag hörde en höjd röst bakom den dånande musiken så sänkte jag min musik, började lyssna och kunde inte koncentrera mig på mitt utan jag lyssnade och hjärtat bankade.

Och sedan har jag tränat på att övertala och distraktioner. Om jag skulle ge mig själv ett "yrke" i detta så är det jury och säkerhetsvakt. Men det är något jag själv valt att göra, för att jag har känt att jag har haft behovet av att ingripa när det eskalerar, för mina föräldrar kan inte tänka klart i dessa situationer.

Och tyvärr är detta inga egenskaper jag besitter i det vardagliga livet. Normalt sett så har jag svårt att ta t.ex. diskussioner/plats. Så jag är hellre tyst och lyssnar intresserat - jag är en riktig lyssnare! Och jag gillar inte att vara i centrum heller, då blir jag nervös. Jag är mest van att vara i "skuggan" så om jag plötsligt står i ljuset så känns det väldigt ovant och jag vill fly. För jag vill gärna fly när det blir jobbigt. Orkar till en viss gräns, men sen orkar jag inte mer.

Jag klarar inte av tuffa situationer utan vill helst bara gråta. När jag gick i förskolan så var det två pojkar från min klass som slogs mot varandras (jättestora) pinnar och jag sprang gråtandes för att hämta läraren. De lekte bara. Jag gillar inte att se våldsamheter på filmer, det är alldeles för jobbigt och jag gråter väldigt lätt. Har tränat mycket på att inte gråta men det går sådär. Kanske är för att jag/vi är tjejer?

Måste vara så tufft att resa sig upp efter att ha varit utsatt på det viset du har blivit utsatt, att bli så nedtryckt och förminskad? Det blir en längre resa för dig att komma tillbaka än för många andra, lite som den unika vägen du skrev om. Men desto mer utrymme har du att växa och lära känna dig själv! :) Jag tycker att du verkar vara en klok människa, att trots dina utmaningar så lär du dig ständigt av allt så gott du kan, vänder det till något positivt och tar saker i din takt. Det är så jag upplever det av din text att dömma och jag tycker att det är väldigt starkt av dig. Att istället för att ligga kvar där på marken så reser du dig upp!

Och angående ensamheten - jag håller med dig. Jag har fått jättestora insikter och hjälp med beslut, främst tack vare detta forum - Ifokus. Insikterna har hjälpt mig framåt och utan detta forum så hade jag aldrig kommit såhär långt i mitt liv. Jag gillar din målande bild av verktygslådan, för det är så det är. Verktyg för att ta sig an livet.

Jag har läst en bok i detta ämne, Att växa som vuxen. Fick det som tips av någon på en onlinechatt som jag gick in på när jag kände mig helt uppgiven efter en natt som spårat. Jag tycker den innehåller många bra saker men den kanske är lite svårläst pga. det gammaldagsa språkbruket. En annan ljudbok jag lyssnade på var från framgångspodden och den var bra.

Har aldrig pratat med en psykolog själv, bara kuratorn i högstadiet men det var på initiativ av min lärare. Min lärare oroade sig över mig och undrade alltid om allting var väl med mig - vilket jag sa att det var. Men jag kände att hon höll ett vakande öga över mig. En gång tog hon in mig i ett rum och bara pratade med mig, jag minns inte om vad men hon brydde sig verkligen om mig. Och jag grät hos kuratorn men tror jag pratade om min ensamhet i skolan bara.

Tycker din text var superbra skriven. Mina texter tenderar tyvärr att bli så himla långa, så jag brukar också skriva om dem eller bara klippa ut och spara lokalt. :')

Blomma

Anmäl
2018-11-16 15:00 #7 av: Tissetass

#5 STOR kram till dig som väljer och vågar att dela detta! Du får gärna berätta mer om du vill. 

#6 Tack för att du delar med dig!Jag känner igen mkt(och vad kul med någon som är som jag och inte kan skriva en kort textSkrattar) Att texter är långa är inget negativt! Och att känna känslor är NORMALT och TILLÅTET och en RÄTTIGHET och har inget med kön att göra. Du skriver: Har tränat mycket på att inte gråta men det går sådär. Kanske är för att jag/vi är tjejer?  Att gråta är både normalt och sunt. (sen ja, vissa tider i månaden är man mycket känsligare som kvinna) 

Jag är så less på att man inte i vårt samhälle ska få visa känslor. Sen är alla olika, en del gråter lätt en del inte. Varför får man inte vara känslig eller gråta? Vem bestämmer det? Jag bölar titt som tätt, över små saker och stora saker, att gråta är förlösande och lättar på trycket.  Ett program på tv, en text, en film eller minnen ,vad det än må vara. Varför får man inte gråta? Det är inte fult eller fel. Utan en del av att vara människa. När jag växte upp fick jag inte gråta, då var det både fult o fel sen fick jag lära mig att det är normalt och en normal känsla man behöver lyssna på. När jag flyttade hemifrån, å hel*ete vad tårar jag grät och äntligen fick släppa ut. Kuddarna fick sig en omgång också när jag släppte ut lite ilska. Så förlösande. Stäng inte in gråten! Men när man väl släpper fram den så man inte gräver ner sig eller åker ner i en spiral. Kanske man behöver sällskap. För ont gör det. Man kan behöva stöd.  Jag behövde sätta en tidsgräns , låter larvigt kanske, men jag har lätt och gräva ner mig och gråta och det är väl inte det ultimata så jag ger det en tidsgräns  sen får jag gaska upp mig och göra något annat. Tårar frigör också mkt hormoner och ämnen i kroppen som påverkar en, och efteråt känns det oftast lite /mkt bättre.

Mina texter tenderar också bli långa.  Jag känner igen mig i mycket i texten som finns på förstasidan här på anhöriga, inte allt, men mycket! :)  Och jag får påminna mig hela tiden att ta hand om MIG SJÄLV först!Vad vill jag? Glad Väldigt givande att ta del av andras erfarenhet tycker jag! Glad

Blomma

Anmäl
2018-11-16 15:13 #8 av: taxarärbäst

#7 min pappa har alltid varit jätte elak mot mig för att jag va den enda i familjen som sa att nu räcker det! han blev våldsam, socialen blev inblandad men han ljög dom rakt i ansiktet att han hade slutat dricka och slog mig inte mer, jag blev diagnostiserad med depression för nästan 5år sedan och nu har jag blivit inlagd på psyket för att jag inte orkar mer! vi bor inte i samma hus men såren är så djupa...jag vet inte vad jag ska göra

Anmäl
2018-11-16 16:15 #9 av: Tissetass

#7 Så väldigt tråkigt och höra Ledsen. Massa  styrka till dig!I och med att du ligger inlagd så finns det anledning för det.  Och det finns inte ett enkelt svar tyvärr. En magiskt mening som ska förändra historien som ligger bakom en eller såren som gör så ont.  Men jag förstår att du säger och känner  'jag vet inte vad jag ska göra'.  Man vill bara ha tröst och något som hjälper NU. Det enda jag kan säga är att du är inte ensam. Att de jag känner som varit och är i samma sits som dig har fått ge det mycket tid och tålamod   Blomma 

Anmäl
2018-11-16 18:31 #10 av: Skogsväsen

#7 Ja precis, att gråta är bra och starkt vill jag tycka. :D

Jag håller med dig. Bättre att inte hålla inne på känslorna och kväva dem utan att istället släppa ut dem. Tummen upp

#8 Fy farao, vad hemskt. Jag tycker att det är starkt av dig att du sa ifrån, men riktigt sorgligt att din egen pappa har utsatt dig för sånna hemskheter. (Något jag inte kan förstå hur jobbigt det måste vara).

Vet inte heller vad som är bra att göra i din situation men jag tror att några saker som kan vara bra är:

  • Bygg upp din fysiska styrka - bli starkare och därmed så kan ditt självförtroende och välmående öka. Exempel på detta är att hitta någon aktivitet som du tycker är roligt, kanske gymma är din grej? Bodypump? Kampsport? Genom att arbeta med din kropp fysiskt så tror jag att det kommer ge positiva konsekvenser. 
  • Träffa snälla människor! Vi är jättemånga människor på denna jord och tyvärr så verkar din pappa ha varit en av de dåliga typerna. Han är dock "bara" en människa och det är du med - varför låta hans dumma och elaka agerande fortsätta kontrollera ditt liv idag? -- Genom att avfärda honom som en dålig människa så kanske du kan känna dig starkare - för att du då inte låter honom styra över ditt liv längre. Jag vill gärna skriva mer här men jag avslutar. Men jag tror att det kan vara bra att försöka att få ut honom från ditt liv, att hitta sätt att lyckas med det på. Kanske skriva massa texter, promenera och fylla ditt liv med massor av annat istället?
  • Depression har jag ingen erfarenhet av men nu i vinter så kanske du kan ta en lektion i hur man åker längdskidor eller något liknande, lite "yolo" och så kanske du kommer ur din cirkel.

Men aa, mina tips kanske inte är dem rätta. Jag hoppas innerligt att det kommer bli bättre för dig med tiden. Jag tror inget sker över en natt. :)

Anmäl
2019-02-15 22:05 #11 av: Flower97

Tänkte dela mina erfarenheter. 

Kortfattat: Har en alkoholiserad pappa en lillebror som missbrukat droger, tyvärr håller han fortfarande på med droger.. :( 

För mig har mitt medberoende förstört både kärlek och vänskapsrelationer, för jag bara gav och gav och gav,  men fick pytte lite tillbaka. Drogs även till folk med problem och de drogs till mig. 

Inom alkoholist-familjen brukar man ju inta olika roller, jag tog på mig "hjälten" och fixade allt, när min mamma gick in i väggen så agerade jag kurator och förälder till min yngsta lillebror såg till att han gick o la sig i tid osv.  Hände en jätte illa grej en gång o polisen fick komma, då lyfte jag upp honom och tog honom med därifrån. 

Min drivkraft blev oerhört stark dock pga det här, jag fick jätte bra betyg i skolan för jag la all fokus på skolan och det var dessutom ända bekräftelsen jag fick av mina föräldrar, blev en "duktig tjej." Det var dock en fejkad fasad. 

Ärligt talat så mådde jag skit dåligt på insidan. Att min pappa dessutom fick cancer vilket förvärrade hans drickande... var liksom för mycket..  När jag i 3:an på gymnasiet höll jag på att gå sönder för att det var så mycket för mig att bära själv.

Men för 1,5 år sedan så gick jag i ett anhörighetsprogram på Ersta Vändpunkten och det hjälpte mig att ta mig ur mitt medberoende vilket har lett till att jag mår mycket bättre. Det är nog det bästa jag gjort för mig själv! Skämtar

Positiva grejer, tja man blir väldigt duktig på att känna av stämningar, t.ex om någon mår dåligt + bra magkänsla! Sedan får man ett väldigt stort hjärta också, man bryr sig och jag förstår, jag lider med varenda person där ute som måste gå igenom det här. I stort sett allt annat har varit negativt,  får fortfarande panik ångest av att vara runt många fulla personer, stark rädsla för att min pappa ska dö (legat inne på sjukan med 3,8 i blodet flera gånger). 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.