skriver för att jag också vill ha tips :)

Ångest för dig själv eller när någon i din närhet får ångest?

Jag brukar försöka göra något kreativt som att skriva, rita eller fotografera mina känslor. Det brukar fungera för mig för då får jag utlopp för känslorna. 

Annars om det är väldigt förlamande ångest så kan jag lägga mig ner och bara andas djupa och långsamma andetag samtidigt som jag föreställer mig att ångesten är ett stort svart moln. För varje andetag jag tar föreställer jag mig att en bit av de svarta molnet följer med ut. 

Att ta ett varmt och skönt bad kan också vara väldigt avslappnande och bra för just min ångest.

Men om man tex har ett möte eller ska träffa någon, hur gör ni då för att få bort ångesten?

Tips från UMO

• Berätta för någon om hur du känner.
• Skriv, rita eller skapa kan vara ett bra hjälpmedel.
• Gör avslappningsövningar
• Försök att minska på stressen om du känner dig stressad. 
• Sov, ät och rör på dig regelbundet.
• För er som röker, snusar, dricker alkohol eller konsumerar koffein prova och minska ner på detta.
• Om du är osäker på vem du ska prata med kan du alltid ringa en telefonjour.

#2 Jag tänkte mest när du själv har ångest.

Nu är jag inte medlem i denna grupp men råkade snubbla förbi den. Jag har haft ångest ett flertal år, inga mediciner hjälpte så jag började självmedicinera mig med träning. Slängde medicinerna och varje gång jag får ångest så tar jag en powerwalk, springtur eller gör 100situps. 

Det är alltså mitt tips, att få upp pulsen lite.

Varje gång jag sjunker ner i ångestträsket så ger jag mig själv en hemma-spa dag om jag hinner… Eftersom mycket av min ångest har varit kopplad till utseendet så har det verkligen funkat, det är ju svårt att må dåligt över något man vårdar och lägger ner mycket kärlek i. Håller också med dom tidigare inläggen! Allt som får mig att svettas gör mig avkopplad, något fysiskt som en snabb promenad eller ett lite hårdare yoga pass som fokuserar på kroppen kan verkligen hjälpa.

Jag försöker tänka rationellt, komma ut från min box. Och tänka - vad är det värsta som kan hända? Och vad händer om det blir fel - egentligen? Är det så farligt? Kommer jag att avlida, eller inte visa mig på stan sedan?

Jag är expert på att dra igång mig själv med min ångest. Förstora allt, överdriva osv. Det beror på att det oftast går åt h-e för mig. Och det är utan att överdriva. Vi är jinxade, utan tvekan. Ska något hända - så händer det oss. Nu reser vi oss ju. Men det har gjort både mig och sonen lite likgiltiga och negativa.