Ja, jag hade hellre sett att jag fått frågan vilken hjälp jag skulle vilja ha.

Dock är jag den personen att jag har svårt att be om hjälp fast jag behöver mycket hjälp, så en lyhörd person som "ser" vad jag behöver hjälp med är nog det bästa.

Det är ju det ultimata att hitta den människan. Som att hitta en nål i en höstack.

Hehe, du har nog rätt, Lotta!

Jag skulle nog vilja bli frågad men jag är den starke som alla vänder sig till och då kan inte jag vara svag

Känner igen mig mycket i det jereMina, men en dag får jag med vara svag o lägga mig i dennes famn o bara vara ett barn.

Min man är världens goaste men när jag gråter hejdlöst så kan han inte ta omkring mig mer än några sekunder sedan börjar han nervöst hålla på med stereon eller så.

Han är dock mycket bra på att lyssna om vi ska prata om saker och han tar hand om mig om jag är sjuk men inte när jag gråter. Jag får alltid gråta i min ensamhet

Jag är en rätt bra tröstare, men jag har nog inte mött någon som är en bra tröstare, jo ett av mina ex, samma ex som lärde mig vad kärlek egenligen är för någonting…

Men alla verkar bli så dåliga till mods av gråten.

Hur kommer det sig jereMina, är det så att han inte kan hantera gråt eller är han osäker på hur han ska hålla om dig?

Jag tycker att det är så svårt att gråta o vara ledsen i min ensamhet, det gör ju ondare.

Kalendula…..han är inte van vi det från barndomen, det var ingen som grät hemma hos honom. Ingen som kramades om man var vuxen, bara krama barnen.

Min svärmor brukade säga att det var jag som lärde henne att kramas och det var hon glad för. Min man kramar mig dagligen och säger att han älskar mig men gråter jag då drar han sig undan.

Om jag tar upp den saken då blir han arg!!

Då förstår jag.

Tror du Kalendula att det är samma sak med hans kusin som har cancer och inte hör av sig till oss nu? Toive som han heter brukar bli så förvånad om jag bryr mig om honom. Som om när han körde långtradare och bad honom körs försiktigt. Då sa han: Va du är gullig som bryr dig om mig.

Nu vill han inte svara mig alls när han är svårt sjuk som om han inte kan ta emot min medkänsla och omtanke? Hans mamma och min svärmor var systrar och växte upp här i byn och de fick mycket stryk av deras styvfar!

Ajdå, ja, då förstår jag varför han kan ha svårt för att ta emot tröst. För det gör ont att få det när man har varit med om att få stryk. Gud så hemskt

Ofta är det svårt att veta hur och vilken hjälp man behöver. Visst skulle jag vilja få frågan, eller snarare få tid och möjlighet att helt enkelt diskutera det jag behöver hjälp med, tilsamans med den som vill hjälpa. Så att man tillsammans kan komma fram till en lösning.

Det känns lika jobbigt om någon ''tjatar'' om att jag ör fel och borde ändra mig, som om någon frågar ''Vad kan jag göra?" när jag inte har svaret själv.