Jag ligger här och kan som vanligt inte sova, Idag är det extra jobbigt eftersom halsen känns lite Stockad, och precis bakom näsan känna det svullet, Skolkade från jobbet idag :( känner mig som världens hemskaste Människa men jag bara kände i morse att jag orkar inte! Nu vill jag inte att ni skall ta mig för lat, För i normala Fall älskar jag mitt jobb och mina kollegor, Men dels så mår jag inte helt bra, sen är jag mentalt slut, Sista veckan innan semestern var slut fick jag reda på att saker och Ting inte var så bra och enkelt hos min äldsta dotters pappa, Att hon inte hade det så jätte bra, så jag drogs med inre oro, stress, Kunde aldrig släppa tankarna på hur jag skulle få hem henne till mig igen, oron över hur det skulle bli om han skulle börja bråka osv, Med detta rördes även massa andra känslor upp, som att jag hade svikit henne IOM att jag släppte henne å lät henne flytta till sin pappa i tron om att hon skulle ha det bättre där.. Sen hör jag mormors ord eka i mitt huvud om vilken dålig mamma jag är som inte tar hand om mina barn osv. Och allt jag någonsin kämpat för är att mina barn aldrig skall behöva växa upp med dom känslorna och rädslorna jag och min bror växte upp med. Hur länge håller livet på såhär undrar jag ibland. Och hur många perioder av "jag vill bara dra täcket över huvudet" skall Jag orka med tills jag blir gammal, Nu ska min dotter åtminstone flytta hit, och jag kan glädjas över att ge henne trygghet, stabilitet och rutiner i sin vardag igen, men med detta stressen med alla papper, försäkringskassan, Skatteverket, ringa skola, besök på skola, meddela chefen om kvällstider som måste bort, oron över att kvällstiderna ej är borta, och mitt i allt detta Har jag utan att lyckats försökt hitta utrymme att andas mellan ronderna, Men med 4 barn hemma, sambo som jobbat kvällar, hämtningar, lämningar, osv allt vad familjestök heter har jag bara inte fått ngt utrymme för mig själv, Så ja. Idag sjukskrev jag mig, idag åkte min yngsta dotter för att bara hos sin pappa ett par dar, och gubben jobbar å hans barn åker iväg ett par dagar i morgon, så äntligen lite tid, men tankarna slutar inte för det, inte min inre stress och oro heller :(