Måste få skriva av mig, vill dela med mig av allt jag upplevt. Är tretton år gammal, just därför kan folk inte ta mig på samma allvar. Men jag hoppas ni kan försöka, försöka att förstå.

Jag har växt upp i skuggan, i skuggan av min syster som alltid behövt ständig hjälp. Ständig hjälp och uppassning. I början märkte jag inte att det var konstigt eller jobbigt, men efter ett tag när hon kom in i puberteten och då började helvetet. Hon började med att svälja saker, saker som man inte trodde man kunde svälja (Batterier, klockor, glasspinnar mm) Mitt liv har mest bestått av vita äckliga väggar på sjukhus, den ständiga väntan av att få hära orden "Ni får åka hem nu." Och att min syster skulle komma på alla fel hon kände…

Min mamma försökte finnas för mig, men hon lyckades aldrig. Hon var för upptagen med min syster, hon var orolig. Orolig för allt. Min syster hamnade till slut på ett hem efter all skit. Vi var tacksamma, att hon både trivdes och att vi fick lugn. Mamma trodde det skulle vara perfekt för mig att få slappna av, men det blev tvärtom. Ett helvete, ett rent helvete. Från att vara tjejen som vaknat tidigt på morgonen för att fixa frukost till sin storasyster, städa rummet själv, försöka klara varenda liten skitgrej som gick. Jag blev deprimerad, började skära mig och grät mig till söms varje natt (Jag var elva år) Samtidigt som tiden hemma började gå dåligt, började skolan också det. Dom började vara elaka mot mig i skolan (lärarna) dom sa att jag var otacksam och otrevlig. Dom tyckte jag kunde bättre, men jag kunde inte klara mig bättre. Eftersom mina dagar gick ut på att försöka hålla ihop, ibland kom jag inte ens iväg till skolan. Mitt liv kändes hemskt. Jag kände mig oälskad, och att jag sårade min mamma. Min mamma blev så ledsen när jag började skada mig själv, och då fortsatte jag mer. För jag tyckte jag förtjänade allt för jag sårade min fina mamma… Mitt liv fortsatte såhär, folk försökte hjälpa mig men inget hjälpte. Sedan började min syster svälja saker igen, och stället hon bodde på klarade till slut inte av henne längre. Hon fick åka in till något BUP hem..Där tjejer med självskadande beteende bodde. Dom var elaka mot henne, och kallade henne elaka saker. Ingen är elak mot min syster, så jag blev så jävla förbannad att man knappt kan tänka sig. Efter ett tag fick min syster komma därifrån, till något hem. Där dom trodde hon skulle trivas. Men det gjorde hon inte, utan försökte rymma många gånger. Hon fortsatte svälja saker, och mitt liv var helt fel. Hon flyttade runt som ett litet paket, ingen kunde klara av henne. Ingen. Allt kändes hopplöst, mitt liv var fel. Ett stort fel. Jag ville ha min syster tillbaka, min syster min kära fina syster. Min barndomskompis, allt. Allt var fel. Och min pappa bor inte hemma, han har en egen lägenhet och sa bara till min mamma alla fel hon gjorde när han själv inte kunde göra något… Jag…orkar inte skriva mer…men det finns så mycket mer historia, så mycket mer tårar. Ett jävla helvete, Djävulen bodde på min axel i flera år. Allt kommer tillbaka till mig, jag vill bli av med det. usch.

Nu för tiden bor min syster på ett bra hem, hon saknar hem ibland…Men det funkar. Jag har slutat med mitt självdestruktiva beteende och jag äter piller mot depression. Jag har fått diagnosen ADHD… Och ja…vet inte vad jag mer kan säga. Om ni läste allt, hoppas ni förstår att yngre personer också kan ha ett helvete.

Hoppas ni förstår, tack för du läste.