Offers egna berättelser
**Aftonbladet får in flera berättelser från människor som själva är mobbade, eller har blivit mobbade.
**
"Enligt beräkningar från Skolverket mobbas 50 000 barn i Sverige. Det stora flertalet anmäls aldrig och ingen ställs till svars. Barnen, de mobbade, lider i det tysta. Dag ut och dag in.
Det här är utdrag ur några av de mejl som kommit in sedan vi i går började vår granskning."
_”För 13 år sedan började mobbningen i mitt liv. Det började med att jag satt ensam i matsalen i skolan, de bytte bord när jag satte mig vid ett bord och jag blev sist vald på gymnastiken. (…) Jag känner mig dum men jag önskar verkligen att de får det svårt i livet och att de en vacker dag tänker tillbaka att de gjorde minst 3 år av min skoltid till ett rent helvete.”
_”Dagens ungdomar är grymma! Dom har ingen aning om hur dom sårar! MEN det har lärarna!! Dom vuxna människorna vet hur sårbart det kan vara för en liten människa! Men det skolan i stället gjorde var att omplacera mig till en annan skola i en annan stad. Dom sa inte en enda gång till eleverna som mobbades, inte en enda!”
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
Känns otroligt ledsamt att läsa om detta.
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
Min son är ett offer. Varje dag i tredje klass blev han slagen och misshandlad. Och ingen gjorde något åt saken, bara vände ryggen till. En dag då vi kom direkt från akuten och skulle visa upp hans svarta armar, så tystade fröken snabbt ned det. Det blev nästan dagliga besök med skola, sjukvård, polis och psykolog. Men inget.
Det hela slutade med att dagen innan skolavslutningen så hade JAG en soc-anmälan i brevlådan. För det var jag som var svaga länken. Jag som fick tvinga min gråtande son till skolan varje dag pga skolplikten, och syna hans nya sår efter varje skoldag. Leta efter honom i timmar, då han rymt från skolan. Han fick ta emot skäll av polisen för han inte varit i skolan - utan hellre ute en hel dag utan mat i smällkalla vintern.
Och kommer hem till mig den vanliga tiden det tar från skolan och hem, för att låtsas som ingenting.
Vi bytte skola till fyran på inrådan av hans psykolog som efter ett skolmöte inte såg någon som ville hjälpa.
Nu går han i åttan och är sargad för livet.
Min lilla glada, sociala slanka kille är en inåtvänd kille som inte litar på någon mer än mig. Som går med sänkta axlar, flackar med blicken, tröstäter och har gått upp mycket i vikt som skadar honom.
Kan göra listan lång. Fyra år har gått och jag inser att mitt glada barn kommer aldrig tillbaka….
(Soc-anmälan blev det inget med, för dem hade jag kontakt med hela tiden för jag sökte kontakt-familj då jag kände att min energi höll på att ta slut som ensamstående mor som skulle fightas emot alla samtidigt. Soc och psykolog berättade att såhär gör skolor OFTA, istället för att ta sitt ansvar.)
#1 lider verkligen med er och hoppas att din son ska repa sig efter händelserna han varit med om. Med egna erfarenheter vet jag att många vänder ryggen när de borde göra något. Jag tror tyvärr att många blundar för det som händer och ingen vill riktigt ta tag i det som händer. Det är enklare att bara titta på. Jag hoppas verkligen att det ändras. Ingen ska behöva bli mobbad! Styrke kramar till er!
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga
Starta ny diskussion