Tack Jessica! 🙂 

Sitter och kikar runt lite i skrivandes stund.

#1 Kanon! Glöm inte bort och fråga om du skulle undra över något.

Tänkte skriva en liten presentation här;

Är 34 år, bor i Dalarna med min son (14 år). Sjukskriven sedan 1½ år för utmattning. Just nu kämpar jag att komma igång med det vardagliga sakerna, man tar för givet. Som att komma ihåg saker mer än 2 min. hämta posten, minnas möten, viktiga samtal, om jag ätit för dagen osv.

Innan jag "sprang in i väggen" , så jobbade jag på ett café som konditor (utbildad), hemsideansvarig, handledare, näringfysiolog m.m. 

Denna arbetsplats ska jag sluta på nu, för det var för stressigt (ovilliga medarbetare). Nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv, då jag får energi tillbaka. Har arbetat som konditor i 15 år nu, men brinner inte för det längre. Vill göra något nytt, men vad har jag inte kommit fram till - mer än att det måste vara kreativt och estetiskt. 

För att tala om varför jag är "Anhörig". 

Jag växte upp med min mamma och senare 7 år yngre halvbror. Mor fick fibromyalgi som bröt ut då hon väntade bror. Där skedde den stora förvandlingen i mitt liv. Jag fick som 8-åring ta över all markservice hemma. Inte nog med det, så försvann jag helt då bror föddes. Mor slutade se mig (inte för jag minns kärlek innan, men tid tillsammans). Brorsan gled runt på bananskal, medans jag kände mig som Askungen som ville bort. Idag har jag brutit med min mor, för hon är så bitter och trycker ned mig & försöker baktala mig inför min son. Fysisk och psykisk misshandel har förekommit hela tiden med. Som mor själv, så måste jag tänka på vad som är bra för min son att växa upp i. En elak mormor, eller ingen.

Detta har gjort att jag och bror inte pratat på länge heller. Först efter brytningen gjorde vi det, men orkar inte bråka och han tycker jag är löjlig - så då blev det att man inte orkade höra av sig till slut. Han har ju växt upp på ett helt annat vis och kan inte se ur min synpunkt. Vi har olika sanningar, kan man väl säga. 

Sedan har vi min frånvarande far, som är alkis och tablettmissbrukare efter en allvarlig olycka. (Rattfylleri som slutade i bruten nacke). Som tur var har jag inte fått uppleva hans fylla själv, mer än 5-10 ggr. Jämfört med mina halvsyskon på den sidan som fått torka spyor och avföring och tagit hand om honom då han legat avsvimmad eller medvetslös. Som haft polis och ambulans hemma som vardagsmat och även "snuskiga män" som förgripit sig på dem.

Jag har 4 halvsyskon på fars sida och 1 på mors och alla utom jag blev missbrukare på något vis. Bröderna har svårt att hålla sig från ratten med alkohol i kroppen och systrarna har problem med alkohol och/eller droger. Jag som är äldst är väl den där ansvarsfulla som aldrig tänker på mig själv (därav sjukskrivningen nu). Men jag har efter många års oro, tagit steget bak och försökt att inte blanda mig i. Jag har ju mig och mitt barn att ta hand om. Och det tog mig över 30 år att förstå att jag måste sköta om mig själv, för att orka med. Samt att jag kan inte ta hand om alla. Jag är inte Moder Teresa, som måste hjälpa släkt, vänner och partners fast jag inte orkar. 

Detta blev en hel artikel. :) Jag är alltså anhörig till missbrukare och reumatiker.