Förnekelse
Åh, ibland blir man så trött.
Lever sedan många år tillbaka med en fantastisk man, som tyvärr har en historia av kraftigt alkoholmissbruk bakom sig. Jag vill börja med att säga att jag valt den här mannen, att vi älskar varandra djupt och att livet tillsammans är stabilt. Han sköter sitt jobb, är oerhört snäll mot mig och kämpar hårt för att bli en bättre människa. Han har under vår tid tillsammans gått från natt till dag. Slutat missbruka droger och tobak, slutat dricka sprit och vin men har fortfarande problem med ett sug efter öl. Dricker två folköl nästan varje dag men starköl med stor måtta. Han har börjat prata om sitt missbruk och om att han mår bättre när han låter bli. Det är helt fantastiskt, på många plan, och det är härligt att se att han hela tiden blir bättre.
Den senaste månaden har han gjort enorma framsteg, enorma. Trots julhelg och allt han han varit nykter nästan varje dag! Vi har varit ute tillsammans två gånger, men han har alltid velat gå hem innan han tappat kontrollen.
Men som alla andra rehabiliterande människor har han ibland återfall, och den här helgen blev det så. Igår kom han hem från systemet med nio starköl, varav sex 33 cl. "Ska du dela med din kompis?" frågade jag. "Nej, det ska jag inte, men jag ska inte dricka alla idag utan bara hälften," svarade han lite defensivt. Okej, tänkte jag, och stack iväg till en kompis. I sin ensamhet drack han såklart upp all öl.
Idag gick han också till systemet och kom hem med nio starköl. "Men älskling," sa jag, "du skulle ju inte dricka så här mycket nu när du gick på medicin? Du drack igår, och nu ska du dricka igen idag. Nio öl, det är mycket!" Han fick sitt vanliga stenansikte, som han får när han tycker att någonting är jobbigt och jag påpekar det. "Ja, men jag har inte köpt nio öl." "Jo, det är nio öl här, titta. Du kan inte dricka så mycket nu när du äter medicin, det vet du ju, u kan bli sjuk," sa jag lugnt. Vet ju att det inte är mot mig lögnen är riktad. Han förtränger och förnekar det för sig själv för han hatar att misslyckas. "Men jag har inte tagit medicin idag!" sa han. "Jo, det har du, du tog ju imorse som vanligt, precis som läkaren har sagt att du ska. Du ljuger för dig själv just nu, och då är du ute på tunn is. Det vet du." Han muttrade någonting och jag lämnade honom.
Nu en stund senare har han definitivt insett att jag har rätt och det suger att diskussionen inte kom upp innan han gick till systemet. Då vet jag av erfarenhet att han hade köpt folköl istället, men nu när starkölen står där i kylen vet jag att den blir oemotståndlig och att han kommer dricka upp den. Han kommer inte kunna låta bli och sedan kommer han må jättedåligt och få ångestattacker imorgon för att han misslyckats.
Usch, den här sjukdomen är det värsta som finns. Den håller så hårt, så hårt om sin människa. Jag vet att han går i motvind hela tiden och när han lyckas så jävla bra i vanliga fall så kan jag inte låta bli att tycka synd om honom när han tappar bort sig ibland, trots att jag vet att det i slutändan är han som bär ansvaret för misslyckandena också. Jag blir arg och besviken med, och jag tror att det är den mixen av lugn men bestämd besvikelse blandat med förståelse som hjälper honom. Men det är bra jobbigt ibland.
Kan du inte fråga om du ska ta bort ölen? Eller gör det saken värre?
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
Kan du inte hälla ut ölen? Eller ge bort dem till någon? Bättre det än att han känner att han måste dricka dem för att de finns.
/Sjöis
"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"
Det är tungt och tufft, men bara att hugga tag i det. Många vägar att välja och om man väljer att vara kvar. Ja, då får man nog vara väldigt ärlig och öppen på ett bra icke negativt sätt men ändå så personen förstår du vill det bästa men detta var dumt. Om du förstår vad jag menar. Ölen kan man ju trappa ner på till en om dagen sen kanske det blir varannan dag istället och det finns ju alkoholfri öl med som smakar lika dant som den vanliga vad jag vet.
Ni verkar kunna prata om det iaf och det är viktigt. Jag hoppas det kommer gå bättre och bättre för din karl och att han snart är ute ur träsket. Det är tufft det är det.
Kram till dig!
Don't anthropomorphize animals. They are not human, so don't expect them to express themselves the same way. It's important to respect animals for who they are, rather than assuming they'll communicate on your terms.
#1 #2 Nej, jag önskar att det vore så enkelt men nu när den väl finns där är beroendet redan triggat och det gör honom… ja, ologisk. Skulle jag ge bort ölen eller hälla ut den skulle han reagera med att dra ut taggarna och göra mig till skurk istället för att lägga ansvaret på sig själv. Han har själv gett bort öl ibland när han vetat att han köpt för mycket, men det måste komma från honom själv.
Jag ska däremot fortsätta hålla lite koll och påminna honom när han druckit hälften om att han kanske ska spara resten till en annan dag.
Det är svårt, det är en balansgång mellan att inte vilja möjliggöra missbruket och att veta att för hård behandling vid dessa tillfällen gör att han halkar bak flera steg. Jag blev arg och bråkade med honom i början och då kom vi aldrig någonstans. Jag blev arg, han blev arg, han fick ångest och drack ännu mer. Nu väljer jag mina strider och håller mig alltid lugn när jag påpekar att han druckit mycket. Dagar som denna hjälper det inte samma dag, men långsiktigare.
#3 Tack för dina fina och kloka ord. Visst är det tufft, oerhört tufft. Men det är som du säger någonting jag valt att leva med och jag har aldrig ångrat mig.
Många blir väldigt aviga när jag erkänner att jag är tillsammans med en alkoholist, i alla fall innan de träffat honom. "Lämna honom, han är ingenting att satsa på! Man ska aldrig tro att en alkoholist går att leva med! Du kommer bli olycklig!" Sådana kommentarer möter man framför allt på internet och de är nästan jobbigare än själva situationen. Det är vidrigt att höra människor döma ut andra personer som värdelöst människomaterial, och det är vidrigt att känna att de tror att jag är en svag kvinna som är förd bakom ljuset, medberoende och ynklig. Jag är ingetdera. Han är ingetdera.
I människors ögon är en missbrukare alltid en dålig människa. Så är det ju inte, missbrukare är ingen homogen grupp som går att dra över en kam och ett liv med en missbrukare måste inte vara synonymt med att ta hand om en egocentrisk nolla. En missbrukare kan finna meningen med livet och ta sig ur sin sjukdom. Men hur ska hen kunna göra det själv, på egen hand, om hen hela tiden blir klassad som hopplöst fall?
Att hantera min mans missbruk har varit och är stundvis tufft, men det går inte att beskriva glädjen och stoltheten när han släpper missbruk efter missbruk och blir renare och renare. När han säger "Nej, nu ska jag sluta röka, nu är jag trött på skiten!" och slutar dagen därpå, efter 15 år som rökare. Han har inte rökt på nästan två år nu!
När han säger "Nej, nu ryker snusen!" och slutar med det också, rakt av.
"Ingen mer sprit för mig, det slutar alltid med att det blir för mycket och det orkar jag inte mer! Det för inget gott med sig. Och vin mår jag bara illa av, så det tänker jag också strunta i nu."
"Jag tänker börja äta bättre, du är ju duktig på kost, kan du tipsa mig om vad jag ska äta? Såna där super foods är ju bra, och mindre kolhydrater?"
Etc. etc, listan kan göras lång. Det tar tid, men det går framåt och det är aldrig för att jag har tjatat eller gnällt, utan har alltid kommit från hans eget hjärta. Och när det har gjort det, när han verkligen har bestämt sig, så har han hittills aldrig misslyckats.
Den sista biten, ölen i allmänhet och folkölen i synnerhet, är tuffast. Nu har han åtminstone börjat prata om den och börjat prata om en förändring, och då brukar den alltid komma. Kanske är det därför extra tufft att han haft återfall i helgen, för båda, för att det är så nära målet.
Men att folk bara kastar bort det där, kastar honom på en mänsklig sophög och klassar honom som en nolla utan att någonsin ha träffat honom, för att han har hamnat förbannat snett i livet en gång och har dragit på sig en sjukdom som blivit lika verklig som ångest eller depression… Det gör mig så fruktansvärt ledsen. Att man kastar bort en generös, ödmjuk, omtänksam kille och kallar honom värdelös för att han har problem.
Haha, nu spårade jag ur lite, men det är skönt att skriva av sig. Har surfat runt lite här och känner att klimatet är mindre dömande än på andra anhörigforum. Saknar ibland att få prata anonymt, bakom en skärm, där ingen sitter mitt emot och rynkar på ögonbrynen och dömer oss.
Jag är full av beundran, jag tror inte att jag hade klarat att göra det du gör. ❤️
/Sjöis
"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"
Håller med om att man aldrig ska döma ut en annan människa så som du skriver så fint om här ovanför. En person i bekantskapskretsen slutade dricka efter ca trettio års hårt periodsupande, jag trodde nog aldrig det skulle ske, men det bevisar att människor kan förändras.
Starta ny diskussion