En hemskt intressant frågeställning som jag funderat mycket på. Jag som är skadad i rygg och nacke, lider av svår kronisk smärta sedan flera år tillbaka, vet att jag belastar mina nära och kära väldigt hårt. Samtidigt är det svårt att ta denna konversationen med människor man lever tätt inpå.

Hoppas också kunna läsa svar i den här tråden!

Personligen när min pappa blev dödligt sjuk och mamma drabbades av muskelreumatism så kände man sig otroligt maktlös.

Man gjorde allt för att de skulle må bra, men de var ju deras egen kamp, så man stod bara utifrån och såg på, vilket var otroligt krävande energimässigt och stressande.

Man önskar man kunde gå in och vara "Gud" liksom. Men man känner sig väldigt väldigt liten och maktlös.

Oj,,,bra fråga!

Jag kände som närstående till min pappa att jag önskar att han hade vågat öppna samtal. Om tex sin sjukdom, vad den gör med honom och även om döden.
Som närstående är man lite försiktig med sådant och kanske helst vill att den sjuka börjar ge inviter till samtal om just det.

Jag skulle även vilja att den sjuka talar om hur han/hon vill ha det.
Kanske att kunna säga att "ni kan bete er som vanligt emot mej".
För ofta så vet inte den närstående hur han/hon ska bete sej och drar sej kanske undan.
Och då uppfattar den sjuke som om att den inte vill vara vän längre.

Bara lite tankar från mej om detta.

Sant, Mia, och eftersom att vi alla sörjer olika. En del tyst, en del öppet, en del inte alls, en del vill ha extra närhet. Så är det så svårt att veta hur den sjuke vill att vi ska förhålla oss till denne även i detta stadium.

Jag menar, en person som annars är öppen glad och pratig kanske går helt in i sig själv, eller kanske fortsätter sin bana trogen, så att man inte ens tror att personen bryr sig.

Bra det där med att våga berätta om hur man som sjuk vill att de anhöriga ska förhålla sig till en.

Min syster gjorde det när jag hade fått min Asperger-diagnos, hon frågade hur hon kunde hjälpa mig på bästa sätt.

Man är inte sjuk när man har funktionsnedsättningar/-hinder. 😉

När min pappa blev sjuk i cancer för inte så länge sen så blev jag maktlös. Funderade på om han skall överleva eller följa sin syster som dog i lungcancer. Det är samma som min pappa har nu.

#5 Nä jag menade inte så heller.
tänkte på det sen att jag kanske skulle formulerat det på annat vis. Men jag accosierade  (eller hur det nu stavas) till pappas sjukdom.

Menade TS om att vara sjuk i adhd och asperger bland annat. 😉

#5 Fast det likt förbenat jobbigt för de anhöriga, på samma sätt som när en person har en kronisk sjukdom, t.ex. diabetes.

#7 Sen skrev jag ju faktiskt att jag är sjuk och sen räknade jag upp mina diagnoser. Det betyder ju inte att jag menade att de alla var sjukdomar,. Det jag syftade på är att jag är sjuk och har psykiska diagnoser som ställer till så grymt mycket problem i mitt liv. Eller anser du att MS inte är en sjukdom?  Jättenödvändigt att märka ord. Jag är väl inte sjuk då.

Tycker det är onödigt att kommentera på det där viset. Jag försöker ju bara få lite insikt i hur jag kan hjälpa mina anhöriga som är så oroliga för mig. 

Jag är på gränsen till att ge upp. Jag känner mig verkligen inte frisk. Men tydligen är jag inte sjuk då.

#5 Jag tror att i stort sett alla som lider av allvarligare funktionshinder känner sig sjuka i någon mån oavsett om tillståndet rent formellt definieras som ett sjukdomstillstånd eller ej.

Jag själv lever med en åkomma som är mer än skada än en sjukdom. Det är en fysisk funktionsnedsättning, ingen sjukdom, och jag beskriver det heller aldrig som det senare. Det är dock en helt annan sak att känna sig sjuk, det gör jag varje dag då jag lider av kronisk smärta.

PS. Ett tips till er som är anhöriga. Skämta aldrig bort deras lidande!

Att känna att någon annan förminska de problem man har är fruktansvärt.

#11
Håller med. Det är jätteviktigt!