Hej på er! Just nu känner jag för att skriva av mig lite och förväntar mig egentligen inga svar. Ibland kan det vara skönt att skriva av sig öppet så någon kanske kan dela ens tankar med en. Min mormor fick diagnosen bröstcancer i slutet av sommaren. Sedan dess har hennes liv varit kantat av strålbehandlingar och cellgifter… lilla mormor. Jag bor i en annan stad och studerar, därför har jag inte möjlighet eller ekonomi att åka "hem" så ofta. Med andra ord ser jag inte mina släktingar allt för ofta. Mormor har jag bara träffat tre gånger sedan hon insjuknade. Jag var där med mina föräldrar dagen innan julafton och då var mormor så dålig. Hon knatade runt i hennes och morfars villa med käppen i högsta hugg och var så smal och liten… Hon opererades i september om jag inte minns fel och de fick bort hela tumören, hon fick också operera bort sitt bröst. Mamma har berättat att hon fått ett "låtsasbröst" och hon har också fått en peruk eftersom allt hennes hår på kroppen har ramlat av. Jag fick lite av en chock när jag såg henne i julas. Mormor som alltid varit en riktig krutgumma (hon är inte ens så gammal, 70 år) med kaxig attityd, ett varmt hjärta och runda goa kinder. Nu var hon vit, smal och kantig. Mormor orkade inte så länge den dagen och vi åkte hem efter en kopp kaffe. När jag ringer mormor säger hon alltid att hon mår bra, men mamma som följer med henne på behandlingar varje dag säger något helt annat… Varför kan hon inte säga som det är? Idag var jag där hos mormor och morfar tillsammans med mamma och mormor mådde riktigt bra. Nu går hon på strålningar som varar året ut (om jag inte minns fel). Mormor hade ansträngt sig och hade fina kläder, lite smink, sina fina smycken och sin peruk. Mormor sa till oss "Titta mina små fåglar, nu har håret börjat växa ut igen" och så tog hon av peruken för att visa. Jag fick en sådan chock att jag fick gå in på toaletten och kräkas. Där satt jag sedan på golvet några minuter och grät. Min lilla, lilla mormor. Jag skäms så över min reaktion och sa inget när jag kom ut från toaletten. Mormor hade då tagit på sig sin peruk igen. Jag ville kunna ha sagt något fint till henne. Hon var ju så glad och stolt över de små fjunen som fanns på hennes huvud. Men det gick inte. Vidriga sjukdom, fy bubblan. (Hoppas jag satt i rätt kategori, tyckte det var svårt…)