Tror det är bättre att svärmor får förbli lugn, och tro på dina små "lögner", än att hon blir upprörd och arg. I hennes värld är det ju verklighet det ni pratar om.

Dock förstår jag din man, för det är inte alltid så lätt att behålla lugnet. Hade själv problem med det ibland när det gällde min mor. Hon var bara lätt dement, men kunde ringa mig 10-15 gånger om dagen och t.ex. fråga vad klockan var, eller tala om att hon var döende, så jag var tvungen att komma dit. Det hon egentligen ville var att jag skulle vara hos henne dygnet runt, vilket jag ju inte kunde.

Så det är en svår balansgång, och jag beundrar de som arbetar med dementa för det är inte lätt. Vad jag vet så har de fått lära sig att avleda uppmärksamheten och börja prata om något annat, så att den demente lugnar ner sig.

Vi gör som du återskapar själsro.

Men nu är ju min svärmor borta helt, bara ordsammelsurium, men jag minns tiden av vrede och hur jag kunde lugna henne. Inte hennes barn.

Hon rymde ut i Stockholm och var så arg på släkten slog på deras balkonger och ställde till det överlag.

En del fattar inte att det ingår i sjukdomen. Man kan inte räkna med sunt förnuft och medgörlighet. Det är så hemskt att se älskade brytas ner

. Nu är det kroppen som inte är hennes händerna bla. Hon vill inte ha dom på kroppen, sliter i dom. De låser in henne på rummet nu ibland för det blir så tungt för personalen.

Corona går där och kanske fick vi smittan där i början av feb. Det var några gamla som hostade så de tappade luften. Men vi tänkte inte på det förrän långt senare. Sist vi ringde sade de att de låste in alla Coronasjuka på rummen. Hemskt.

Jag förstår att du tänker men det finns bara , lugna, mildra och trösta i den fasen din svärmor är nu….Man gör sitt bästa..Mvh/WL🌺

Problemet har ju ökat nu när vi inte kan besöka henne dagligen. Det får bli "balkongvisiter" när vädret tillåter det.

Sen har vi ju ett problem till.

Hon minns inte vår älskade hund som dagligen har besökt henne i två års tid. Vi vill bespara henne sorgen då han inte finns i hennes sinnevärld. Hon frågar inte efter honom och vi vill inte påminna henne om hunden hon inte minns.

Det är svårt att veta vad man ska påminna henne om och vad man ska låta falla i glömska.

Ofta är det ju de riktigt gamla minnena som finns kvar. Det brukar vara lugnande att prata om gamla tider. På många äldreboenden har man valt att möblera med gamla möbler och saker, spela musik från gästernas ungdom etc. För en del fungerar det att sjunga gamla sånger och visor.

Jag tycker du gör helt rätt som får din svärmor att bli lugn. Det är den bästa medicinen hon kan få.

Till min mormor säger jag att jag bara ska handla när jag ska gå, annars blir hon så ledsen och gråter resten av dagen för att hon blev övergiven. I samtal kan jag upprepa mig hur många gånger som helst som om jag säger något för första gången, för det är den allra första gången för henne varje gång. Det viktigaste för mig är att se henne glad och ha ett bra liv så gott det går. Jag ser det inte som oärligt.

Speciellt min morfar börjar bli dement (även om mormor börjar tappa minnet också) och dem är alltid så oroliga för mig eftersom jag bor själv (med mina djur och stormtrivs) och undrar alltid vad jag gör om dagarna (kan pga psykiska besvär inte jobba och mina morföräldrar har aldrig riktigt förstått varför jag inte kan det). Senaste gångerna vi pratat (och även när mamma pratat med dem) har de börjat fråga om stallet (jag rider och har tidigare arbetstränat i stall) så vi håller helt enkelt bara med om att jag jobbar i stall just nu (även om jag bara är där för ridlektion en gång i veckan egentligen) för då börjar morfar ofta prata om sin ungdom och hur han hjälpte till med hästarna på Solvalla (och man slipper miljoner upprepningar av samma fråga hela tiden).

Mamma har ju även börjat med att vara väldigt direkt och bara tala om för morfar vad han ska göra istället för att fråga om saker eller försöka förklara sig (tex så vill morfar ofta köra själv i sin bil när de ska till läkarbesök men då säger mamma bara att dem ska ta hennes bil punkt slut).

Är så trist när de "försvinner" fast de samtidigt är kvar, ända undantag måste nog varit min farmor, hon var tyvärr än jobbig människa i livet och jag tyckte inte alls om att träffa henne eller åka på besök och jag vägra svara i telefon när hon ringde men hon blev supertrevlig när hon blev dement (även om hon inte direkt kände igen oss) och jag är glad att jag fick lite bättre minnen av henne innan hon dog än innan. Min gammelmormor däremot blev superaggressiv och totalt motsatt hennes mysiga trevliga själv jag var van med så där var det riktigt jobbigt att besöka henne mot slutet (gammelmorfar däremot var helt klar i knoppen ända fram till sin död, 102 år gammal).

Tycker du gör helt rätt med svärmor. Det är bättre att hon får behålla sitt goda humör även om du måste ta till små friserade sanningar ibland.

Ja det är nödvändigt för dementa har ofta mycket oro

.Innan min svärmor blev så här borta så hade hon dockor Rubens barn, med lite tyngd i som ett barn. Hon matade dom bäddade och vaggade.

Hon ville jag skulle mata och hålla dom, de är imaginära men verkliga för den sjuke. Man spelar med i det liv de har nu, utan överdrifter.

Vi dansade också för det tyckte hon om. Sista gången visste hon inte vilka vi var alls, det var blankt och då vi gick märkte hon inte det. Denna hemska sjukdom som äter hjärnan.

Jag vet då jag arbetade på sjukhus och det var en kvinna som gjorde allt för att gå hem till sina små barn som hon trodde hon lämnat ensamma, hennes oro och skräck.

Personalen sade att de sov och att de hade sin mormor där som vaktade de små. Denna dam var ca 80 år , men tydligen går långtidsminnet sist. Det är tragiskt, men man ljuger inte, man deltar i deras värld och sjukdom…Mvh/WL🌺

Tycker inte alls det är fel att du "ljuger" för din svärmor. Hon blir lugn och trygg, så det är onödigt att stressa upp henne i onödan.

Jag brukar "ljuga" både för min mor och svärmor :)

 Med min mamma som var demenssjuk och blev 97 år hade jag konstigt nog inte detta problem. Själv ringde jag henne varje morgon kl.8.00 också de dagar jag besökte henne, så det vande hon sig vid. Jag ringde henne också om jag var på semester vilket kunde ha sina sidor när det var dålig täckning. 

Till min mamma skaffade jag en anteckningsbok som jag skrev upp när jag besökt henne eller om någon ringt. Också personalen där hon bodde skrev upp om de t.ex. hade gjort en promenad m.m. I anteckningsboken kunde hon själv läsa att hon fått besök m.m. 

Att du ”ljuger” för din svärmor tycker jag är alldeles utmärkt, men jag tror att du behöver berätta mer för din man att det är ingen idé att påminna demenssjuka om vad de pratat om tidigare eller glömt. Låt gärna din man läsa följande som demenscentrum skrivit om: Bra förhållningssätt till personer med demens, där det bl.a. står  ”Försök inte tvinga henne/honom att minnas”
Se:  https://www.demenscentrum.se/sites/default/files/globalassets/leva-med-demens_pdf/bra_forhallningssatt.pdf  

I den fas du beskriver Eda går det att göra vissa saker i kontakten. Samt vilken Demenssjukdom det rör sig om. Skadorna tar sig olika uttryck. Efter att min svärmor var lite kontaktbar började hon äta papper, bet i telefonen då vi ringde. Men i början skrev hon dagbok tex. Man såg på stilen hur hennes sjukdom fortskred. Hon har Alzheimers sjukdom.

I början var det svårt för oss att se hur illa det var. Hon började åka båt och buss och vi tänkte att hon var modig i den åldern. Men så såg vi att hon gjorde saker som inte var bra. Men det blev ett lirkande och lockande att få henne till boendet. Då var hon arg. Men nu är det så sorgligt allt. Finns inget kvar, lite ord. Äter lite, men får låsas in på sitt rum, inte enbart pga  Coronan, hon ställer till det.

Men minns en tid då vi fick tulla på sanningen för lugnet och rädslan. Ångesten är så svår ibland. Minns henne i luftiga sommarklänningar och sitt blonda hår, skrattet och den kärlek hon visade mig då jag kom in i familjen. Kära svärmor, du fattas mig.

Mvh/WL🌺

Vi har testat med anteckningsbok men det har inte fungerat.Svärmor "städar"undan allt löst som ligger framme och det som inte ligger framme finns inte.

Jag har 1000 gånger försökt att förklara för min man att det inte är någon ide att säga tilll Asta att det minns du väll eller det har jag redan sagt.Det går bara inte in.Så nu gör vi så att jag tar de flesta samtalen och sen får min man ta ett samtal om dagen med sin mor.

Idag har vi varit ner till svärmor med nya hunden som ser ut som den hinden hon har träffat men som nu är död. Svärmor

vet inte att den tidigare hunden är död och den nya  får helt enkelt bara ersätta den gamla. on minns inte vad hunden hette och både den gamla och den här går under benämningen "Hunden" helt enkelt.

#12 Så länge hon är lugn och trygg med det, så tycker jag ni ska fortsätta att "ljuga" för henne.