Jobbig situation både för din svärmor, din man och dig!  Vet tyvärr inte vad man kan göra, mer än stötta och finnas till hands.

Det finns nog knappt något att göra. Ibland kan det vara skönt när sjukdomen blivit svårare både för anhöriga och den sjuke. När sjukdomen kommit så långt att ilska, oro, ångest och andra jobbiga känslor blir mer avtrubbade. Man önskar ju aldrig att någon ska bli "värre" men just med demens så kan det faktiskt vara en lättnad hur illa det än låter. Hoppas ni orkar❤

Jag har funderat en massa och man kanske ska "hålla med" och försöka att prata om något annat istället för att försöka förklara att så gamla tanter inte har något jobb.

Jag tror att många gånger leder det till ett större lugn om man bara håller med även om det är tokigt.

Absolut! Säg inte emot henne eller försök förklara att hon inte lever i den värld hon vill tro på. Håll med, och börja prata om saker runtomkring det hon pratar om och kom så småningom in på helt andra saker.
 Känn med henne när hon är upprörd och håll med om att hon har rätt att vara upprörd. Det kan vara en trixig balansgång ibland, men man måste anpassa sig till de dementas värld. Man kan hålla med om UFO och vad som helst, det spelar ingen roll.

Läste i en artikel att man bara ska hålla med och sedan försöka avleda konversationen och börja prata om något annat. Om det händer igen kan du kanske säga att "men har du glömt att det är din lediga dag idag" och sedan kanske styra in samtalet på att hon kan passa på att njuta av ledigheten och det fina vädret (om det nu är det).

D et är så svårt då de tror att de har små barn hemma som de måste ta hand om och vill ut från boendet. Svår ångest. I detta fallet kan man säga att det är helg och alla är lediga från jobbet och sedan prata om annat, ibland går det, ibland inte.

Man får göra så gott man kan i alla situationer. Min svärmor vill bli av med kroppsdelar nu, händerna är inte hennes. Nu kan vi inte prata ens med henne. Samt att vi inte får besöka henne. Vi blev nog smittade av Covit där för det går och har gjort länge där. Det är ogripbart hur svår denna sjukdom är att bara suddas ut och allt försvinner i hjärnan. Vi står som anhöriga ganska hjälplösa. Minns då min svärmor frågade om dockorna som hon trodde var levande. Jag sade att de var rara och fina, hon blev glad då. Det är flera år sedan nu, så det är en lång tid att tyna bort. Usch blir ledsen att tänka på det…Mvh/WL🌺

Ja jag ska hålla med och föra över samtalet på annat framöver. Svärmor är inne i en ringperiod och ringer 15-20 gånger per dag.

#8 Lider med dig. Min mor var likadan emellanåt. Det slutade inte förrän hon blev så dålig att hon inte klarade av att ringa själv. På den tiden hade jag fast telefon, och till slut blev jag stressad bara jag hörde "knäppet" från telefonen, som alltid hördes precis innan första signalen kom.

Min svärmor rymde och bråkade med släkten slog på deras balkongräcken på natten, åkte tunnelbana och reste till människor hon träffat på färjor. Väldigt farligt, det var då vi fattade att inte allt stod rätt till. Men hennes resa har varit så tung och man kan bara gråta då man såg henne, smutsig kläderna stank, ramlat slagit ut tänder, tovigt hår, långa naglar. Så såg aldrig de sjuka ut som jag vårdade i vården på 80 talet. Vad har hänt? Mvh/WL🌺

jag är så glad att svärmor bor på ett så bra boende och att vi kan besöka henne och ta ut henne.Hon har ju blivit mycket sämre nu i coronatider då allt är så konstigt.

Hon kan tack och lov inte ta sig ut själv och har inget intresse av att gå ut själv.

När det gäller dementa så är det bästa att bara hålla med och försöka leda in samtalet på annat.

Jag lider med er, det är jättejobbigt när ens närmaste drabbas av denna otäcka "sjukdom"

Styrkekramar 🤗

igår gick det bra att prata med svärmor. Inget jobbsnack och hon var bara glad för att hon bor så bra och att hon slipper flytta tillbaka till sin gamla lägenhet.

Att det är två år sen hon flyttade kommer hon inte ihåg utan hon tror att hon kommit hit till byn igår.

Man får minnas de bra dagarna, det är så tungt. Det är ju en anhörigsjukdom ibland tror jag att vi anhöriga oroar oss mer än den sjuke.

De glömmer fort och vi går och minns allt som sker dom. Längre in i sjukdomen blev min svärmor lugnare och gladare. Skrattade mycket och nonsenspladdrade, vi pratade med i sammelsuriet det var fina besök.

Vi köpte fina nattlinnen som hon uppskattade och gick med i famnen, vi drack kaffe på altanen på sjukhemmet, vi såg ut över Mälaren och där kom hennes bror med båten i hennes värld. Hon vinkade och var glad. Han hade varit död länge.

Då mådde vi bra efter besöken, vi hade hunden med också som väckte en del av de boende till liv. Men nu är det så tungt!  Det finns inget kvar, denna vackra kvinna som bara är ett skal.

Hon äter än, sväljreflexerna finns ännu kvar. Ja vi vet ju vad som är kvar, men detta livet är inget att önska henne kvar i. Det är en märklig sjukdom som berövar människan allt! Mvh/WL🌺

#13 Som skrivet tidigare, låt henne leva i sin lilla bubbla, hon är nog lyckligast där. Visst kommer hon förmodligen bli arg eller ledsen på er igen, men ta det inte personligt. Njut av de fina stunderna när hon är glad och lugn 🌺

#14 Håller med.  Det är tragiskt att se dem förändras och "försvinna", tills dess att bara skalet är kvar.

Minns de bra dagarna, och lev på dem.

Tack Rovfisk, du skriver så vänliga inlägg.

Det värmer! Tack från WL🌺

#16 Jag skriver mycket utifrån egen erfarenhet, har själv haft släktingar som har försvunnit in i sin egen lilla värld, min mormor dog i mina armar när jag var 15 år gammal, hon hade långt framskriden Alzheimers. Det är nog grunden till min utbildning.

Har också jobbat i många år på ett demensboende, innan jag började på sjukhuset för 5 år sedan :)

Svärmor har i flera dagar nöjt sig med att vi lovat att köra henne till jobbet. iof så ringer hon runt 10 samtal om dagen för att försäkra sig om att vi kommer. 

I natt har hon ringt tre gånger och nu på morgonen har hon ringt till min mans telefon tre gånger. Jag och han har kommit överens om att han inte ska svara utan jag ringer upp från min mobil.

Nu undrade svärmor varför vi inte kommit och jag fick snabbt slänga ihop en historia om att vi skulle komma och hälsa på henne idag så det var en vikarie som skulle fixa hennes jobb idag.

Sen fick jag henne att gå ut och äts frukost och förhoppningsvis har hon glömt jobbet .Vi åker ner lite senare idag och går ut en sväng med henne.

Det här tar hårdare på min man än vad det gör på mig.

Men visst sliter det på oss båda. Men det som jag tycker är jobbigast är att svärmor tidvis är ledsen och orolig.

Som tur är så är personalen väldigt bra och många gånger så löser det sig med att jag ringer ner till personalen och de kan då gå in till svärmor och prata en stund med henne och ta henne med på någon aktivitet.

Det är inte för inte som demenssjukdomar kallas för "de anhörigas sjukdom" (eller något ditåt). Även om den demente kan vara orolig och må dåligt så är det ofta jobbigare för de anhöriga. Det tär på orken.

Demenssjukdomar är mer en anhörig sjukdom än en patiensjukdom.

Hon lever i sin egen lilla bubbla och ni gör ett otroligt bra jobb som låter henne vara i sin bubbla, hon mår bäst då och ni kanske får lite lugnare också.

Ni ska ha en stor eloge för vad ni gör för svärmor. All heder till dig och din make.

Tack för era snälla ord.De värmer ❤️

**Svenskt Demenscentrun har många råd, hur man kan förebygga svåra situationer som kan leda till tvångs- och begränsningsåtgärder. De har en rad lärande exempel. 

**Här följer ett av exemplen, som faktiskt fick mig att skratta. 
”En man på ett demensboende var mycket aggressiv. Hans kontaktperson, anhörig och en handledare som kallats in försökte hitta en förklaring. Mannen brukade promenera dagligen, det betydde mycket för honom. Problemet var att han bara hade slitna inomhusskor och sådana kan man inte ha på långpromenader.

Demenssjukdomen hade medfört att han utvecklat snålhet. Köpa skor var därför inte möjligt, trots att det fanns pengar till det. Då kom idén upp att skriva ihop följande: Grattis! Du har vunnit ett par herrskor av allra bästa kvalitet.

Kurt blev jätteglad och hans anhörig kunde ordna ett par nya skor. Han kunde fortsätta med sina älskade promenader vilket bidrog till en bättre livskvalitet för honom.”

Se: https://www.demenscentrum.se/arbeta-med-demens/nollvision-larande-exempel

Precis!

Känner igen min mammas berättelser från tiden då hon arbeta med dementa och Alzheimerssjuka. En man kastade spottkoppen på personalen , rymde i nattskjortan  mm. Mamma klurade om hur det kunde vara så fel. Han blev så arg då de sade Nilsson till honom. Så mamma sade en morgon vill Herr Direktören ha frukost nu. Se det gick hem. Titeln var det enda han hade kvar. Så alla började säga godmorgon Direktören på morgonen. Det blev betydligt lugnare.

Att få behålla sin identitet är viktigt! Som mamma, sitt arbete och titel. Förr var titlar mer viktiga. Mvh/WL🌺

Ja det gäller att ha små strategier.