Min yngsta dotter, 13 år, är hemmasittare. Hon har högfungerande autism grad 2.

Tyvärr så, enligt min erfarenhet, gör inte kommunen så värst mycket för att lösa problemet. Hon har inte varit i skolan på snart 4 veckor.
Både skolan och soc har fått verktyg, både av oss och habiliteringen om hur de kan lyckas få henne tillbaka till skolan igen, men de tycker att det inte finns ressurser eller personal för att lösa detta.

Nej, så då skall hon vara hemma, trots skolplikt, och vi kommer få en soc.anmälan pga hög frånvaro lagom till jullovet 🙄

Har din son några specialintressen ? Vi använder oss av det när vi skall få dottern att gå utanför dörren. Han kanske kan få någon daglig verksamhet inom ett område som han verkligen tycker om ?

Han är ju duktig med datorer så jag hoppas att via Joar Socia som finns i Enköping få in honom på något av deras projekt.

#1 trist att ni inte får den hjälp ni och er dotter behöver.

#2: har han någon diagnos ? Isf är det betydligt enklare att få in honom på praktik eller daglig verksamhet.

#3 Det är ren lathet från kommunen anser jag. Det FINNS saker som fungerar för att få tillbaka henne till skolan, men de lyssnar inte ens på vad habiliteringen säger. Ännu mindre på vad vi säger

Han har ju en mångd missbildningar som nog kan få honom in på daglig verksamhet eller något liknande.Han skulle med 100 % säkerhet kunna få hjälp med jobb och lönebidrag om han bara ansökte eller fick hjälp med det.Men nu har han ju varit hemma så länge att han mer eller mindre är folkskygg.
Han är även sockermissbrukare och har dragit på sig en viss övervikt.

Jag har en son som inte alls fungerade i skolan men vi fick bra hjälp och han lyckades till slut via tjat från mig gå på sommarskola och få ut sina betyg.
Han fick även taxi till och från skolan trots att han inte skulle ha haft det.

Nu har jag försökt komma fram på telefon hela dagen utan att lyckats.Har lämnat mitt telefonnummer till telefonsvararen men det hjälper inte.

#7: Man blir så frustrerad.

#8 Ja det är oerhört jobbigt bara att ha ett barn om än vuxet hemma som mår dåligt att sen behöva kämpa fför att få hjälp är jobbigt.Jag har inte fått något vettigt gjort under dagen då jag antingen ringt eller väntat på att bli uppringd.

Så typiskt idag är personen jag sökte hela dagen igår sjuk.Oklart hur länge.
Ringde anhörigcentrum som inget kan göra utan hänvisar mig till VC.Så nu har jag bokat telefontid dit.Oklart om jag kan få med mig sonen på ett läkarbesök.

Tid bokad på VC den 26 /11.
Frågan är om jag ska informera honom redan nu så att han får vänja sig eller om vi ska vänta tills dess att tiden är dags att åka ner till VC.Tidigare har han haft en tid bokad på soc då blev han dålig och kräktes.PGA ångest.

#11: Det beror väl lite på honom. Måste han ha besked innan, eller fungerar det att bara säga samma dag att han skall till vc ?

Klarar han av en snabb förändring ?

#12 jag tror att han lättare klarar av snabba förändringar kontra ha ångest i drygt två veckor inför besöket.

Då tycker jag du skall vänta tiulls samma dag innan du säger något.

Min dotter är tvärt om, hon måste få besked i god tid innan det skall hända nåt, hon måste processa och vänjha sig vid tanken.
Vi kan inte göra något spontant med henne, då kraschar hon.

Dessa ungar.

#15: Ja men de är underbara 😊

#16 Jo men visst.

Nu har jag pratat med sonen och berättat att han har en tid på VC nästa vecka.Situationen här hemma är just nu vidrig.Vi mår skit allihopa.Han är medveten om att han mår dpåligt och att han behöver hjälp och nu ska få det.

Vad skönt att han får hjälp nu. Hoppas det blir bättre efter det.

Jag förstår precis hur du känner dig, och hur ni har det där hemma just nu. För det är likadant här .

Ja det är tufft.

Håll tummarna för att vi får iväg sonen till VC imorgon.

Sonen valde att gå ensam till VC.Nu hoppas jag att han får den hjälp han behöver.

Ok. Vad bra att han kom iväg i alla fall.

#23 Ja hoppas bara att han tar sig in också.Han har mitt bankkort så jag kan ju se om han betalar eller om han inte klarar av att ta sig in.

Sonen är hemma.Han har pratat med läkaren men orkar inte prata med oss så jag vet inget om vad som sagts och vad planen är.

Hoppas att han kanske kan prata med er om ett tag, när han har fått vila och processa det han har pratat med läkaren om.

#26
Ko jag hoppas att han ska göra det.

Sonen väldigt tystlåten men jag tror att det så smått börjar komma lite prat.Han svarade på frågan om han fått någon medicin men det har han inte fått men han ska tillbaka till VC.Vet dock inte när,

13 december ska sonen till VC

Hoppas att han öppnar sig helt. Det är lättare att hjälpa honom då.

Sonen saknar ju giltigt ID så nu har jag bokat tid.Klockan tio idag ska vi vara hos polisen och vidimera att han är han.

Tror att sonen mår bra av att jag fixar och "tvingar" honom till olika aktiviteter.Nu städar han sitt rum frivilligt.

Vad härligt att höra.

Samma sak gäller med yngsta tösen här hemma. Det går bättre om man ställer visa krav på henne, men det är en stadig balansgång på kniväggen så det inte blir för mycket.

#33 Ja det är en balansgång.Jag mår bättre nu men min man mår riktigt dåligt.
Med ett ID kort kan sonen fixa ett nytt bankid och med hjälp av detta fixa ett sim kort till telefonen han har fått av oss.Hans gamla lur fungerar dåligt.
Jag var ju tvungen att vara med hos polisen idag efttersom att soenen inte har ett giltigt ID att legitimera sig med.

Det känns som sonen mår bättre redan.Han är mer med oss och pratar och är glad.

#35: Men gud vad skönt 😀

Ja tänker verkligen på er och hoppas på det allra bästa.

Igår erbjöd sig sonen att fixa pizza till imorgon.Normalt så brukar jag få tjata på honom att han ska göra pizza deg så att vi kan äta tillsammans

Nu har sonen fått tid hos en psykolog.

#39: vad skönt. Har själv just nu 2 hemmasittare,. Har som tur är fått akut utredning på BUP av näst yngsta dottern, som aldrig någonsin har varit några problem med.

Nu sitter hon mest bara hemma och skiter fullständigt i skolan .-..hon är 15 😞

#40 Så tufft för er.Undrar hur många hemmasittare det finns?
Det pratas väldigt lite om det.

#41: Det finns nog väldigt många.

#42 Ja tyvärr.

Idag ska sonen träffa psykologen på VC

#44: Hoppas att han får den hjälp och det stöd han behöver.

Han kom iväg igår och mådde hyfsat igår men säger inget och jag vill inte pressa på.

#46: Jag tror han kommer prata när han är redo för det.
Har samma problem med min hemmasittare, hon berättar när hon är redo.

Ja att tjata ger inget.

Idag ska sonen prata med psykologen igen.Han är mer med oss och verkar må lite bättre nu.

Det blev inget möte. Psykologen dök inte upp.

#50: Men fy vad dåligt, och inte ens lämna besked att han har fått förhinder 🤬

#51
Ja väldigt dåligt. Sonen har det ju jobbigt med besöken och gruvar sig inför dem. Så blir det sådär.

Man kanske skall se över hans legitimation.

Om jag vore du så skulle jag ta kontakt med hans chef, det där beteendet är inte okej. Han, om nån, borde ju veta hur jobbigt det blir för din son om han gör något sånt där.

Jo jag ska kolla med VC hur det kunde bli sådär.

#54: Jättebra.

Nu har sonen varit på banken fixat sin internetbank och beställt och fått nytt kort till telefonen så nu har han en fungerande telefon. Det var en lång väg och tog tid.men nu då är det fixat.

Just nu är det tungt.
Inget händer och allt känns för djävligt

#57: Det går inte att spalta upp i en att-göra-lista så det inte blir så övermäktigt och dessutom göra en hanterlig plan?

Det blir lätt att det låser sig.

Har ni hjälp från någon utanför er familj?

Det är svårt att bli vuxen ☹️

Nej vi har ingen hjälp utifrån tyvärr.

Men jösses, Monica. Du har mycket på din tallrik. Orkar du?

#60 Jag har ju liksom inget val.

Nä, det är ju förstås sant. Men det måste slita enormt på dig. Har du någon avlastning alls?

Just nu är det lite extra jobbigt eftersom att svärmor är dålig och ligger mer eller mindre medvetslös med sepsis som
troligen är virusorsakat då hon blir sämre trots bredspektrs dubbelt PC behandling.
Idag är det två veckor sen hon blev sjuk

Jag har ni i två dagar bearbetat sonen att kontakta soc men han smiter undan.

Har du försökt med bildschema till honom ? Det låter som han har någon form av Autism. Jag har två döttrar som är hemmasittare, den ena är vuxen.

Skall man få ut dem, så måste jag förbereda dem i god tid innan det skall ske något, i synnerhet något de tycker är obehagligt (Tandläkaren, doktorn ex.)

Nej han är inte autistisk.
Han är född 1987. När han gick i gymnasiet fick han en "nära döden händelse" och rfyrt det har han mått dåligt. Vi skulle ha tagit tag i det här tidigare.

#65: Låter som han kan lida av PTSD med tanke på nära döden upplevelsen han hade, han kanske skulle behöva prata med en traumaterapeut, om han inte redan har gjort det ?

Han går ju hos en psykolog på VC dock vet jag ju inte vad de pratar om.

Stackars grabb. Är det ingenting alls som lockar ut honom?

Han går ut och går.Jobbar under sommaren som båtvakt lite nu och då.
Innan vi fick hem valpen hände det att han åkte med oss till stan.

Jamen det är ju bra ivf! Vad gör valpen för skillnad då?

SVT Västernorrland har tidigare rapporterat om den snabbt växande Facebookgruppen som diskuterar hemmasittare. Nu har initiativtagarna fått sitt första möte med ansvariga politiker. – Vi som föräldrar till hemmasittare känner oss desperata, säger Annika Hedlund, en av grundarna till gruppen. Hemmasittare är barn som inte kan eller klarar av att gå till skolan. Det kan bero på NPF-diagnoser som ADHD eller autism, men anledningen till skolfrånvaron kan också vara mobbning eller psykisk ohälsa.

Läs mer här:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ansvariga-for-facebookgruppen-hemmasittare-traffade-politiker-i-sundsvall

#71 @Tack för info ska läsa när jag kommer till en dator

Jag är själv vuxen hemmasittare i 30-års åldern. Om jag kan hjälpa till att ge insikt från det perspektivet (allt är såklart individuellt, men lite generellt kan ju en del saker stämma överens) så ställ gärna frågor så ska jag svara så ärligt och utförligt jag kan. Jag är själv medveten om att det inte är nyttigt att vara hemmasittare, men speciellt efter mammas bortgång (som var min största support) så är det trögare. Men har ändå genom åren haft en hel del erfarenheter av både det ena och det andra.

Inget måste att du ställer frågor eller nåt såklart. Men ja, skulle det vara bara något pyttigt jag kanske kan hjälpa till att ge ett annat perspektiv om eftersom jag själv är hemmasittare så är det bara att fråga. :)

#73 ♥️

#73: 💖

Jag har själv 2 hemmasittare, båda flickor och de är i åldern 14 och 15 år. Den ena ( 14 år) har högfungerande autism grad 2-3 och den andra (15 år) skall utredas nu i höst.

Varför blev du hemmasittare från början, vad var det som triggade detta ? Yngsta dottern kan jag förstå, hon har alltid varit osocial och inte velat umgås med folk.

Men 15 åringen har alltid varit jättesocial och haft massor av kompisar och varit ute både sent och tidigt. Hon är/var högpresterande i skolan.

Vet inte riktigt vad som hände, men när hon hade börjat i åttan (hon skall upp i nian nu till hösten), så slog om helt, och ville inte göra något. Hon isolerar sig på sitt rum och är sällan tillsammans med familjen längre.
Hon mår helt klart inte bra psykiskt, men vi kan inte hjälpa henne om hon inte berättar vad som är fel och vad som känns jobbigt.

#75
Jag lider med dina barn och er vuxna.
Man är så maktlös

Nåt jag kan säga som hemmasittare är att man ofta lider själv, och oftast ju mer man "tvingas" ut. Jag tycker aldrig att man ska bara säga "jaha, x är hemmasittare, så då tänker jag aldrig mer försöka få med hen ut." Men jag blev mer och mer hemmasittare just av tvång. Däremot kan man ju försöka att på deras nivå hitta något som lockar ut dem, som gör att de vill ta sig ut mer. Men ju mer mamma försökte just "tvinga" ut mig desto räddare och mer osäker blev jag kring utsidan. Desto mer ville jag bara vara hemma.

#76: Jo det är jobbigt. Jag vill henne ju så väl, mitt hjärta blöder när jag ser hur dåligt hon faktiskt mår. Nu har hon åtminstone fått ångestdämpande och antideppressiva, så hon mår bättre, men inte alls bra 😔

#77 Vi brukar försöka ta med henne på saker som hon tycker om, men aldrig att jag tvingar henne. Det kommer inte hända. Jag misstänker att hennes mående, i viss mån, kan bero på att hon är väldigt osäker i sin sexuella läggning. Hon vågade inte prata med oss från början, eftersom hon har fått höra från några av kompisarna att det är helt fel, och väldigt sjukt, att inte vara hetrosexuell.

Jag funderar lite på en annan sak också. Kan ett trauma orsaka denna form av depression och ångest ? Hon blev vittne till att hennes storebror blev tvångsomhändertagen av polisen, och hon råkade, tyvärr, höra att det var jag som hade ringt polisen på honom. Efter detta har hon aldrig varit riktigt glad. Detta trots att hennes bror har sagt till henne att det var jättebra att jag ringde polisen den kvällen.

Hennes syskon vet också hur det ligger till med brodern, men de har inte reagerat på detta viset. Ena sonen (17 år) blev väldigt ledsen, och arg på mig, när det kom fram att det var jag som ringde polisen, men hans reaktion stannade där.

#78: Jag kan såklart inte ge något "så är det absolut" svar kring just ditt barn. Men ett trauma kan absolut spela in. Vi hade en kille i området som var mentalt handikappad när jag var runt 13-14. Vi bodde i radhusområde. Han tog väldigt opassande på barn, ofta, och alla barn (tjejer specifikt) var livrädda för honom. Där började min verkliga hemmasittande period. Jag var så rädd att råka springa på honom att jag aldrig ville gå ut. Vi flyttade senare, men det satt kvar ändå. Tyvärr gjorde alla vuxna ursäkter för honom istället för att hålla honom till svars. Han var långt över 20, men återigen, alla sa bara "men x är ju speciell". Vilket inte gjorde ett dyft att hjälpa oss barn (åldrarna runt 6-14) att känna oss mer trygga.

Min hemma sittare blev nod till viss del hemma sittare efter ett allvarligt tillbud i gymnasiet åldern.

#79: Då kan det vara en bidragande orsak, jag är inte helt ute och cyklar.
Tack för att du berättade 💖

#80 Det verkar ju här som ett trauma kan ha viss inverkan på att barnen blir hemmasittare. Hur konstigt dt än låter, så känns det faktiskt bättre nu, när jag har fått det bekräftat att ett trauma, oavsett vilket, KAN spela in. Inte därmed sagt att det är hela orsaken.

Då gör jag ett nytt förasök att få hjälp-

Första försöket misslyckades.
Då ringer jag psykiatrin istället.

Du behöver inte svara på frågan om den är för personlig, men hur gör du när du kommunicerar med din son kring just detta med att han är hemmasittare?

Har du satt dig ner med honom i total lugn och ro och utan några upprörda känslor och försökt prata med honom om varför du kämpar så mycket för att han ska få hjälp, och att du gärna vill att han så gott han kan försöker kommunicera med er för att kunna vara en del av hjälpsökandet?

Det hjälpte mig massor när mamma i början följde med till psykiatrin efter att de hade gett mig en riktigt dålig behandling i början och inte lyssnade. Mamma rev liksom ifrån till en specifik läkare som avbröt mig gång på gång när jag försökte förklara hur jag mådde och sa mer eller mindre "men snälla människa, hon försöker ju svara på dina frågor men du lyssnar ju inte. Tyst nu och lyssna på vad hon säger!" Då knep läkaren käft länge nog för att jag skulle kunna gå igenom exakt hur dåligt jag mådde. Det kändes fint att mamma stod upp för mig, men samtidigt var det viktigt för mig att få känna mig delaktig i vad som pågick. Trots trauma och diagnoser är jag ju ändå vuxen och ville liksom inte känna det som om andra gjorde allt bakom min rygg.

Inte för att jag påstår att ni går bakom er sons rygg, naturligtvis inte. Men jag funderar lite kring hur delaktig han känner sig, om det kan hjälpa eller stjälpa där liksom. Eller så kan det ju såklart vara så att det känns bättre för honom om han inte behöver vara delaktig alla steg på vägen.

#84 Jag har ett antal gånger förökt prata med sonen skrivit brev skrivit mail osv.Men han blir upprörd arg och ledsen och går sin väg.

självklart följer jag med till läkaren osv om han vill det men det vill han inte.Vi har även erbjudit att köra och hämta honom men vänta utanför.
Han är vuxen men har rår inte på att ta sig ur det här själv och vi alla mår bara sämre och sämre-Sen finns det ju fler aspekter.Ekonomin och vad händer om jag och min man dör.Min man är över 70 och jag drygt sextio.
Nu har jag försäkt nå psykmottagningen men det går inte att få någon kontakt där idag.De svara bara att jag ska försöka nästkommande dag.
Så gick det ännu en dag.

Ja det är ju extra tungt då. Jag förstår att han säkert vill ha hjälp egentligen. Men att ta steget är verkligen svårt. Det kan kännas omöjligt för många. Ibland kan det vara så att de känner… ja vad ska man säga… "jag behöver inte ändra nåt för det finns alltid andra som löser saker åt mig". Jag kände nog mycket så när mamma levde. Ekonomiska besvär? Jaja, visst, men mamma skulle alltid komma och rädda mig. Men nu när hon inte finns längre så står jag ju ensam där.

Tror du det går att prata med honom om att sanningen är ju att visst KAN ni leva många år till, men samtidigt vet man inte. Mamma var hälsosam och frisk och kry och stark som tusan. Sen kom cancern från ingenstans och hon fick inte ens bli 70. Man vet ju liksom inte vad som kommer. En del (min ena morbror t:ex) hittar ju en inre styrka de inte ens visste fanns och ställer sitt liv till rätta när ingen livlina finns, så att säga. Men andra (som jag) ramlar ju isär totalt.

Går det att be honom, i sin egen takt, skriva ner vad han känner, tänker, tycker? Inte sätta någon tidsgräns på det, och ingen gräns kring längd. Utan mer "jag vill verkligen förstå dig så mycket som möjligt, om du känner att du kan, tror du att du kan skriva ner det? Sen om du väljer efteråt att inte visa det för oss utan istället riva sönder papperet/radera emailet så är det okej. Men kan du försöka?"

Den andra september har sonen fått en telefontid hos psykiatrin.

Tiden för telefonnätet är ändrar.
Tack och lov till en tidigare tid. 29/8

Sonen vägar att prata med sköterskan
Jag har ringt kommunen igen ska ringa soc imorgon.
Mitt huvud är helt slut

Kan ni ställa ultimatum till sonen? Det kan kännas hemskt och det kan kännas grymt, men om han behöver hjälp men vägrar söka den och är myndig så krävs det extremt mycket för att någon myndighet ska tvinga honom till något. Då kan det vara ni som måste vara den kraft som trycker på där, ordentligt, och kanske till och med ställer just ett ultimatum.

Antingen söker du hjälp nu, vilket vi stöttar totalt med, eller så får du flytta ut/skaffa arbete/börja studera/något annat.

Alltså verkligen sätta ner foten. Jag VET själv från din sons synvinkel hur hemskt det kan kännas, speciellt när det handlar just om psykisk ohälsa som gör att man är hemma och inte bara en ovilja/lathet. Jag har varit där. Men hade min mamma inte sagt att antingen skaffar jag jobb som gör att jag kan betala hyra hemma (jag var runt 20 när detta inträffade) eller så får jag ta tag i det och söka psykiatrisk hjälp så jag kan få ersättning därifrån. Jag behövde hjälp också, men var ovillig att göra nåt åt det för jag kände att det var meningslöst osv. Men min ohälsa gjorde att det drog ner mamma, vilket gjorde hennes man upprörd, och jag vet att de bråkade mycket pga mig. Så till slut gjorde hon vad hon måste; hon satte ner foten.

Och jag sökte hjälp och jag kan inte påstå att det löste alla problem magiskt, men jag gjorde åtminstone någonting, och sen kunde jag först betala hyra hemma och sen flytta ut. Och det hjälpte mitt mående så sjukt mycket på sikt.

Vi har försökt sätte ner foten.Han bor här men han får inga pengar.
Det är svårt att kasta ut någon som mår så dåligt.

Jag hoppas kunna få hjälp av soc imorgon-Be dem skicka en kallelse till honom och hoppas på att han tar emot deras hjälp denna gång.

#91: Det beror nog på vad du tror att sonen gör. Tror du han fortsätter sitta still utan att dina ord får någon effekt och vägrar ändå att ta emot hjälp och hellre blir utslängd på gatan - eller tror du han kanske åtminstone tar sig för att ta en telefontid? Till en början.

Mamma hade nog aldrig faktiskt slängt ut mig heller, däremot kände hon mig väl nog att veta att efter den värsta hysterin gick över (och tro mig, min första reaktion var hysterisk; jag skrek och grät och slängde saker och var helt förstörd i ungefär en vecka) så skulle jag med största sannolikhet faktiskt ta emot hjälp. Hon ordnade tiden åt mig hos psykiatrin och hon följde med mig första gången för att jag inte skulle ljuga för dem om hur mamma överdrev och att jag mådde bra egentligen etc.

Sen går det ju att sätta andra ultimatum och regler också. Typ att eftersom du inte bidrar ekonomiskt så får du göra x antal hushållssysslor istället. Varje dag, noga. Annars ryker mobil (om han har en), dator (om han har en), tv-tid, åtkomst till spel eller ja vad det nu är han gör om dagarna. Behöver ju inte vara att han åker ut med huvudet före på gatan liksom.

Nu har jag pratat med soc.
De skulle forska i ämnet och återkomma
Det kändes positivt.

Nu har soc hört av sig.
De rekommenderar att sonen söker sjukersättning.
Så nu väntar jag på att VC ska ringa så att jag kan boka en tid.
Sonen är positivt till sjukersättning.

Tid på VC kommer med posten.

Kan vara en bra idé att prata med sonen så att han är insatt i att det kan komma att krävas en hel del innan han får sjukersättning. FKs första mål är ju i princip alltid att få ut människor på studier eller arbete igen (heltid eller deltid) och lite beroende på vart i landet man bor kan de ha enorma krav på en innan man blir godkänt ersättning. För mig tog det väl drygt ett halvår, och då kunde det fastslås att jag var totalt oförmögen att arbeta efter flera suicidförsök på kort tid pga min kraftiga depression. En diagnos på asperger skadade inte att redan ha heller.

Kan också tipsa dig och din man om att vara konsekventa med att han inte får/ska bo kvar hemma, och att han behöver eget boende och därför egen ekonomi. Tyvärr oavsett om man lagligen är försörjningsskyldig eller ej om FK anser att man har möjlighet att försörja sitt barn och de KAN bo hemma så prioriterar de en lägre när det gäller ersättning och hjälp.

Kanske är bra om din son liksom redan innan är förberedd på att lite beroende på deras regler kan det komma att behöva läggas ner mycket tid och energi på att få hjälp. Och tyvärr om de får intrycket av att man inte är intresserad av att bli bättre utan är "nöjd" med hur man redan har det så blir de väldigt ovilliga att hjälpa till.

Jag hade möten med läkare, psykolog, FK och soc innan jag fick beslut om ekonomisk hjälp.

Den 29/9 ska sonen till VC

Idag ska sonen till VC

Gick det bra för honom?

Ja det gick bra och han har fler besök bokade.

Så skönt att det verkar lösa sig med sonen 🙂

Åh så skönt! Att ta första steget genom att bara ta sig dit brukar vara det svåraste. När det är gjort brukar det flyta på lättare sen.

Det var tufft av honom att trts att jan var snorig ta sig dit.

Ja han ska definitivt ha en eloge för att han gick trots att han inte kände sig tipp-topp. Det är alldeles för enkelt att "spela upp" hur dåligt man mår så man slipper gå.

#105 Jag jag är förvånad att han faktiskt tog sig iväg.

#106: Det är ett jättebra tecken. Inte så att han är "out of the woods" än, men att han faktiskt gick visar ju på att en del av honom VILL ha en förändring. VILL ha något bättre. Och det är sjukt bra. Sen kan det ju ta tid och sådär. En förändring lär inte ske över natten, men att han ens gick är som sagt ett bra tecken. Jag hoppas du och din make gett honom eloge för att han gick dit.

Idag ska sonen tillbaka till VC.

Imorgon ska sonen till VC igen.

Den 2 november ska han träffa kuratorn på VC.

Hur går det för honom?
Och för er? Det är inte lätt att vara anhörig.

#111 Det är tufft men vad har man för val lijsom
Han går regelbundet både hos kurator ocvh psykolog.

#112: En bra början att han går dit iallafall - förstår hur oroliga ni är.

#112: Nä, som anhörig är det bara att ställa upp.

Låter skitjobbigt. Men som Pyttelite sa, det är ju bra att han kommer iväg till kurator o psykolog. Hur är det för honom? Är det typ jättejobbigt att ta sig iväg?

Jag är lite glad. Ni kanske minns min vän som drabbats av Alzheimer? Har just beställt en julklapp till honom som jag tror han kommer att bli glad övre. Ett pussel med en bild på hans sommarhus i Dalarna som jag tog när vi var där hösten 19, precis innan både covid o Alzheimer slog till. Nu kan han ju inte åka dit som han vill längre. Vet faktiskt inte om han gillar pussel, men han kommer att gilla det här. Han uppskattar när det är lite eftertanke bakom, så kändes trist att bara köpa en bok eller nåt sånt och nåt vill jag ge honom iår. 500 bitar. Tänkte ta 1000 först, skilde inte mycket i pris, men så insåg jag att det kanske blir för svårt. Vet inte hur han funkar med den typen av saker nu.

Sonen är bra på att ta sig iväg.Senast han var hos kuratorn hade han en tid klcokan åtta på morgonen.Det är tre km att gå men han knatar iväg utan att be om att vi ska köra honom.

#116: Tycker det är ett riktigt bra tecken. Då vill man ha hjälp på riktigt, och det är inte något sonen gör bara för att ni som föräldrar ska bli nöjda. Jättekul att höra! :D

Just nu känns det tröstlöst.

#118: Vad är det som händer?

#119 Inget är det som "händer"

#120: Okej, har han slutat gå för att han inte kan/vill/orkar, eller är det vården som är sega på att boka nya möten?

#121 Det är ont om tider på VC.

#122: Okej. Det förstår jag är jobbigt, men det är väl positivt i alla fall att det inte är sonen som motsätter sig att fortsätta gå? Alltså, det är en pissig situation, men det hade ju varit värre om han hade varit den som inte ville göra nåt.

Man blir frustrerad när inget händer.

Sonen inne i en riktigt dålig period.

Han har helt vänt på dygnet.
Är vaken när vi sover och sover när vi är vakna.
Har inte träffat honom på flera dygn.

#125: Jobbigt!
Vad säger han själv om det?

Ja det är tufft nu på flera fronter

Inte lätt…

Så tröstlös.
Nu har jag börjat rota i det här inen men kommer ingen vart.
Sonen mår dåligt vi mår dåligt alla mår dåligt

Tvi vale!
Vad säger vårdcentralen?

Vet inte.
Sonen vill inget berätta

Så gräslig situation. Jag har inga råd mer än att jag innerligt hoppas att det ljusnar.

Har gått med i en FB grupp för hemmasittrae.Får väl se vad det ger.

#133: Stöttning från andra med liknande erfarenheter är ovärderligt!

Nu har jag beslutat mig för att göra en orosanmälan hos soc. Tyvärr har de bara öppet på fm så får se om jag hinner imorgon
Har ett möte på sjukhuset angående min pappa imorgon.

#135: Jag tycker du gör rätt. Du älskar såklart din son precis som han är, men förr eller senare "måste" han stå på egna ben så gott han kan. Visst, han kanske behöver stöd livet ut, det vet ju inte jag, men samtidigt så behöver han som sagt stå på egna ben förr eller senare. Kan han inte ta steg dit själv. så ja då behöver han kanske en spark i baken. Det är ju inget du gör för att vara taskig liksom.

#236
Det är ju för att hjälpa honom att komma vidare i livet.

#137: Exakt!

#137: Ja precis. Och som du varit inne på tidigare själv också så kommer det ju en dag då varken du eller din man finns kvar längre. Och då kan det bli svårt, om man inte riktigt "växt upp", eller vad man ska säga. Jag mår skit utan min mamma, jag kan inte hantera vuxenlivet för fem öre utan henne. Det är ingen situation jag skulle önska om någon.

#139 vad får du för hjälp?

#140: Jag har boendestöd som tar en promenad med mig en gång i veckan, sen har jag även nåt som heter samcoach, som i princip går ut på att jag träffar en snubbe och snackar om allt möjligt någon gång i veckan. Han kan även hjälpa till att typ ringa samtal eller följa med som stöd till möten och sådär. Sen har jag en läkare för medicin och sjukskrivning, men väntar på samtaltkontakt. Hade en tidigare, men han tyckte efter två år att vi var "klara"? Fick remiss till habiliteringen men efter vad jag förklarade för dem vad det är exakt jag behöver hjälp med så sa de att det inte är vad de kan hjälpa mig med så jag måste fråga min läkare nästa gång vi ses om jag kan få remiss till någon annanstans.

Det blev inte någon orosanmälan.Soc gav råd att jag skulle kontakta Familjens hus och det har jag gjort.

Soc ville även att sonen skulle sätta sig i bostadskö.
När jag bad sonen registrera sig på bostadskö loggade han ut sitt spel och registerade sin omgående.

Nästa tisdag ska personalen på Familjens hus prata om vår situation och sen kontaktar dem oss.Att det blir först nästa tisdag beror på att de har sina möten på tisdager och imorgon är det ju röd dag.
Efter dessa samtal har jag blixtrande huvudvärk.

Soc sa att även Vård och omsorg ev skulle kunna hjälpa till men jag tror att det är bäst att ta en sak i sänder.

#142: Låter positivt!

Så besviken.Ingen har hört av sig.Blir att ringa dem imorgon igen.

#144: Men gud vad less du måste vara!

Bara för att jag skrev det där igår så ringde de just nu.Vi skl dit på onsdag nästa vecka.
Mannen och jag.Jag ska efter helgen berätta för William så får han betsämma om han vill med.

#146: Skönt att de hörde av sig äntligen!

Nu hoppas jag att mötet idag ger något vettigt.Sonen valde att inte följa med idag.

#148: Lycka till!

#149 Tack.

Mötet igår gick bra.Vi har fått lite ny insikt och verktyg för att jobba vidare,

Vi ska testa lite andra tankesätt och träffas om fyra veckor.

#151: Bra med nya input!

Idag har vi vårt andra möte på Familjens hus,
Det känns uppgivet.Har knappt träffat sonen han håller sig undan.

#153: Bor sonen själv nu?

#154 Nej inget sånt har hänt och kommer inte att hända på länge.Mötet igår gav inte så mycket men vi kämpar på.

#155: Otroligt jobbigt för er.

Nytt möte idag.Tyvärr har jag inte något större hopp.

Det gick över förväntan.jsg har fått några bra tips.
Nytt möte om en månad

#158: Låter positivt!